# ID: svediakorp-gov464793
# author: Martin Schulz, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-02-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 963
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Låt mig först med några ord tacka vår kollega Evelyne Gebhardt som jag hoppas ska se sitt eldprov som varat några veckor få ett lyckligt slut.
Jag vill även tacka Malcolm Harbour som tveklöst kan se tillbaka på ännu svårare veckor och som jag också vill tillönska en lycklig avrundning.
I min grupp socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet vill jag även tacka Anne Van Lancker som deltagit i våra gemensamma ansträngningar under de svåraste av omständigheter.
Direktivet är det mest kontroversiella och omtvistade förslag som vi debatterat de senaste åren, med rätta.
Det handlar nämligen om frågan vilken social modell vi vill ha i Europa, varken mer eller mindre, och vårt svar kommer den här veckan.
Det är uppenbart för oss europeiska socialdemokrater att vartenda ekonomiska och tekniska framsteg vi kan peka på som framgångar vi rönt under 1900-talets andra del har gått hand i hand med ökade inkomster, mer social trygghet, mer miljörättigheter och större konsumentskydd.
Det är vad vi menar när vi talar om vår sociala modell.
Vad Frits Bolkestein försökte göra var att skapa tillväxt grundad på lägre inkomster, sämre social trygghet, färre miljöstandarder och svagare konsumentskydd, och det är precis vad vi sätter stopp för i dag.
Från och med i dag finns det inget Bolkesteindirektiv längre.
Det är den första goda nyheten som följer av den här debatten.
Det andra som måste ligga centralt i debatten är att Europa inte tillåter sig att delas.
Både i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och vår egen grupp har det blivit klart att försöken att splittra oss, vilket var inbyggt i detta Bolkesteindirektiv, har slagits tillbaka.
Frits Bolkesteins filosofi var att de som tjänar mindre och har lägre standard ska ges fritt tillträde till marknaden så att löner och standarder justeras nedåt där de är höga.
Det var ett försök att hetsa de nya medlemsstaterna mot de gamla, att spela ut det gamla Europa mot det nya Europa.
Vi kan här i parlamentet visa att försöket har misslyckats.
I min grupp liksom i PPE-DE-gruppen arbetar delegationer från de gamla och nya medlemsstaterna tillsammans för att lösa problemet.
Det är den andra goda nyheten i dag.
Det finns även ett tredje budskap som det inte ska råda några missuppfattningar om: Många har försökt använda tjänstedirektivet för att främja sina egna intressen och gestalta den europeiska inre marknaden efter sitt eget extrema liberala tänkande.
Jag är ganska säker på att detta var beskrivningen av vad Frits Bolkestein ville.
Jag hade ett tag intrycket att det även var vad kommissionsledamot Charlie McCreevy ville, men den verkliga maktbalansen, som han kommer att få skriftlig bevisning för på torsdag, har fått honom att ta reson.
Det var alltså med stort intresse vi hörde att ni – herr Barroso och herr McCreevy – ville basera era framtida åtgärder på vad som kommer ut av parlamentets överläggningar.
Det är nämligen ganska klart att en bred majoritet bildas för ett nytt tjänstedirektiv som bygger på tanken om att det fria marknadstillträdet ska ges under villkoret att tjänsterna ska omfattas av de lagar som gäller i landet de levereras i.
Konsekvensen blir att rättigheter som avser social trygghet, löner, miljö och konsumenter som byggts upp i medlemsstaterna upprätthålls och att det är på den grunden dessa tjänster tillhandahålls.
Det är precis vad vi har uppnått.
Vi har vänt på Bolkestein så att näsan pekar i rätt riktning, och angreppen från dem som ville åt andra hållet har tillintetgjorts.
För att tala klarspråk säger jag på min grupps vägnar att de som vill ändra den europeiska sociala modellen eller förstöra den kommer att möta på hårt motstånd från Europas socialdemokrater.
Vi gläder oss också åt att de möter på beslutsamt motstånd från övervägande delen av Europas kristna sociala rörelse.
Vi hör att det finns ett missnöje, men jag kan berätta för Werner Langen att PPE-DE-gruppens minoriteter vanligen uttrycker sina åsikter rättframt.
Det känner vi till!
Men det är underordnat vad vi diskuterar här i dag och vad vi ska besluta om på torsdag, ett budskap till institutionerna: Martin Bartenstein har förstått, likaså José Manuel Barroso.
Båda har som väl är insett att oberoende av vilka principiella beslut de försöker fatta, beslut som helt styr EU: s framtida riktning, kommer de inte runt Europaparlamentet.
Precis som rådet misslyckades att pådyvla oss en kommission vi inte ville ha så kommer man även att misslyckas med sin mindre välbetänkta budgetplan.
Rådet har tvingats notera att det var parlamentet som antog en adekvat och välavvägd kemikaliepolitik.
Det var parlamentet som höll utvidgningsdebatten rationell och inte tillät något överilat, och nu är det parlamentet som visar de andra två institutionerna att det går att göra vad mitt lands framlidne förbundspresident Johannes Rau efterlyste i nästan varje tal, nämligen att vara den lille mannens beskyddare som han behöver i en avreglerad värld.
De stora multinationella företagen kan försvara sin ställning i den globala konkurrensen, men Europas vanliga medborgare, arbetare i hamnar och fabriker, lastbilschaufförer i sina lastbilar, post- eller järnvägsanställda, konstnärer i sina ateljéer, behöver skydd i kampen för vad vi kallar den europeiska sociala modellen.
De har inte aktieägarnas röst på sin sida utan behöver någon som försvarar deras rättigheter i ett avreglerat Europa.
Denna någon är i dag Europaparlamentet, och vi får hoppas att en överväldigande majoritet agerar därefter på torsdag.
