# ID: svediakorp-gov465301
# author: Martine Roure, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-03-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 388
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag vill tacka vår föredragande för hennes mycket grundliga arbete.
Betänkandet gör det inte bara möjligt för oss att utvärdera den europeiska arresteringsordern, det första praktiska instrumentet på det europeiska rättsområdet.
Det ger oss också tillfälle att omdefiniera våra prioriteringar när det gäller genomförandet av ett verkligt europeiskt rättsområde.
Den europeiska arresteringsordern har alltså varit en enorm framgång.
Sedan den skapades har 2 600 order utfärdats i EU.
Resultatet är att rättsförfarandena har påskyndats avsevärt.
Gränserna är därför inte längre något hinder för rättvisan.
Denna framgång visar att medlemsstaterna är villiga att samarbeta.
Vi förstärker på detta sätt principen om ömsesidigt förtroende, som är hörnstenen i det europeiska rättsområdet.
Den europeiska arresteringsordern har likväl stött på hinder för tillämpningen från vissa regeringar.
Jag beklagar att Italien har dröjt med att införliva lagstiftningen.
Denna försening innebar att kommissionen inte hann granska landet i tid.
Dessutom tolkar medlemsstaterna ordern på olika sätt i sin nationella lagstiftning.
Det belyser också medlemsstaternas brist på politisk vilja och begränsningarna med metoden för beslutsfattande på detta område.
Trots detta visar framgången med den europeiska arresteringsordern att det är omöjligt att vi begränsar oss till civil lagstiftning.
Vi måste bli mer ambitiösa och utsträcka det rättsliga samarbetet till strafflagstiftningen.
Därför anser vi att det är ytterst viktigt att ha tillgång till artikel 42 och övergångsklausulen för att tillåta en minimitillnärmning av den europeiska strafflagstiftningen.
På så sätt kommer vi att kunna avskaffa kravet på enhällighet, vilket fördröjer genomförandet av ett verkligt område för frihet, säkerhet och rättvisa.
Dessutom måste vi överbrygga den demokratiska klyftan.
Endast om Europaparlamentet helt går in för att skapa ett europeiskt rättsområde blir det möjligt att skydda de grundläggande rättigheterna.
Hur kan vi lyckas göra framsteg om vi begränsar oss till säkerhetsfrågor?
Vi ska förvisso göra framsteg inom polisiära frågor, men vi måste också uppställa höga normer för de grundläggande rättigheterna.
Därför måste vi samtidigt ta itu med förslaget om förfarandegarantier.
Avslutningsvis vill jag ställa en fråga som är speciellt riktad till kommissionen och rådet: När kommer vi äntligen att göra framsteg med andra praktiska instrument, till exempel med utbytet av bevismaterial och information mellan brottsregisterbyråerna?
