# ID: svediakorp-gov465433
# author: Věra Flasarová (GUE/NGL ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-03-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: CS
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 550
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Edit Bauers betänkande är mycket välkommet.
Vi har diskuterat det i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, och vi stöder det.
Betänkandets mål framställs med utgångspunkt i jämställdhet mellan kvinnor och män, och kvinnors behov beskrivs, särskilt i fråga om social integration.
Men jag vill inte bara diskutera kvinnor utan även hur fattigdom och social utestängning påverkar barn och unga människor.
Låt oss inte glömma bort hur våra attityder mot fattigdom i utvecklade länder har ändrats jämfört med tidigare, i en miljö där stoltserandet med rikedom och välstånd har lett till att lägre levnadsstandard har börjat betraktas som mindre värd.
Jag vill gå så långt som att säga att det betraktas som en förnedrande och onormal situation som människor kan reda ut på egen hand.
Med detta menar jag att medierna och reklammakarna visar en bild av överväldigande välstånd och att människor som inte uppnår detta välstånd lider av en känsla av hjälplöshet.
Framgång och det materiella överflöd som följer med framgången är uppenbarligen tillgängligt för alla, så att de som inte uppnår detta utestängs från samhällets fördelar.
Utestängningen handlar inte bara om materiella faktorer utan även om utbildning, hälsa och en trygg ålderdom, och den ärvs vidare från generation till generation.
Barn från begränsade sociala miljöer har svårt att få tillgång till högre utbildning, de reser mindre och har lägre levnadsstandard.
Fattigdomen här är förstås inte lika dramatisk som i utvecklingsländerna, men ändå leder den, genom att den hemlighålls på grund av skam och inte kommer med i statistiken, till en känsla av att vara utestängd från den normala världen och en känsla av att något som är normalt och vardagligt samtidigt är ouppnåeligt.
Varför är det så?
Hur förklarar vi för ett barn att det i motsats till andra måste klara sig utan diverse saker?
Det är sant att sociala skillnader alltid har funnits och har påverkat barnens utveckling under hela deras liv.
Men aldrig har överflöd betraktats som normalt i sådan utsträckning, och bristen på ekonomiska medel har aldrig utestängt människor från så många möjligheter som i dag.
Detta är paradoxen i utvecklade samhällen.
En anständig levnadsstandard är möjlig för många fler, men så mycket värre för dem som av olika anledningar inte kan uppnå den standarden.
Jag vill uppmärksamma det faktum att det inte bara handlar om materiella saker utan också om ett otillräckligt socialt skydd, framför allt för barn och unga människor, och att detta har konsekvenser för samhällets framtid, både moraliskt och för den personliga tryggheten, eftersom sociala orättvisor leder till spänningar, vilket som vi ser överallt kan explodera i våld eller kan leda till verklighetsflykt genom narkotika eller underhållning.
Jag undervärderar inte välgörenhetsarbete, men socialt skydd och social integration måste fortfarande ingå i ett system, och människor måste kunna utnyttja det.
Välgörenhet är en gåva, och i moderna samhällen som försvarar den mänskliga värdigheten borde välgörenhet vara en sista utväg som inte kan ersätta en god socialpolitik som motsvarar EU: s behov på 2000-talet.
