# ID: svediakorp-gov465560
# author: Günter Verheugen, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-03-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,008
# sentences: 41
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Även om ” tillväxt ” och ” sysselsättning ” är nyckelord i Lissabonstrategin verkar det som om de återigen behöver klargöras.
När vi på 2000-talet i Europeiska unionen använder termen ” tillväxt ” kan vi inte tala om något annat än en tillväxt som är hållbar, socialt försvarbar och miljömässigt ansvarsfull.
Allt annat skulle innebära att vi inte har lärt oss någonting från tidigare årtionden och jag ber att detta allvarligt beaktas en gång för alla.
När kommissionen talar om tillväxt talar vi utifrån termer av hållbar tillväxt, vilket innebär miljömässig förnyelse, effektiv energianvändning, konkurrens för ökad kvalitet snarare än lägre social standard, sänkta miljökrav eller lägre löner.
Jag hoppas att detta står klart en gång för alla.
När vi talar om jobb talar vi inte om vilket slags jobb som helst.
Vi har nämligen insett att den stora socialpolitiska frågan i vår tid är huruvida vi, mitt i globaliseringsstormarna, kommer att lyckas ställa tillräckligt välbetalda och kvalificerade arbeten till förfogande.
Detta är den stora fråga som vi måste ta itu med.
Vårt engagemang gäller inte bara vilket slags jobb som helst, utan det viktiga är att det bör vara långsiktiga arbetstillfällen som varar när konkurrensen hårdnar.
Konsekvenserna av detta i vår nuvarande situation är att det måste ställas vissa tydliga krav på medlemsstaterna, där det bestämt sägs att tiden är kommen för oss att göra en kursändring.
Nu är tiden mogen för oss att med all den beslutsamhet som vi kan uppbåda ta steget in i det kunskapsbaserade samhället.
Vi har inte råd att ha samhällen inom Europeiska unionen vars utbildningspolitik utestänger och diskriminerar människor istället för att stödja och integrera dem.
Vi behöver en utbildningspolitik som tar till vara denna kontinents utbildningstillgångar på bästa möjliga sätt.
Vi har inte råd med en socialpolitik som tillåter att unga kvinnor skaffar sig en god utbildning för att sedan inte ge dem chansen att göra någonting av den, på grund av svårigheterna att förena arbete och familjeliv.
Vi har heller inte råd med en socialpolitik som helt enkelt spottar ut äldre arbetstagare ur produktionsprocessen eftersom de inte längre anses behövas.
Idag är inget av detta längre något hållbart alternativ och vår strategi visar detta med största tydlighet.
Vi intygar också att den europeiska inre marknaden är en politik som kan bemöta den internationella konkurrensen och är bra för tillväxt och sysselsättning.
Kommissionen tror därför inte på någon som helst ekonomisk patriotism.
Vi vill upprepa att de som vill ha en stor europeisk inre marknad också måste acceptera att företag grundas i syfte att verka på denna marknad utan att behöva ta hänsyn till gränser.
Om det ska finnas en europeisk inre marknad måste det också finnas europeiska företag.
Kommissionen noterar med oro en återgång till ett nationalistiskt ekonomiskt tänkande i vissa delar av Europeiska unionen och varnar för det.
Detta eftersom det bästa sättet – vilket nästan alla talare har sagt här idag – att ta itu med Europeiska unionens problem är att göra det tillsammans.
Jag har också något att säga till de europeiska företagen.
I flera år har vi nu drivit en politik för att förbättra villkoren för näringslivet inom Europeiska unionen.
Vad vi förväntar oss nu, vid en tidpunkt då de största företagen går bättre än någonsin, är att de bör vara medvetna om sitt ansvar gentemot Europa som företagssäte.
Näringslivet är inte enbart skyldigt att göra kortsiktiga vinster, utan är också ansvarigt gentemot den plats där vinsterna görs.
Om ett företag som genomför omstruktureringar friställer delar av sin arbetskraft ligger inte huvudansvaret för detta hos de politiskt ansvariga.
Tvärtom handlar det om ett misslyckande från företagets sida.
Eftersom företag i god tid kan känna av när omstruktureringar kommer att bli nödvändiga och när de i så fall måste påbörjas, kräver vi att europeiska företag anstränger sig mer för att omstruktureringarna ska få en positiv utgång.
Att friställa personal är alltid det sämsta sättet att hantera detta och det är ett sätt som de inte ska behöva tillgripa.
Det finns dock ytterligare något som vi måste säga till de europeiska företagen, nämligen att det är möjligt att växa genom att använda stora rörelseöverskott till att skapa nya produkter, utveckla ny teknik och ny kapacitet istället för att enbart köpa upp andra företag.
Jag skulle vilja påpeka – på vänligast tänkbara sätt – att hela vår erfarenhet av företagsuppköp under de senaste tjugo åren i de allra flesta fallen inte har visat någon positiv effekt på företagen eller på ekonomin som helhet.
Jag skulle föredra om europeiska företag kunde använda de enorma vinster som de har gjort under den senaste tiden till att investera i ny forskning och produktionskapacitet i Europeiska unionen istället för att finansiera kampanjer för uppköp av andra företag.
Det finns också något som parlamentsledamöterna kan göra.
Det har med alla rätt klagats över att allmänheten inte har engagerats i utvecklingen av strategin för tillväxt och sysselsättningen.
Detta är en uppgift för de nationella makthavarna och de nationella parlamenten.
Jag ber er därför att tala med era kolleger i de nationella parlamenten i era hemländer och se till att denna fråga hamnar på de nationella politiska agendorna.
Det är när allt kommer omkring inte kommissionens uppgift att förmå medlemsstaternas oppositionspolitiker att göra sitt arbete och se till att denna fråga hamnar på agendan.
Detta är parlamentsledamöternas uppgift.
Därför vill jag uppmana er att använda ert inflytande, för det är endast om vi lyckas starta en bred politisk debatt i medlemsstaterna och deras lagstiftande församlingar som vi kommer att kunna skapa den nödvändiga medvetenheten om behovet av en gemensam ansträngning, inte bara av de politiskt ansvariga utan också av allmänheten, om vår konkurrenskraft ska förbli oförminskad.
