# ID: svediakorp-gov464195
# author: Martin Schulz (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-02-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 669
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


,. – Herr talman, mina damer och herrar!
Javier Solanas redogörelse för inledningen av 2006 är allvarsam.
Det som Hans Winkler i grund och botten hade att säga framhöll det nuvarande ordförandeskapets åsikt om att detta år blir besvärligt, och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner för sin del sa i stort sett samma sak.
Vi står alltså inför utmaningar.
Européerna måste känna till att det som Solana, Winkler och Ferrero-Waldner har fastställt inte är något annat än Europeiska unionens grannskapspolitik, vid vars tröskel de beskrivna krisregionerna står.
Dessa befinner sig i ett kritiskt utvecklingsskede, och det finns inneboende risker där som hotar varje enskild medborgare av denna vår union.
Det finns inget annat sätt att uttrycka det.
Om man i stället övergår till att överväga Elmar Broks beskrivning i hans betänkande om den europeiska utrikespolitikens aktuella tillstånd i händerna på de verkställande institutionerna, på de instrument som finns tillgängliga för institutionerna själva och för oss i parlamentet, finner man det vara en lika allvarstyngd redogörelse.
Europeiska unionens utrikespolitik utgör mer än någonsin kärnan i EU: s politiska upplägg, och det är värt att notera att det är något som folket vill ha och stöder, som Elmar Brok så riktigt påpekar.
Låt oss dock vara ärliga mot oss själva: vi har inte tillräckligt av de instrument som krävs i en europeisk politik för att vara effektiv och plikttrogen gentemot dess uppgift, vilket innebär att vi i parlamentet måste insistera på att det sker förbättringar på detta område.
Låt oss ta Ukraina som exempel: för ett år sedan såg vi alla hur effektivt vi kan agera när vi är närvarande på plats med hela vår kapacitet samlad i personer som Javier Solana, vår unions höge representant, bemyndigad att tala och agera för oss alla, samt den polske presidenten Aleksander Kwasniewski, ledare för en omedelbart angränsande stat med goda möjligheter att utöva inflytande i landet och med ständig uppbackning av övriga regeringschefer, som i sin tur kan påverka andra parter – den ryska regeringen till exempel – genom Europeiska unionen – hjälpte dessa män till att föra den orangefärgade revolutionen till ett fredligt slut.
Nu har ett år gått, och i dag får vi höra av ukrainska besökare att mycket av det som har uppnåtts under det senaste året återigen står på spel och drivs tillbaka.
Jag behöver inte tillägga något när det gäller beskrivningen av det hot som energisituationen utgör, och som naturligtvis också påverkar Ukraina allvarligt.
Hur är det egentligen möjligt att det som vi firade med sådan entusiasm för ett år sedan nu kommer att drivas tillbaka på detta sätt – under loppet av ett år?
Detta är något som vi måste begrunda, och Hans Winkler har rätt när han säger att vi måste göra det inom ramen för budgetplanen, för det är helt oacceptabelt att rådet ska basunera ut vårt behov att ta på oss internationella förpliktelser till världen varje gång som det sammanträder, och sedan skära i den finansiering som dessa förpliktelser kräver.
Det är dock en sak som står helt klar, inte minst när det gäller den finansiella situationen, och det är att vi måste engagera oss tillräckligt för att skapa all den stabilitet som vi kan i Mellanöstern.
Hamas måste verkligen ta avstånd från våld, men EU måste också hålla sitt ord, och vi måste tala med Hamas om vi inte vill begå samma misstag med att inte erkänna ett legitimt val som i Algeriet.
Vi måste ha det klart för oss själva, för att vi håller det vi lovar är ytterligare ett bidrag till freden.
Om vi gör det kan vi också kräva det av andra – särskilt av Hamas – att de ska gå mot demokrati, och jag hoppas att vi kommer att lyckas med detta.
