# ID: svediakorp-gov465662
# author: Elmar Brok (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-03-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 798
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionsledamot, fru rådsordförande!
Ända fram till i dag har Europeiska unionens utvidgning varit den mest framgångsrika aspekten av EU: s utrikespolitik, eftersom det varit ett sätt att utvidga området med stabilitet och fred i Europa, och också att ytterligare utveckla fred, frihet, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet.
Detta är en viktig poäng, och en poäng som vi inte får glömma vare sig nu eller i framtiden.
Men det måste också vara tydligt för oss att stabilitet är ett mål som endast kan nås om Europeiska unionen är stark nog att utveckla förmågan att hantera dessa uppgifter.
Det var till exempel därför som det konstitutionella fördraget var ett tillbakablickande försök att verkligen få anslutningen av tio nya medlemsstater att fungera institutionellt sett och i fråga om de berörda målen, och anledningen till att vi nu upplever sådana problem är att ratificeringsprocessen står stilla.
Vi måste också inse att Europeiska unionens förmåga att godkänna nya medlemmar är en av de grundläggande aspekterna av Köpenhamnskriterierna, även om det finns goda skäl till varför detta endast varit rent förklarande till sin natur.
När vi når den typen av läge som vi kommer att nå efter Bulgarien och Rumänien, kommer vi dock att tvingas utveckla och omdefiniera detta.
Därför ber vi kommissionen att i slutet av året definiera vad som menas med Europeiska unionens absorptionsförmåga i detta sammanhang, och det kommer att tillåta oss att använda denna definition.
Vad som gör detta så oerhört viktigt är att detta inte bara är en konstitutionell fråga, utan också handlar om Europeiska unionens ekonomiska förmåga och mycket mer utöver det.
Jag menar också att vi måste tydliggöra i precis vilken utsträckning Europeiska unionen kan godkänna nya medlemmar och att detta i slutändan kan påverka beslutet att säga ” ja ” eller ” nej ”.
Möjligheten till ett EU-medlemskap måste erbjudas inte bara för de länder som redan har inlett anslutningsförhandlingar, som har kandidatstatus eller som utlovats sådan status efter Thessaloniki – ett löfte inte kan tas tillbaka, vilket jag vill påpeka för att undvika tidigare tvivel och för att återigen klargöra saker och ting – utan också fungera som ett incitament för oerhört viktiga interna reformer och för sådana stater som Ukraina, europeiska stater som för närvarande är diktaturer och som behöver detta perspektiv om vi vill se till att de fortsätter att rikta blicken västerut.
Enbart grannskapspolitiken är inte tillräcklig i detta hänseende.
I vissa fall anser länderna själva eller EU självt att det är för mycket att kombinera detta med möjligheterna till ett fullvärdigt medlemskap, eftersom det i många fall inte kan bli verklighet förrän om femton år.
Om detta projekt ska vara trovärdigt behövs ett slags mellanting mellan dessa båda lägen, något som kan göra att möjligheten till fullständigt medlemskap kan erbjudas dessa länder, utan att vi sätts under ett orealistiskt tryck att ge dem det genast.
Detta borde vara en möjlighet för alla stater som för närvarande inte är EU-medlemmar.
Jag vill återigen betona att detta kan vara slutsträckan för länder som Norge – som också är en part i Schengenkonventionen – så fatta ert beslut utifrån deras deltagande i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Om jag får tala i termer av ett ” utvidgat Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde ” finns det mycket som kan göras med ett sådant multilateralt projekt på området för den inre marknaden, inre och yttre säkerhet, miljöpolitik och många andra frågor.
Det kan dock också vara ett övergångsstadium.
Om stater som i dag erbjudits möjligheten att ansluta sig till unionen efter mötet i Thessaloniki – som till exempel länderna på västra Balkan, vars utveckling förväntas ta olika lång tid – skulle bestämma sig för att använda denna möjlighet som ett övergångsskede inför ett fullvärdigt medlemskap, då skulle de löften som gavs vid mötet i Thessaloniki inte göras ogiltiga.
Det är utifrån dessa grunder som vi kan nå en ny grad av flexibilitet genom att göra dessa möjligheter trovärdiga, eftersom saker och ting kan ske på en gång, utan femton års förhandlingar, och då måste vi säga ” ja ” eller ” nej ”.
Så ja, jag inser att utvidgningen i vissa länder medför folkomröstningar, och därför har vi ingen aning om huruvida en ratificering slutligen kommer att ske.
Detta innebär att det här inte bara är ett försök till en strategi med ” allt eller inget ”, utan också ett försök att skapa medel för att ge dessa länder trovärdiga perspektiv, samtidigt som vi räddar och utvecklar det politiska projekt som Europeiska unionen är.
