# ID: svediakorp-gov465158
# author: Elisabeth Schroedter, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-03-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 368
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Det stämmer verkligen att företag som är inblandade i omstrukturering alltid talar i termer av att bli intvingade i något som de jämför med en naturkraft som plötsligt överväldigar dem, men jag anser inte att de har rätt att göra det.
Omstrukturering och modernisering är något som företag ständigt tvingas att göra.
Det handlar i sanning om en social plikt mot arbetstagarna.
Företagen är ansvariga för att fortsätta utveckla deras kunskaper, och det är här som jag instämmer med föredraganden: arbetstagare är berättigade till utbildning, antingen den är grundläggande, kvalificerad eller intern.
Det är naturligtvis möjligt att yrkesutbildning och fortbildning för yrkesutövande genomförs av offentligt finansierade organ, men det skulle vara skandalöst om företag intog ståndpunkten att detta faktiskt är en plikt som åligger den offentliga sektorn, och att den borde ta över ansvaret för utbildning.
Jag medger att en sådan omstrukturering, eller till och med omlokalisering, kan leda till mycket högre arbetslöshet i vissa regioner, men jag skulle vilja påminna dem som sitter fast i liknande situationer om redskap som territoriella sysselsättningspakter, som vi – det vill säga kammaren tillsammans med kommissionen – har ställt samman.
Studier intygar att det som gjorde dem riktigt utomordentliga var att de inbegrep samtliga lokala aktörer.
De är effektiva; de fick stöd av EU: s strukturfonder, och de var framgångsrika.
Det förvånar mig verkligen att kommissionen har blivit mer förtegen om sitt stöd till dessa territoriella sysselsättningspakter och inte längre tillgriper dessa valmöjligheter på det sätt som den en gång gjorde.
Låt mig bara säga något om fonden för globaliseringsanpassning.
Även vår grupp är för en sådan fond, men deltagandet i den måste begränsas till de företag som faktiskt tar på sig socialt ansvar för pågående utbildning och utveckling snarare än vidarebefordrar det till någon annan.
Detta är det enda sättet för att förhindra att denna fond blir mer än bara en halvhjärtad gest.
Det är av denna anledning som engagemanget i den offentliga sektorn måste bero på alla aktörers deltagande, inbegripet företag, i social planering.
