# ID: svediakorp-gov465528
# author: Alexander Lambsdorff (ALDE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-03-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 659
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Ett år efter halvtidsöversynen av Lissabonagendan är det dags att återigen fråga vilken nivå EU har nått.
Dessvärre är svaret på den frågan nedslående.
Efter den politiska chock som nej-rösterna mot konstitutionen levererade står vi nu inför ett hot om ekonomisk förlamning, om att Lissabon, likt den berömda itusågade damen, blir ett cirkusnummer, ty trots samförståndet om att genomförandet av strategin är varje medlemsstats ansvar är det dem vi ser begå protektionistiska ojustheter i den ekonomiska patriotismens namn, och det ger anledning till stor oro.
De som föreställer sig att vi skulle kunna åstadkomma ” mera Lissabon ” eller bli mer konkurrenskraftiga med mindre av en inre marknad har antingen tappat greppet om verkligheten eller också är de ohederliga.
Till grund för EU: s ekonomiska framgång de senaste femtio åren ligger den inre marknadens fyra friheter, varav tre nu är i omedelbar fara.
Det började för två år sedan när bland andra Tyskland och Österrike införde begränsningar i rörligheten för arbetskraft från medlemsstaterna i östra EU.
Nu visar det sig att de länder som inte blandade sig i arbetskraftens rörlighet, såsom Storbritannien, kan vittna om fördelarna med det.
Låt oss betrakta den fria rörligheten för kapital.
Italien har förbjudit försäljning av intressen i italienska banker.
Polen motsätter sig fusionen mellan UniCredit och HBV.
Fransmännen och spanjorerna spjärnar emot övertagandet av inhemska energileverantörer.
Detta är särskilt ironiskt mot bakgrund av att det är just i energisektorn som en EU-strategi efterlyses – är det meningen att vi ska tro att vi kan ha en gemensam energipolitik utan en inre marknad för energi?
Kommissionens entydiga ord i frågan välkomnas verkligen, och man får hoppas att rådet kommer att följa dess rekommendationer.
Den tredje friheten, för tillhandahållande av tjänster, är också i fara.
Den urvattning av tjänstedirektivet som Tyskland, Belgien och Frankrike har gjort sig skyldiga till innebär ingenting annat än att fördelningen av arbetskraften på detta område inte har kommit i gång.
Om man skulle tillämpa det på rörligheten för varor skulle det innebära till exempel att Renault fick lov att exportera sina bilar till Tyskland enbart om de, väl där, inte fick kosta mer eller mindre än en Volkswagen.
Och vad ska vi säga om Skoda?
Arbetare i Mladá Boleslav tjänar mindre än sina motsvarigheter som monterar Audi eller Citroën – är det också social dumpning?
Den logiska följden av fackföreningarnas argument om tjänstedirektivet är att de borde efterlysa strafftullar på industriprodukter från medlemsstater där lönerna är lägre, och det är bara en fråga om tid innan de gör det.
Jag skulle kunna tillägga att om man resonerar konsekvent i frågan så borde kraven från de nya medlemsstaterna att de ska höja sina företagsskatter innebära exakt samma sak.
Lissabon är lika lite som den inre marknaden ett mål i sig.
Det som behövs i hjärtat av kontinenten Europa är ny tillväxt och mera av tillväxt, om de miljontals arbetslösa ska kunna få nytt hopp inför framtiden.
Att ge dem det är en fråga om förpliktelser – politiska, sociala och, när allt kommer omkring, moraliska.
Att äventyra den inre marknaden är en synd mot EU: s arbetslösa, som vi har förpliktelser mot, eftersom det är för deras skull, för de svagaste medlemmarna i vårt samhälle, som vi måste nå framgång med Lissabonmålen.
Detta är också sant när det gäller äldre.
I parlamentets resolution betonas betydelsen av demografisk förändring, och både dagens och morgondagens äldre förtjänar vår uppmärksamhet.
Tillväxt är vad som behövs för att stabilisera våra sociala trygghetssystem – bara omfördelning kommer inte att räcka.
Jag skulle vilja tillägga att jag menar att vi borde föra den debatten i Bryssel snarare än i Strasbourg.
