# ID: svediakorp-gov465297
# author: Adeline Hazan (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-03-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 909
# sentences: 42
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, fru Gastinger, herr Frattini, mina damer och herrar!
Jag gläder mig åt att i dag få möjlighet att diskutera det europeiska rättsliga området med utgångspunkt från mitt betänkande om den alldeles nya och därför med nödvändighet något ofullständiga utvärderingen av den europeiska arresteringsordern ett år efter dess genomförande.
Vi har redan haft möjlighet att diskutera frågan.
Innan jag specifikt tar upp den europeiska arresteringsordern vill jag kort framhålla att bakom begreppet rättsligt område, som gradvis uppstod som en beteckning efter Genèveuppropet 1996, låg en strävan att ge EU: s medborgare en gemensam känsla för rättvisa i en omgivning där myndigheterna gör allt som står i deras makt för att förhindra att de europeiska medborgarnas frihet kringskärs eller att deras rättigheter åsidosätts.
Toppmötet i Tammerfors i oktober 1999 blev en milstolpe genom att principen om ömsesidigt erkännande infördes.
Förändringen har varit genomgripande.
Den innefattar ömsesidigt förtroende, delad suveränitet och erkännande av det europeiska området som ett gemensamt territorium.
Som vi har sett kvarstår sedan dess vissa problem som människorna måste få upp ögonen för.
Man ska inte sticka under stol med att den inspiration och ambition som utgjorde drivkraften för stats- och regeringscheferna i Tammerfors inte i lika hög grad har präglat debatterna om de texter som har lagts fram därefter.
Det ömsesidiga erkännandet har varit drivkraften bakom ett stort antal projekt, men det är otvivelaktigt tillkomsten av den europeiska arresteringsordern som är den symboliska åtgärden.
Arresteringsordern utgör verkligen ett avgörande steg framåt, trots att många problem kvarstår.
Vad var då syftet med åtgärden, som officiellt trädde i kraft den 1 januari 2004?
Den europeiska arresteringsordern är mer omfattande till sin räckvidd och innefattar därmed fler lagöverträdelser än utlämningsförfarandet.
Genom arresteringsordern har överlämningen blivit en helt och hållet rättslig process utan politiska förtecken, vilket är en stor fördel.
EU: s lagstiftning kan nu följaktligen tolkas av jurister, medan den nuvarande utlämningslagen utgår från en mängd bilaterala och nationella avtal.
Det har dessutom vid flera tillfällen påpekats, bland annat i artikel 1 i rambeslutet, att de rättsliga myndigheter som utfärdar och genomför arresteringsordern strikt måste rätta sig efter de principer som fastställts i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
Hur genomförs då principerna i instrumentet när de väl har lagts fast?
Vi förfogar nu över en utvärdering som genomfördes av kommissionen under, som jag konstaterade, en mycket kort tidsperiod, och vi måste därför vara fortsatt försiktiga när vi tolkar resultatet av denna ännu inte helt färdigställda utvärdering.
Vissa av de planerade målen har uppnåtts helt och hållet.
Arresteringsordern visade sig exempelvis nyligen mycket användbar under åtalet mot en etiopisk medborgare som av de brittiska myndigheterna misstänktes för inblandning i bombattentaten i London.
Beslutet att utvisa mannen fattades rekordsnabbt av de italienska myndigheterna.
En annan framgångsrik åtgärd var arresteringen av en korrumperad kvinnlig domare som efterlystes av sitt hemland Grekland.
Den europeiska arresteringsordern är en obestridlig framgångssaga, eftersom 3 000 arresteringsorder utfärdades 2004, 1 000 personer arresterades och 650 personer överlämnades.
Siffrorna från 2005, som troligen kommer att visa på en ökning, blir emellertid inte officiella förrän i juni eller juli.
Utvisningsförfarandet har förkortats avsevärt.
Genom att ersätta det gamla utvisningsförfarandet med den europeiska arresteringsordern har den genomsnittliga handläggningstiden minskats från nio månader till 43 dagar, vilket är en betydande vinst för såväl domarna som de som ska inställa sig inför rätta.
Sist men inte minst är förfarandet numera helt och hållet icke-politiskt, eftersom inga regeringar utan endast rättssystemet nu är inblandade.
Det måste emellertid sägas att tillämpningen av den europeiska arresteringsordern har mött många hinder.
Företrädare för det spanska rättsväsendet förklarade exempelvis förra hösten, som svar på Berlins vägran att utvisa den tysk-syriske medborgaren Mamoun Darkazanli som påstods vara medlem av terroristnätverket al-Qaida, att den europeiska arresteringsorder som utfärdats av Tyskland var av noll och intet värde.
Flera medlemsstater försöker också återinföra delar av det traditionella systemet, exempelvis kontroll av om det föreligger dubbel straffbarhet.
Till de icke-obligatoriska skäl för att inte verkställa ordern som anges i rambeslutet har vissa medlemsstater tillfogat andra skäl för att vägra utvisning.
Ännu allvarligare är att frågan om de grundläggande rättigheterna har gett upphov till avsevärda genomförandeproblem i Polen och Tyskland.
Svårigheterna kan endast tolkas som en oförmåga att förstå principen om ömsesidigt erkännande, trots att denna princip utgör grunden för hela det europeiska rättsområdet.
Sammanfattningsvis anser jag att den europeiska arresteringsordern är ett viktigt framsteg i kampen mot brottsligheten, vilket framför allt gagnar européerna, liksom för tillkomsten av ett europeiskt rättsområde.
Givetvis återstår en mängd problem, och dessa problem får inte underskattas.
Det viktigaste problemet hänger samman med att våra rättssystem fortfarande skiljer sig alltför mycket åt.
Det andra problemet är att de flesta medlemsstater fortfarande i alltför hög grad vill kontrollera det rättsliga biståndet från andra länder.
Även om rättssystemet har historiska rötter måste de frågor som dyker upp behandlas.
Avslutningsvis vill jag fråga om vi behöver mer eller mindre harmonisering.
Jag anser att vi behöver mer.
Bör vi gå längre i ömsesidigt erkännande av olika system?
Jag anser att svaret också här är ja.
