# ID: svediakorp-gov464198
# author: Francis Wurtz, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-02-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,105
# sentences: 43
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr Solana, fru Ferrero-Waldner, herr Winkler!
Jag skulle vilja ta tillfället i akt, eftersom det är så ovanligt att Javier Solana närvarar i kammaren, att beröra en eller två aspekter av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som min grupp finner särskilt problematiska.
Jag kommer att grunda mina anmärkningar på rådets operativa program för 2006, eftersom det är det nyaste bakgrundsdokumentet.
Vad noterar vi?
För det första den oproportionerliga betydelse som GUSP: s militära dimensionen har fått.
Det är med fullkomlig glupskhet som man i programmet räknar upp alla styrkor, snabbinsatser, stridsgrupper, den europeiska försvarsmyndigheten och det strategiska partnerskapet mellan Europeiska unionen och Nato, en efter en.
EU-25 har sålunda intrycket av att man spelar med de stora grabbarna, men deras självtillräcklighet är skenbar och felplacerad.
Å andra sidan – och detta är min andra iakttagelse – är de stora öppna såren i några av världens mest känsliga regioner, sår som uttryckligen kräver viss politisk kreativitet från EU inför de amerikanska ledarnas och deras allierades oansvariga inställning, åsidosatta i agendan för GUSP.
När det gäller det operativa programmet för 2006 innebär detta således att på totalt 14 sidor text klarar man av Främre Orienten på mindre än två och en halv rader, som utnyttjas för att avslöja för oss att, och jag citerar: ” Europeiska unionen kommer att fortsätta sina ansträngningar för att genomföra färdplanen ”.
Det nämns inte ett ord om de israeliska ledarnas val av en unilateral strategi, som tydligt strider mot andan i färdplanen och mot alla fredsprocesser.
Irak, för sin del, tilldelas tre rader, men det nämns ingenting alls om kriget eller om Bush ’ katastrofala strategi, vilket försätter oss alla i ett tragiskt dödläge.
Det leder mig fram till vår huvudsakliga kritik, som jag redan hade möjlighet att uttrycka i just denna kammare i juni 2003 vid det tillfälle då er rapport om den europeiska säkerhetsstrategin offentliggjordes – som fortfarande är giltig, herr Solana.
I rapporten ges en apokalyptisk beskrivning av de nya hoten utan att man ens analyserar de bakomliggande orsakerna, och man läser med ren misstro att – jag citerar – ” genom samarbete kan Europeiska unionen och Förenta staterna bli en stor kraft för det goda i världen ”.
Så, herr Solana, vad är er bedömning av två års genomförande av denna strategi?
Har världen blivit en tryggare och mer rättvis plats?
Enligt min uppfattning är Främre Orienten, dit jag nu tänker vända min uppmärksamhet, en bra måttstock för att mäta detta.
Eftersom vi är inne på ämnet, tillåt mig påpeka för våra kolleger att Leïla Shahid, Palestinas nya chefsdelegat till Europeiska unionen, närvarar på åhörarläktaren, och jag skulle vilja ge henne ett varmt välkomnade.
Även före valet i Palestina uppmanade jag till att de europeiska diplomaternas hårda men korrekta rapport om Jerusalem, som rådet hemlighöll för att inte påverka förbindelserna med de israeliska myndigheterna, skulle tas upp på parlamentets föredragningslista.
Varför sitter vi här i dag med denna fråga?
I likhet med flera av mina kolleger har jag precis återvänt från Palestina, där vi övervakade parlamentsvalet.
Det gjorde oss alla nöjda och rörda att iaktta på vilket exemplariskt sätt valet genomfördes där, den festliga stämningen på gatorna, trots ockupationen, och hur vi, som utlänningar, välkomnades.
Stoltheten att kunna visa världen det palestinska folkets förmåga att bygga en demokrati är en stor tillgång för framtiden som valresultatet inte får överskugga.
Detsamma gäller för palestiniernas önskan att skapa fred med grannen Israel, och att få två folk och två stater, något som blev ämnet för alla de konversationer som vi lyckades ha.
Den som tog risken att svälta dessa män, kvinnor och barn, eller att verkligen radikalisera dem genom att stoppa deras livsnödvändiga hjälp, skulle därför komma att axla ett tungt ansvar.
Låt oss i stället räkna med denna längtan efter demokrati och en rättvis fred, något som i stor utsträckning har tagit överhanden i dagens palestinska samhälle och som varje palestinsk myndighet måste ta med i beräkningen.
Det är just framtiden för partnerskapet mellan de två regionerna som står på spel här.
När det gäller valresultatet bör vi vara försiktiga med att inte analysera det helt och hållet från ett internt palestinskt perspektiv.
Det allmänna förkastandet av Fatah är säkerligen äkta.
Alla hegemoniska styren tenderar att avlägsna sig från samhället.
Men hur kan man ändå undgå att inse att den palestinska myndigheten främst har förlorat sin trovärdighet hos medborgarna, eftersom den inte har lyckas med att förbättra deras öde eller erbjuda dem nya möjligheter på grund av den blockerade fredsprocessen?
Efter de stora förhoppningarna för tio år sedan har man nu en känsla av extrem förbittring gentemot den fortsatta ockupationen, utvecklingen med bosättningarna, byggandet av muren, de ” riktade ” morden, arresteringarna, kvarhållandet av fångar, det dagliga våldet och de allt sämre levnadsvillkoren till följd av att territorierna spärras av.
När det gäller den palestinska staten och Jerusalem verkar den palestinska myndigheten ha godtagit en hel del och på så sätt uppnått mycket lite.
Vad bör man då göra?
Som ni sa, herr Solana, råder det inga tvivel om vi borde utöva påtryckningar mot Hamas för att stoppa våldet och mordförsöken.
Men vad säger ni till de israeliska myndigheterna?
Jag har inte uppfattat något när det gäller denna fråga.
Vi måste också tydligt visa att för vår del finns det ingen version för ” varierande geometri ” i den internationella rätten.
Precis som alla stater har Israel en plikt att uppfylla när det gäller säkerhetsrådets resolution.
Landet måste också följa Internationella brottmålsdomstolens rekommendationer.
Det måste genomföra sina åtaganden enligt färdplanen.
Herr talman!
Mot denna bakgrund säger det sig självt att den inställning som vi bör inta när det gäller våra diplomaters rapport om Jerusalem är följande, nu mer än någonsin: vi måste offentliggöra den på en gång, genomföra dess rekommendationer och slutligen, mer generellt, välja ett verkligt alternativ till president Bushs strategi, som har misslyckats i Främre Orienten och ända bort till Mellanöstern.
Låt oss vara uppmärksamma på de larmsignaler som stiger upp från samhällen på gränsen till förtvivlan.
