# ID: svediakorp-gov465536
# author: Paolo Costa (ALDE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-03-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 585
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr Barroso, herr Winkler, mina damer och herrar!
Jag ser positivt på att Europeiska unionen använder sin tyngd för att se till att helheten är värd mer än summan av dess delar, genom att stötta forskning och utveckling för att frigöra företagens potential, för att gynna utvidgning och bästa möjliga användning av arbetskraftens kompetens, med åtgärder som syftar till att trygga energiförsörjningen – men allt detta beror på en grundläggande förutsättning: Europas mervärde kan bara utvecklas fullt ut om det är ett resultat av arbetet i ett verkligt enat europeiskt samhälle och en verkligt enad europeisk ekonomi och om resultaten uppnås genom Europeiska unionens ” kärnuppgifter ”.
En inre marknad och en gemenskap som är socialt och politiskt enad när det gäller att utveckla det inneboende värdet av dess kulturella identiteter är en faktor av stor betydelse: det finns ingen inre marknad, inget europeiskt samhälle som kan uttrycka hela sin potential förutan EU: s fysiska integration och utan transportinfrastruktur och transporttjänster som möjliggör rörlighet och ser till att det från varje punkt ” a ” i unionen går att komma till varje punkt ” b ”.
Det målet ska inte ses som ett mer eller mindre föråldrat mål jämfört med de nya utmaningar vi står inför – det är en grundläggande förutsättning: det finns ingen forskning utan möjligheten till kontakter öga mot öga, det finns ingen verklig potential för företag om marknaderna inte är integrerade.
Det är ett grundläggande, nödvändigt villkor som vi högtidligt lovade att åstadkomma genom att godkänna resolution 884 / 2004 här i parlamentet för ett år sedan och därigenom förbinda oss att fullborda det transeuropeiska transportnätet så fort som möjligt, och senast 2020.
Tyvärr finns det inga spår av det målet i kommissionens förklaring – i motsats till det inledande förslaget – eller av det som hände förra året när kommissionen gjorde en behärskad reflexion och ledde oss i den riktningen samt uppmanade medlemsstaterna att göra detsamma.
Om vi till det lägger rådets förslag att drastiskt skära ned bidragen till den sektorn, vilket i praktiken gör det helt uteslutet att uppnå målet eller åtminstone försenar det oerhört, befinner vi oss i en nödsituation.
I alla fall ser jag parlamentets ingripande som ett försök att strama upp föresatserna och en inbjudan till alla berörda parter att se till att det transeuropeiska transportnätet faktiskt ser dagens ljus.
Min uppriktiga vädjan i dag är att vi ska undvika ett katastrofalt politiskt misstag, ett sant politiskt misstag, för efter resolution 884 / 2004 släpptes en intellektuell, politisk och finansiell energi loss i Europa, vilket skapade en oerhört stor förväntan på att vi skulle fortsätta projektet med de transeuropeiska transportnäten.
Det finns inget hörn i Europa där man inte diskuterar de transeuropeiska transportnäten.
I dag är det dock en av de frågor som inte finns med – och som därför inte stöttas tillräckligt – i den plan D som är ämnad att överbrygga intresseklyftan mellan Europeiska unionen och dess medborgare.
Om vi inte håller våra löften eller svarar mot dessa förväntningar kommer resultatet att bli mycket mer långtgående och allvarligt än de resultat vi försöker åstadkomma i byggandet av det europeiska projektet.
Jag hoppas att den idén inte vinner bifall och att vi kan undvika de katastrofala effekter som ett eventuellt avbrytande av projektet skulle få för många EU-medborgares förväntningar.
