# ID: svediakorp-gov465436
# author: Siiri Oviir, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-03-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ET
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 438
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, ärade ordförande, kolleger!
Elimineringen av fattigdom och social utestängning är en strategisk prioriterad fråga för Europeiska unionen.
I lägesrapporten om Lissabonstrategin framfördes kritik mot medlemsstaternas åtgärder, eller snarare brist på åtgärder.
Femton procent av EU: s befolkning, eller 68 miljoner människor varav en tredjedel är barn, lever i fattigdom.
Skillnaderna i lön mellan män och kvinnor är i genomsnitt 20 procent till kvinnornas nackdel.
Fattigdom skapar naturligtvis fattigdom.
Social balans ligger i hela samhällets intresse.
Personligt misslyckande är inte den viktigaste anledningen till att människor blir fattiga.
Social integration i alla politikområden och ett slut på slöseriet med humankapital skulle direkt ge en skjuts åt den utveckling vi vill åstadkomma genom Lissabonstrategin.
Detta betonas även i det betänkande som diskuteras just nu.
EU måste se om sitt hus på nytt.
De skandinaviska länderna är ett bra exempel på detta.
Dessa länder har ekonomier som utan tvivel är bland de tio starkaste i världen, och de har samtidigt de mest effektiva sociala skyddssystemen.
Jag vill särskilt betona uppmaningen i betänkandet om att inleda förhandlingar för att välja ut politikområden där den öppna samordningsmetoden ska tillämpas.
EU måste tänka på att om det för närvarande går 38 pensionstagare på 100 arbetstagare kan denna siffra komma att fördubblas på tio år, om sysselsättningspolitiken inte förändras.
Detta problem måste vi ta itu med nu.
Livslångt lärande och ökad sysselsättning bland äldre är viktiga mål.
Tyvärr innehåller lagstiftningen i flera medlemsstater bestämmelser som främjar åldersdiskriminering på arbetsmarknaden.
Den praxisen borde utrotas från EU: s rättsliga område.
Vid sidan av andra riskgrupper är det kvinnor över 50 som löper störst risk för utestängning, och denna risk ökar vid pensioneringen.
Det är mycket glädjande att stor uppmärksamhet ägnas åt detta i betänkandet.
I betänkandet uppmanas medlemsstaterna att se till att kvinnor inte får sämre pensionsrättigheter till följd av avbrott i anställningen på grund av mamma- eller föräldraledighet.
En del av betänkandet som jag anser är oumbärlig är uppmaningen till alla medlemsstater – i synnerhet de nya medlemsstaterna – att se över sina pensionssystem och att i samband med detta ta hänsyn till männens betydligt kortare medellivslängd och till de stora löneskillnaderna mellan män och kvinnor som återspeglas av storleken på kvinnors efterlevandepensioner och som ofta leder till att de hamnar under gränsen för fattigdom.
Jag tackar Edit Bauer för hennes sakkunniga arbete, och jag hoppas att principerna i detta betänkande snart kommer att tillämpas i medlemsstaternas rättspraxis.
