# ID: svediakorp-gov465298
# author: Karin Gastinger, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-03-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,248
# sentences: 53
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, vice ordförande Frattini, fru Hazan, ärade parlamentsledamöter!
På ordförandeskapets vägnar vill jag först tacka er för detta betänkande om utvärderingen av den europeiska arresteringsordern, som jag har läst med stort intresse.
Ordförandeskapet delar, liksom jag, er åsikt att den europeiska arresteringsordern i huvudsak har varit en framgång.
Den har förvisso varit en milstolpe för att förbättra samarbetet mellan Europeiska unionens medlemsstater, i synnerhet när det gäller vår gemensamma önskan att bekämpa den organiserade brottsligheten och terrorismen.
Jag anser att vi också kan hålla med om att den har en helt ny och exemplarisk inriktning, och att den utgör ett viktigt bidrag till den vidare utvecklingen av principen om ömsesidigt erkännande, som Adeline Hazan på flera punkter hänvisar till, och som vi enades om vid Europeiska rådets möte i Tammerfors.
I rådet betraktar vi i varje fall den europeiska arresteringsordern som grunden för allt ytterligare arbete vi kommer att utföra inom detta område.
Det gläder mig särskilt att parlamentet delar vår åsikt.
Vi skulle kanske se tillbaka och dra oss till minnes att utlämningsförfarandena tidigare var mycket utdragna, otympliga och i många avseenden beroende av politiska beslut.
Vi som är verksamma inom detta område fann situationen oacceptabel.
Samtliga 25 medlemsstater har nu införlivat rambeslutet om den europeiska arresteringsordern i sina egna rättssystem.
Om vi betraktar läget i dag ser vi att förfarandet för att överlämna misstänkta personer nu är snabbt, effektivt och principiellt förbehållet oberoende domstolar.
Det är en avsevärd fördel, och det är detta rambeslut som har gjort förfarandet möjligt.
Som Adeline Hazan påpekade är det också viktigt att det har varit möjligt att i stor utsträckning minska den tid som utlämningsprocessen tar.
Hittills har det i allmänhet tagit i genomsnitt nio månader, men nu har den genomsnittliga tiden minskat till mellan 40 och 45 dagar.
Det är ett stort framsteg, i synnerhet när det gäller de grundläggande rättigheterna, eftersom ni alla säkert är medvetna om att vi genom artikel 5.3 i konventionen om de mänskliga rättigheterna måste bidra till att påskynda arresteringsprocesserna.
Rambeslutet om den europeiska arresteringsordern har gjort det möjligt för oss att i hög grad uppfylla detta krav.
Trots de farhågor ni uttalar i ert betänkande om de kritiska åsikter som framgår av de nationella författningsdomstolarnas avgöranden om införlivandet av den europeiska arresteringsordern i vissa medlemsstater känner ordförandeskapet inte till något fall då den har principiellt förkastats på nationell nivå.
Jag känner själv inte till något fall och är säker på att det inte kommer att ske.
Men på denna punkt måste vi också komma ihåg att förtroendet hos allmänheten i stor utsträckning är beroende av att vi medger möjligheten att genomförandet på nationell nivå, som vi förbereder enligt rambeslutet, granskas av de nationella högsta domstolarna.
Det finns förvisso goda rättsliga anledningar till detta.
Det är en viktig synpunkt.
Om en sådan granskning visar att det finns behov av någon förändring i införlivandet på nationell nivå kommer denna förändring att ske, men det viktigaste är att allmänheten har förtroende för vad vi gör på EU-nivå.
Ytterligare en viktig sak som kan leda till upprepade tolkningssvårigheter, trots att jag inte ser lika kritiskt på detta som ni i ert betänkande, är den föredömliga innebörden i klausulen om de grundläggande rättigheterna, som formellt sett inte är någon anledning till att förkasta förslaget.
Det är också en viktig synpunkt.
Men det är viktigt att vi låter våra nationella domstolar utföra sin väsentliga funktion inom medlemsstaterna, nämligen att undersöka om deras lands rättssystem utgör ett säkert skydd för de grundläggande rättigheterna.
