# ID: svediakorp-gov464391
# author: Mathieu Grosch, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-02-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,120
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Vi har gått igenom förlikningsförfarandet, en benämning som i sig själv visar att syftet är att finna kompromisser.
Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater – eller vem som helst vad det beträffar – anser att det vore att gå för långt att påstå att resultatet uppfyller alla våra önskningar.
Den avgörande frågan om det arbete som har utförts på alla nivåer i detta sammanhang är om ärendet går i rätt riktning och om vissa mål som vi själva har satt upp har nåtts.
Det svar som jag på PPE-DE-gruppens vägnar kan ge på den frågan är helt klart ja.
Vi betraktar körtider och förarnas viloperioder som en säkerhetsfråga, och allt som fäster uppmärksamheten på säkerheten eller förbättrar den ser vi som ett steg i rätt riktning, och därför vill jag tacka föredraganden, ledamöterna i utskottet för transport och turism och även kommissionen, för jag tror faktiskt att de alla – hur olika deras förväntningar än må ha varit – arbetade tillsammans med ett gemensamt mål i tankarna.
I det avseendet har vi gjort ett bra arbete.
Detta är ett viktigt framsteg eftersom det har fått oss att gemensamt analysera de viktiga åtgärder som behöver vidtas på EU-nivå när det gäller övriga länder vilkas fordon också färdas på våra europeiska vägar.
Vi hade naturligtvis väntat oss lite mer, men vi måste tänka på vad som är möjligt, och om vi har kommit så långt att vi i morgon får 42 länder – 25 medlemsstater i EU plus övriga europeiska stater – att gå med på våra förslag genom AETR-överenskommelsen har vi skickat ett tydligt budskap till omvärlden vad säkerheten beträffar, för säkerhet är vad körtider och viloperioder handlar om, och detta handlar inte enbart om förarnas säkerhet utan även om säkerheten för alla andra som använder vägarna.
Vi har också förenklat och förtydligat vissa begrepp.
Det var en märklig erfarenhet att upptäcka att vi talade om körtid och viloperioder vid vägtransporter utan att någon någonsin hade definierat vad som menas med ” körtid ”.
Vi gjorde emellertid också viktigare saker än detta genom att göra helt klart att all den tid som används antingen till körning eller till vila måste kunna bli föremål för granskning.
Mer kunde naturligtvis ha förväntats, men bestämmelsen att sovtid slås samman till 9 timmar plus 3, eller 9 timmar som sådan, är i högsta grad att föredra framför de 8 + 1 + 1 + 1 som gällde förut.
Jag anser att de förslag som rådet lade fram i detta hänseende också var helt rätt.
En förare vet hur lång rast han behöver ta efter fyra och en halv timme, det må vara 15 eller 30 minuter, utan alla de regler som har gällt hittills.
Eftersom jag kommer från ett gränsområde kan jag säga att ni inte anar hur många tusentals människor som använder vägarna, talar olika språk och uttrycker sig på olika sätt, så det krävs ett antal människor för att hålla ögonen på dem alla.
Vad färdskrivare beträffar har vi fortfarande den gamla modellen med muntlig kontakt, där någon måste fråga vad det som står på färdskrivaren faktiskt betyder.
Att göra detta kontrollerbart – så att både föraren och den som utför kontrollen vet vad de avläser – är enligt min uppfattning ett mycket viktigt framsteg.
Jag anser att vi har gjort några mycket tydliga klargöranden i detta sammanhang.
Det finns en lång och utdragen historia bakom färdskrivaren.
Vi hade redan ställt några frågor för kommissionens räkning, men vi hade föredragit att slutföra frågan om den digitala färdskrivaren redan i augusti 2004.
Jag måste emellertid säga, herr kommissionsledamot, att era tydliga uttalanden de senaste veckorna har skickat ett tydligt budskap till omvärlden.
Det har inte så stor betydelse om detta görs ett år förr eller senare; vad som spelar roll är att kommissionen måste klargöra att de som inte har gjort det de ska vid en given tidpunkt, de som inte har installerat dessa nya färdskrivare i nya fordon, kommer att få problem i sina egna länder och med sin affärsverksamhet.
Jag tar för givet att även ni kommer att genomföra det som ni har aviserat och säga att det inte kommer att bli några fler eftergifter.
Det skulle inte bara vara synd utan det skulle även sända fel budskap om de länder som har gjort det som behöver göras i slutändan indirekt skulle bestraffa sina företag till följd av att de länder som inte har gjort sitt klarar sig undan – och vi vet vilka länder som inte har gjort sitt förberedelsearbete.
Jag är mycket tacksam mot kommissionsledamoten för att han, som jag ser på saken, sänder en tydlig signal om att vårt främsta intresse när det gäller körtider och viloperioder är säkerheten, med frågan om illojal konkurrens på andra plats.
Det är på grund av dessa båda sidor av saken som hela transportsektorn står enig i sitt stöd för initiativ av detta slag, för det är inte godtagbart att de som inte håller sig till lagen är de som tjänar mest pengar i denna bransch i morgon.
Med majoritetens stöd kommer alla länder till slut att ha samma synsätt.
Därmed kommer jag till det andra jag ville säga, vilket är att vi här i parlamentet kan utarbeta – och även anta – de bästa direktiv, men att detta är meningslöst om det inte finns någon vilja eller önskan i medlemsstaterna att på ett systematiskt sätt övervaka deras efterlevnad.
Jag vill gå så långt att jag säger att jag är övertygad om att det finns många områden där vi inte har något behov av en massa ny lagstiftning.
Vad vi behöver är förenklingar, i några fall tillsammans med en viss uppstramning av tolkningsutrymmet, så att människorna i de olika länderna vet vad de har att vänta sig.
Även de bästa direktiv kommer att vara fruktlösa om det inte finns möjlighet till övervakning och likvärdig tillämpning av sanktioner.
Eftersom det är på det sättet vill jag också tacka kommissionen, som kommer att ta initiativ för att ta itu med allvarliga förseelser.
Vi kommer att göra detta på samförståndets grund.
Jag vill i vilket fall som helst uppmana även dem som inte är medlemmar i PPE-DE-gruppen att erkänna att detta resultat är vad som jag anser det vara – nämligen ett steg framåt.
