# ID: svediakorp-gov464318
# author: Maria Carlshamre (ALDE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-02-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 753
# sentences: 41
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Frågan om mäns våld mot kvinnor är inte en liten fråga i samhällets utkant.
Den finns överallt, och den påverkar direkt och indirekt hela samhället.
Jag är tacksam för vad jag uppfattar som en ökad förståelse för problemets omfattning.
Jag vill tacka mina kolleger i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor för den värdefulla hjälp och det stöd som jag fått under arbetets gång.
Jag är också glad att kommissionsledamot Franco Frattini har visat ett starkt och uppriktigt engagemang.
Nu har vi en verklig möjlighet att ge alla kvinnor som har utsatts för våld, men inte fått upprättelse, ett erkännande.
Grundvalen i mitt betänkande är att vi behöver korrekt statistik.
Det finns inga tillförlitliga studier på EU-nivå.
Däremot tyder tre nationella prevalensstudier från Finland 1999, Sverige 2001 och Tyskland 2004 på att tidigare bedömningar har underskattat problemets utsträckning väldigt mycket.
Med hjälp av Förenta nationernas definition av våld mot kvinnor visar dessa studier att mellan 40 och 50 procent av kvinnorna i de tre länderna vid något tillfälle i livet har utsatts för våld från en man.
Jag vill betona det: Mellan 40 och 50 procent av alla kvinnor i åldrarna 16 – 67 år.
Motsvarande siffra för hela EU skulle bli otroligt hög, och hamna på mellan 80 och 100 miljoner kvinnor.
Effektiva åtgärder måste självklart baseras på korrekta siffror, och behovet av liknande studier i andra medlemsstater är brådskande.
Omfattningen av problemet i sig tyder på att medlemsstater upprepat bryter mot de grundläggande lagarna för medborgerliga rättigheter och rättsstaten i större skala än vi förstår.
Ni kanske tror att jag överdriver, men det gör jag inte.
Jag skulle vilja återuppväcka en klassisk liberal.
För över 300 år sedan lade den brittiske filosofen John Locke fram en grundläggande tanke: En regering ska ses som ett redskap för försvaret av de grundläggande rättigheterna, och den mest grundläggande medborgerliga rättigheten är rätten att leva och vara fysiskt säker.
Det är den moraliska, normativa grunden för staten och anledningen till att den finns.
Medborgarna går med på att lyda lagarna, men det förutsätter att staten infriar det grundläggande åtagandet att skydda medborgarnas liv, frihet och egendom.
Den stat som sviker denna uppgift har brutit överenskommelsen.
I frågan våld mot kvinnor är misslyckandet betydande i alla EU: s medlemsstater.
Allt våld är en utmaning mot vår civilisation och mot rättsstaten, men mäns våld mot kvinnor är en specifik utmaning mot det samhällsfördrag som all gemensam politik är ett uttryck för.
Det finns en systematisk skillnad i hur våldsbrott hanteras, beroende på offrets kön.
Våld mot män sker vanligtvis på allmän plats, och förövas av en annan, ofta främmande, man.
Våld mot kvinnor förövas oftast i hemmet av en bekant man, som ofta är någon som kvinnan har eller har haft ett förhållande med.
Den politiskt mest avgörande skillnaden är att det privata våldet mot kvinnor inte beivras lika allvarligt som det offentliga våldet mot män.
Frågan om mäns våld mot kvinnor är inte en liten fråga i samhällets utkant, utan det har en historia.
Våld från en främmande man på gatan har varit en straffbar handling i Europa i århundraden, medan våld i hemmet ganska nyligen blev en straffbar handling.
En bra bit in på den senare delen av 1900-talet fanns många lagar i Europa som undantog mäns våld mot kvinnor i hemmet.
Detta historiska arv lever kvar i EU.
Det syns i rättspraxis, attityder och föreställningar om det privata våldets mindre allvarliga karaktär.
Frågan om mäns våld mot kvinnor är inte en liten fråga i samhällets utkant.
Mäns våld mot kvinnor har även varit ett sätt att i allmänhet hålla männen vid makten.
När FN: s generalförsamling antog deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor 1993 var det första gången ett FN-dokument hade satt mäns våld mot kvinnor i ett könsmaktsperspektiv.
Det länkar explicit samman våldet med mäns överordning.
Nu måste vi agera.
Först och främst måste vi få fram de korrekta siffrorna, och sedan nå de rätta lösningarna.
Frågan om mäns våld mot kvinnor är inte en liten fråga i samhällets utkant.
Den påverkar oss alla.
Jag kräver nolltolerans mot mäns våld mot kvinnor.
