# ID: svediakorp-gov465123
# author: Jacek Protasiewicz (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 392
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag kommer ihåg hur jag för i dag nästan två år sedan, några dagar efter Europeiska unionens historiska utvidgning, tog till orda här i kammaren och uppmanade regeringarna i den så kallade gamla unionen att vara modiga och överge övergångsperioderna.
Jag uppmanade dem att öppna sina arbetsmarknader för de nya medlemsstaternas medborgare.
Tyvärr var bara tre medlemsstater modiga nog att göra det den gången.
Jag syftar på Förenade kungariket, Irland och Sverige.
De återstående tolv medlemsstaterna gav efter för farhågorna, eller kanske även för den inhemska folkopinionen och medborgarna, och barrikaderade sig mot en tillströmning av arbetstagare från de nya medlemsstaterna, särskilt från Central- och Östeuropa.
Vilka slutsatser kan man dra efter dessa två år?
Jo, att det helt klart är just de tre länder som vågade öppna sina arbetsmarknader som har vunnit mest.
Av det meddelande som Europeiska kommissionen offentliggjorde för ungefär en månad sedan – i februari, om jag inte misstar mig – framgår det mycket tydligt att arbetslösheten inte har ökat i de länder som beslutade sig för att öppna sina arbetsmarknader.
Det har inte heller de sociala problemen gjort.
Vad som har hänt är raka motsatsen.
Ekonomin har fått ytterligare fart och skatteinkomsterna har ökat.
Sådana vinster ger den praktiska tillämpningen av en av de grundläggande principerna i fördraget.
Principen skulle till och med kunna anses vara den mest grundläggande av dem alla.
Den är en del av den grund som unionen bygger på, och vi bör sträva efter att tillämpa den i alla de 25 nuvarande EU-medlemsstaterna.
Strax före den första övergångsperioden löper ut gläder det mig att ytterligare ett par regeringar överväger att öppna sina arbetsmarknader.
Det måste dock påpekas att de i dagsläget ändå utgör en minoritet av det gamla EU-15.
Detta är ett allvarligt problem, och jag vill vädja om följande.
När vi var och en i en nära framtid tar till orda för att debattera parlamentets resolution, bör vi rikta en tydlig uppmaning till regeringarna i medlemsstaterna om att de inte bara ska överväga att öppna sina arbetsmarknader.
Vi bör vädja till dem om att gå vidare och öppna dem helt, för att medge fri rörlighet för arbetstagare.
