# ID: svediakorp-gov464676
# author: Panagiotis Beglitis (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-02-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 327
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag i min tur skulle vilja inleda genom att gratulera min vän Vittorio Agnoletto till det viktiga betänkande som han har lagt fram för oss.
Infogandet av klausulen om mänskliga rättigheter i Europeiska unionens avtal sedan början av 1990-talet har varit en politisk och institutionell spjutspets.
När vi i dag utvärderar den måste vi dock vara ärliga och säga att resultaten inte är särskilt bra.
Detta beror i huvudsak på bristen på politisk vilja från medlemsstaternas sida, som kommissionsledamoten så ärligt och djärvt sa, på selektiv lyhördhet när det gäller klausulens tillämpning, på dubbelmoralens utbredning, på nationella intressen som har fått väga tyngst och egoistiska hänsyn när det gäller Europeiska unionens gemensamma och bestämda ståndpunkt.
Det finns otaliga exempel, och denna situation skapar allvarliga problem för EU-institutionernas trovärdighet bland EU-medborgarna.
Å ena sedan kan Europeiska unionen frysa förbindelser och avtal – Glyn Ford talade om det och gav exempel – och å andra sidan gör unionen inget när det begås kränkningar av mänskliga rättigheter i Tunisien, Egypten, Israel eller Turkiet.
I förbindelser med Ryssland, Kina och Förenta staterna går strategiska intressen före respekt för mänskliga och minoriteters rättigheter.
Bestämmelsen om enhällighet när det gäller att vidta åtgärder och upphäva avtal kommer att fortsätta förgöra alla seriösa ansträngningar.
Europeiska unionen kommer inte att lyckas anta en dynamisk utrikespolitik med enhällighetsförfarandet.
Denna synpunkt måste åter läggas fram i debatten om EU: s framtid.
Jag instämmer i alla de förslag som min vän Vittorio Agnoletto har lagt fram.
Vi måste dock förstå att den allvarliga bristen när det gäller utrikespolitiken och politiken för de mänskliga rättigheterna beror på och hör samman med dess transnationella karaktär och enhällighetsbestämmelsen, bakom vilken nationella intressen och en mängd politiska egenintressen och prioriteringar gömmer sig.
Annars kommer klausulerna tyvärr att förbli inaktiva, hur starka de än är.
