# ID: svediakorp-gov464389
# author: Helmuth Markov (GUE/NGL ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-02-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 991
# sentences: 41
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
I september 2001 antog kommissionen den nya vitboken där man planlade utsikterna för utvecklingen fram till det datumet.
Kommissionen föreslog ca 60 olika åtgärder och en handlingsplan med huvudsyftet att göra transporterna säkrare.
Presentationen av de dokument vi debatterar i dag – om körtider och viloperioder och direktivet om kontroll av att de villkor som fastslogs i det första direktivet iakttas – var naturligtvis ett bra tillfälle att omvandla goda föresatser till handling.
Den viktigaste frågan att ställa sig när man utvärderar förlikningskommitténs slutsatser om rådet och parlamentet är om vi har uppnått våra mål.
Det första målet var att förbättra och harmonisera yrkesförarnas arbetsvillkor, det andra gällde bättre vägsäkerhet och det tredje att se till att alla berörda parter kan konkurrera på rättvisa villkor.
Jag ska nu gå över till att belysa de viktigaste resultaten av denna kompromiss.
Det första är att körtiden inte får överstiga nio timmar per dag.
Det andra är att den får inte överstiga 56 timmar per vecka och att den inte heller får överstiga den maximala arbetstiden som anges i arbetstidsdirektivet.
Det tredje är att den totala körtiden inte får överstiga 90 timmar under en tvåveckorsperiod.
Det fjärde är att den normala dagliga viloperioden ska motsvara elva timmar som utnyttjas antingen på en gång eller uppdelade i två perioder på tre respektive nio timmar.
Detta är ett svar på förarnas önskemål om större flexibilitet och gör att de kan utnyttja viloperioderna på helt olika sätt beroende på de olika klimatförhållanden som råder under vintern och sommaren.
Det femte är att den reglerade veckovilan fastställs till minst 45 timmar.
Det sjätte är att den digitala färdskrivaren införs genom betänkandet och på så vis gör att det blir fler och bättre kontroller av att förordningarna följs.
Det sjunde är att det finns tydliga bestämmelser om åkarnas ansvar.
Det åttonde är att man har bestämt att antalet stickprov ska öka till 2 procent fr.o.m.
2008 och 3 procent fr.o.m.
2010.
Det nionde är att stickproven inte bara ska göras på vägarna, utan också på plats i företaget.
Om man jämför de dokument som håller på att utarbetas med de som gällde förut är det lätt att se att villkoren inte under några omständigheter har försämrats.
Om man däremot jämför det resultat som har uppnåtts med vår ursprungliga föreställning om hur det skulle bli kommer man till en annan slutsats när det gäller vissa saker.
Låt mig ge några exempel.
Det första är att förordningen inte gäller fordon som väger mindre än 3,5 ton, trots att dessa fordon blir allt vanligare vid godstransporter och är inblandade i alltfler olyckor.
Det andra exemplet är att trots att det bara finns två hänvisningar till arbetstidsdirektivet ser man inte till att kontrollera att det följs samtidigt som man kontrollerar bestämmelserna om körtider och viloperioder.
Jag anser inte att detta på något sätt räcker för att garantera att färre förare blir övertrötta, att det blir mindre risk att maxtiderna överstigs eller att dessa saker inte inträffar alls.
Det tredje exemplet är att trots att man i bilagan till övervakningsdirektivet förklarar vad som menas med att överträda förordningen harmoniseras detta överhuvudtaget inte på ett sätt som är juridiskt bindande.
Det fjärde exemplet är att det inte finns några bestämmelser om harmoniserade påföljder vilket innebär att medlemsländerna fortfarande kan ge olika straff för samma överträdelse.
När man lägger ihop allt detta kan man utan tvekan säga att vi tillsammans har kommit fram till flera flexibla lösningar.
Vi hoppas naturligtvis att denna lagstiftning, under den planerade tvåårsperioden, ska införlivas i den nya AETR-överenskommelsen och därmed tillämpas i de länder som inte är medlemmar i EU, men vars fordon cirkulerar på EU: s vägar, så att vi får en rättvis konkurrens över hela linjen.
Som de flesta av er vet röstade jag mot den kompromiss vi hade nått i förlikningskommittén.
Jag gjorde det eftersom jag var övertygad om att parlamentet kunde ha åstadkommit mer och att majoriteten i utskottet hade haft för bråttom att avbryta förhandlingarna med rådet.
Därför kan jag definitivt förstå att det kommer att finnas de som är emot denna kompromiss i dagens omröstning.
De flesta av dem som påverkas av förordningen och direktivet kanske inte direkt hoppar jämfota av glädje, men en absolut majoritet av dem har uttryckt sitt stöd för antagandet av dessa två dokument och min röst kommer att återspegla det.
Slutligen vill jag uppmana kommissionen att göra tre saker.
För det första att inleda en undersökning om trafikmönster bland transportfordon under 3,5 ton eftersom jag hoppas på en annan slags lobbyverksamhet och att vi kan införliva även dessa kategorier i direktivet längre fram.
För det andra uppmanar jag också kommissionen att bidra till samordningen av de olika organ som övervakar körtider, viloperioder och arbetstider och för det tredje att, tillsammans med medlemsländerna och arbetsmarknadens parter, anordna seminarier om den nya lagstiftningen så att den kan genomföras så fort som möjligt.
Jag vill avsluta med ett stort tack till alla som jag under flera år har arbetat med med detta dokument – från förlikningskommittén framför allt Hauck och Darmis – och även skuggföredragandena.
Vi arbetade alla mycket bra tillsammans på ett ganska ovanligt sätt och det visade sig vara värt det.
Jag vill också tacka vår vice talman Alejo Vidal-Quadras Roca som skötte förlikningsförfarandet med ett fast grepp och Tziorkas som var officiellt ansvarig för detta mål.
Jag hoppas att den digitala färdskrivaren snart införs och att medlemsländerna kommer att göra förarkorten tillgängliga.
Därmed skulle vi ha gjort vissa framsteg för att skapa lite mer social rättvisa, säkerhet och lika konkurrens på EU: s vägar.
