# ID: svediakorp-gov465519
# author: Martin Schulz, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-03-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 775
# sentences: 36
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Lanseringen av Lissabonprocessen var det första verkliga försöket, och enligt min åsikt ett mycket väl genomtänkt sådant, att ge ett EU-betonat svar på globaliseringens utmaningar.
Den utgångspunkt som användes i Lissabon var att vi endast skulle kunna överleva den interkontinentala konkurrensen och fortsätta att konkurrera med medtävlarna på andra kontinenter på lång sikt om vi blir det starkaste kunskapsbaserade samhället och ekonomin i världen – men på EU-nivå.
Det var det rätta steget att ta, men vad har hänt sedan dess?
De som beslutade att ta detta steg kan inte bestämma sig för om de vill ta det på EU-nivå eller nationell nivå.
De slits fram och tillbaka mellan budskapet att ” vi kan bara överleva i denna konkurrens som ett enat Europa ”, vilket är rätt, och budskapet i deras egna länder att ” egentligen är vi i princip starka nog som regeringar att göra det själva ”, vilket naturligtvis är populärare hos väljarna.
Resultatet är att det inte har investerats tillräckligt i Lissabonprocessen, varken på EU-nivå eller på nationell nivå.
Detta är situationen efter sex år!
Herr kommissionsordförande!
Jag är tacksam för det ni sa, men jag beklagar också att ni håller tyst om något annat.
Det finns en gapande avgrund mellan det som ni återigen har beskrivit som ett nödvändigt åtagande, även finansiellt sett, och det som sker i praktiken.
Ni och er kommission har beskrivit det som EU behöver när det gäller finansieringen under de kommande sju åren, och rådet har antagit en finansiell grund.
Problemet är att det finns en lucka på 40,82 procent mellan det ni har begärt och det som rådet har beslutat!
Rådet gick med på 40,82 procent mindre än ni hade begärt för budgetplanen.
Herr talman, detta är de olika budskapen, de olikformade brickorna i spelet.
Ni kan inte ens bygga en timmerkoja.
Ni kan inte ens bygga en skidstuga i Arlberg am Lech – eller snarare Lech am Arlberg – där man kan sjunga gamla sjömanssånger om kvällarna.
Välkommen ner i dalen, herr ordförande!
Störtloppet är nu över.
Uppmärksamheten kommer återigen att fästas vid denna motsägelse vid trepartsmötet om budgetplanen, som vi kommer att få vara med om under de närmaste dagarna, och vid det följande toppmötet.
Trepartsmötet leds av snåljåpar, som skrapar ihop varenda euro som finns kvar så att pengarna inte kan gå till EU.
Tre dagar senare kommer stats- och regeringscheferna att mötas, och de kommer ännu en gång att förklara hur viktigt toppmötet i Lissabon och Lissabonmålen är.
Det är exakt det som hejdar EU: det finns ingen sammanhängande och konsekvent inställning till Lissabonprocessen!
I Europaparlamentet har vi försökt kombinera den flexibilitet som EU behöver med den sociala sammanhållning som EU inte kan klara sig utan, eftersom dessa två aspekter hör ihop.
Om vi vill få folket med oss – ja, herr Winkler, ni har helt rätt i det – om vi vill att folket ska följa oss, måste vi framställa globaliseringen som en möjlighet, men också minska risken för att den kan utnyttjas för att rasera de sociala normerna.
Med tjänstedirektivet avsåg vi att säga ja till flexibilitet där detta är nödvändigt och möjligt, men bara om vi bevarar den sociala sammanhållningen.
Jag förutsätter därför att Europaparlamentets beslut kommer att utgöra en grund för kommissionens och rådets fortsatta samråd om tjänstedirektivet.
Jag kan bara varna för att gå ifrån det.
Ni gav löftet, herr Winkler, och ni sa i dag att ni kommer att hålla det löftet.
Vi kommer att se till att ni gör det, det kan ni vara säker på!
Det är verkligen sant att tillräckligt med bläck redan har ödslats på frågan om Lissabonprocessens framtid.
Det vi behöver är en investering i forskning och kvalifikationer, så att våra bästa förmågor inte försvinner till andra kontinenter.
Det vi behöver är investeringar i livslångt lärande; om goda kvalifikationer är en nödvändig förutsättning för tillträde till arbetsmarknaden, är livslångt lärande en grundläggande rättighet som garanterar att alla har tillgång till den.
I går klargjorde Förbundsrepubliken Tysklands president de europeiska ungdomarnas önskan genom att använda exemplet med Erasmus-systemet.
Erasmus är dock en av de punkter som rådet har minskat budgeten mest för.
Så jag kommer att säga det igen: i Lissabonprocessen passar ingenting ihop.
