# ID: svediakorp-gov464258
# author: Cecilia Malmström (ALDE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-02-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 492
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Fru talman!
Herr rådsordförande!
Lite i skymundan av de dramatiska händelserna i Mellanöstern finns det i Havanna en skäggig diktator som har gäckat världen i decennier.
Han styr över ett land där mänskliga rättigheter kränks, där folket lever i stor fattigdom och där oliktänkande fängslas och trakasseras.
Efter Kina är Kuba världens största fängelse för journalister.
Under våren 2003 svepte en våg av förtryck över ön.
Ledande personer i demokratirörelsen arresterades, och efter farsartade rättegångar dömdes 75 av dem till långa fängelsestraff.
Förra året arresterades en stor grupp ungdomar i preventivt syfte, ifall de skulle kunna tänkas ställa till med bråk.
Så stor är rädslan på ön.
När Europaparlamentet strax innan jul tilldelade sitt Sacharovpris till ” Damas de Blanco ” – Kvinnor i vitt –, hustrurna och döttrarna till de fängslade dissidenterna, fick representanter för rörelsen inte lämna ön för att resa till Strasbourg.
Kuba är en otäck diktatur och ovan nämnda fakta är väl kända.
Under de år som gått har situationen förvärrats.
För de politiska fångarna är läget mycket allvarligt.
Min vän Héctor Palacios, som dömdes till ett 25-årigt fängelsestraff, är mycket sjuk och läkarna fruktar för hans liv.
Han får inte hjälp för sitt höga blodtryck och sina hjärtkomplikationer.
Även Adolfo Fernandez Seinz, för att nämna ett annat exempel, journalist, dömd till 15 år, är i dåligt skick och har förlorat 20 kilo i vikt sedan han fängslades.
Utanför fängelset trakasseras också oliktänkande, t.ex.
Sacharovpristagaren Oswaldo José Payá Sardiñas och den blinde människorättsaktivisten Juan Carlos Gonzalez Leiva, som sitter i husarrest sedan april 2004.
Det är naturligtvis helt oacceptabelt att människor fortfarande hålls fängslade på Kuba på grund av sina åsikter.
Det är lika oacceptabelt att dessa fångar inte får den hjälp de behöver när de befinner sig i ett uselt hälsotillstånd.
När ministerrådet för ett år sedan beslöt sig för att ändra på den ” common position ” man haft i många år och i stället började samtala med regimen trodde man sig se någon slags öppning och möjligheter på Kuba.
En majoritet i denna kammare kritiserade den politiken, och ett år efteråt måste man konstatera att den inte har haft någon effekt.
Det var ett felaktigt beslut och det bör omprövas.
Vad ämnar rådet göra nu för att stötta dissidenterna på Kuba?
Hur ska vi kunna stödja demokratirörelsen och det kubanska folket på ett bra sätt?
Vi måste öka trycket på Fidel Castro och samtidigt hitta ett strategiskt sätt att identifiera de positiva demokratikrafter som finns.
Varför är det så svårt att stödja demokratikrafterna på Kuba när det går i Vitryssland?
Det finns fortfarande en slags Castro-romantik som är pinsam.
Jag skulle väldigt gärna vilja få svar från rådet på dessa frågor.
