# ID: svediakorp-gov464667
# author: Hélène Flautre, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-02-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 550
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Den klausul som vi i dag diskuterar utgör grunden till och legitimerar Europeiska unionens åtgärder mot tredjeländer när det gäller respekt för mänskliga rättigheter.
I Vittorio Agnolettos betänkande läggs några viktiga förslag fram, som har samlat en oerhört bred enighet i kammaren, som ni kan se.
Denna klausul lider av några brister.
För det första saknar den likformighet: klausulens formulering kan variera mellan olika typer av avtal.
Jag och föredraganden skulle vilja förorda en bättre klausul för att öka dess politiska och rättsliga verkan.
Det måste till exempel tydligt fastställas att parterna i dessa avtal ska efterleva de internationella normer och åtaganden som åläggs dem.
För det andra saknar denna klausul i de flesta fall, vilket redan har betonats, konkreta och förstärkta metoder.
För att vara konsekvent måste Europeiska unionen upprätta sådana metoder.
Vi kan inte förvänta oss att förbli trovärdiga inför våra partner om vi å ena sidan hävdar att vi vill att respekt för mänskliga rättigheter ska utgöra en väsentlig beståndsdel i vår politik, men å andra sidan inte vidtar nödvändiga åtgärder när dessa länder systematiskt kränker rättigheterna.
För tillfället utgör förmodligen AVS-avtalen den mest avancerade modellen, och den borde vara vår inspirationskälla.
Mekanismen för att stärka klausulen måste också graderas.
Vi får inte bara se den som tillrättavisningar för kränkningar av de mänskliga rättigheterna, utan också som ett sätt att bidra till stärkandet av de mänskliga rättigheterna i tredjeländer.
Det är därför som den positiva strategin för den människorättsliga klausulen är så viktig.
Med tanke på parlamentets roll, och för att garantera att vår politik är konsekvent, trovärdig och genomblickbar, är det absolut nödvändigt att vi engagerar oss på alla stadier av klausulens förstärkande.
När parlamentets resolutioner innehåller hänvisningar till klausulen, eller krav på lämpliga åtgärder som bör vidtas, borde rådet lyssna till dessa krav och bedöma om de är lämpliga.
Den andra grundläggande punkten är länken mellan klausulen och strukturerna för politisk dialog.
Länken mellan denna klausul och skapandet av ” underutskott för mänskliga rättigheter ” måste vara tydlig, och dessa utskott bör också stärkas.
Med anledning av detta finner jag det också beklagligt att man har lättat på Europeiska unionens krav, särskilt för vissa av våra grannländer.
Om vi vill genomföra denna klausul på ett effektivt sätt måste vi skapa de forum som krävs för ett öppet och konstruktivt utbyte av synpunkter på mänskliga rättigheter.
Med tanke på ömsesidighetsprincipen måste dialogen också vara ömsesidig, särskilt vid en tidpunkt när några av våra medlemsstater utpekas på grund av deras politik för bekämpande av terrorism, till exempel, eller på grund av omänskliga villkor i fängelserna.
Vi måste kunna lyssna till all tänkbar kritik från våra partner.
Slutligen är det viktigt att de mänskliga rättigheterna inte enbart blir en fråga för våra utrikesministrar, utan för alla regeringsorgan.
Det är därför som jag, liksom föredraganden, förordar att klausulen blir en ” väsentlig beståndsdel ” i alla avtal, och att parlamentet inte längre borde ge sitt samtycke till nya avtal som inte innehåller en klausul om mänskliga rättigheter och demokrati.