Jag anser inte att det är någon motsägelse i detta.
Emellertid ser jag att det finns en motsägelse i betänkandet som innebär att man å ena sidan understryker risken för en diskriminerande användning av klausulen om de grundläggande rättigheterna, medan man samtidigt, vilket jag helt ansluter mig till, betonar behovet av att den europeiska arresteringsordern tillämpas för att speciellt skydda de mänskliga rättigheterna och den personliga friheten.
Vi måste se till att dessa aspekter inte står i strid med varandra.
Som jag redan har sagt måste de nationella domstolarnas roll vara att, med utgångspunkt från klausulen om de grundläggande rättigheterna, se till att våra medborgares grundläggande rättigheter inte överträds.
Det måste också vara en del av förfarandet enligt den europeiska arresteringsordern.
I anslutning till detta vill jag nämna ett ärende som Belgien har lagt fram inför EG-domstolen, där denna domstol ombeds att granska de aspekter på arresteringsordern som rör de grundläggande rättigheterna.
Vi förväntar oss att domstolen avkunnar en entydig dom, inte bara när det gäller frågan om den rättsliga grunden, utan också om listan över brott där det dubbla straffbarhetstestet inte längre är tillämpligt.
Listan över de 32 brottskategorierna har varit föremål för återkommande debatter.
Vi ser fram emot ett klart uttalande i denna fråga.
Så snart ett tydligt utslag har avgivits blir det utan tvivel ytterligare överläggningar om huruvida listan måste omarbetas.
Vi kanske kan låta saken bero.
Man kommer då att dra ytterligare slutsatser huruvida det skulle vara lämpligt eller givande.
Låt mig passa på att påpeka att rådets ordförandeskap anser det vara ytterst viktigt att vi behandlar den enhetliga tillämpningen av rambeslutet i EU: s enskilda medlemsstater som en nyckelprioritet.
Det är nödvändigt om vi ska kunna förverkliga principen om ömsesidigt erkännande.
Det kan inte heller förnekas att, när den europeiska arresteringsordern genomförs, den stat som genomför den måste skydda de mänskliga rättigheterna och i synnerhet hålla sig till rättssäkerhetsgarantierna.
Det måste också vara vår gemensamma angelägenhet.
Ordförandeskapet, liksom parlamentet, tar i detta avseende för givet att man genom en grundlig och objektiv granskning utvärderar hur den europeiska arresteringsordern tillämpas och fungerar.
Det är en viktig synpunkt, och därför har rådet redan beslutat om en fjärde ömsesidig utvärderingsrunda.
Det arbete som detta medför sker enligt tidsplanen.
Av detta förväntar vi oss ytterligare resultat från praxis.
Därigenom kan vi få detaljerade kunskaper som kan tillämpas vid det praktiska genomförandet.
När det gäller den praktiska användningen av den europeiska arresteringsordern vill jag i korthet, med tanke på den tid som står till förfogande, framhålla att information om långsiktigt stöd för genomförandet är tillgänglig på Internet, inte bara från rådets sekretariat utan också från det europeiska rättsliga nätverket.
Den europeiska civilrättsatlasen tillhandahåller också utomordentlig service i detta avseende.
Därigenom har den direkta kontakten mellan de rättsliga myndigheterna, som är nödvändig för att den europeiska arresteringsordern ska tillämpas på bästa sätt, blivit avsevärt lättare.
Jag vill också belysa en annan viktig aspekt som gäller den praktiska tillämpningen, nämligen att det genom den europeiska arresteringsordern har blivit möjligt att hantera formaliteter som certifieringar på miniminivå i förfaranden mellan två stater, eftersom vi nu vet att de inte behövs, om vi litar på varandra, och om principen om ömsesidigt erkännande är en levande realitet.
Jag anser att den europeiska arresteringsordern har spelat en mycket viktig roll i detta avseende.
Därför ser jag fram emot resten av debatten.
Därefter har jag ytterligare några saker att säga som avslutning.
