# ID: svediakorp-gov464190
# author: Javier Solana, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-02-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 4,231
# sentences: 145
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Inledningsvis vill jag förena mig med er i att särskilt gratulera den person som har förkroppsligat Europaparlamentet och Europeiska unionen som en helhet i uppdraget som valobservatör i det palestinska valet, nämligen Véronique De Keyser, som är god vän till oss alla och god vän till mig, för det utmärkta arbete hon har utfört under denna mycket svåra tid, under vilken observatörsuppdraget har varit oerhört viktigt.
Jag vet inte om Véronique De Keyser är närvarande i kammaren, men jag vill hur som helst uttrycka min erkänsla och visa min beundran för henne och ännu en gång tala om för henne att jag ser henne som en vän.
Herr talman, mina damer och herrar!
Uppriktigt sagt finner jag det mycket svårt att inleda detta sammanträde den 1 februari 2006.
Om vi drar oss till minnes det som hände för bara en månad sedan, den 1 januari i år, och betraktar det som har hänt i världen de 30 dagar som gått sedan dess, är det uppenbart att det verkligen kan vara på sin plats att vi här i parlamentet tänker efter.
Vi borde reflektera över Europeiska unionens politiska kapacitet, Europeiska unionens kapacitet för internationell politik och de åtaganden som vi alla står inför.
Om vi noggrant undersöker det som har hänt under dessa trettio dagar som jag ska diskutera, borde vi dra särskilda slutsatser med hänsyn till hur vi inte kan fortsätta att agera och hur vi bör börja agera.
Låt mig därför påminna er mycket kortfattat om vad som har hänt de senaste trettio dagarna.
Vi var många som höll oss vakna natten den 1 januari 2006 för att försöka lösa ett oerhört allvarligt problem som påverkade oss.
Ukraina och Ryssland hade nämligen ett problem som var mycket svårt att lösa på grund av avsaknaden av ett energiavtal mellan de båda länderna.
Om meningsskiljaktigheter hade kvarstått, i stället för ett energiavtal, skulle det få ytterst allvarliga återverkningar på energiförsörjningen i många EU-länder.
Det var årets första natt.
Den tredje natten 2006 fattade Irans regering ett ytterst viktigt beslut, dvs. att inleda anrikning av uran.
Mindre än en vecka senare började landet dessutom att bryta de plomberingar som hade anbringats av Internationella atomenergiorganet i Wien, i enlighet med resolutionerna från säkerhetsrådet och från styrelsen för det organet.
Några dagar senare fördes premiärminister Ariel Sharon till sjukhus i Jerusalem, och dessvärre är han fortfarande inte helt återställd.
Om ni tillåter mig skulle jag för allas vår räkning vilja säga till premiärminister Ariel Sharons familj att vi önskar honom en snabb återhämtning.
Trots de meningsskiljaktigheter som har uppstått mellan oss i det förflutna, trots de svårigheter och missförstånd som vi har haft måste personer som har kämpat och människor som har samarbetat med oss få bekräftelse när de går igenom svåra tider.
Ett par dagar senare uppstod allvarliga problem vid inledningen av valet i Palestina, och återigen var Véronique De Keyser på plats för att lösa dem.
Det palestinska valet ägde rum i slutet av månaden, och resultatet orsakade uppståndelse.
Inom ramen för en annan fråga som är grundläggande för Europeiska unionen avled plötsligt Kosovos president Ibrahim Rugova några dagar senare.
Under månadens sista dagar utspelade sig också ett avgörande sammanträde med Afrikanska unionen, som vi har ett mycket nära samarbete med för att försöka lösa ett allvarligt problem, nämligen problemet med Darfur.
Slutligen ringde också FN: s generalsekreterare upp oss för bara ett par dagar sedan, också denna månad, för att förbereda oss på att fatta beslut om möjligheten att Europeiska unionen ska delta inom ramen för säkerhet och skydd vid det val som ska äga rum om ett par månader i Kongo.
Mina damer och herrar!
Om vi betraktar dessa senaste trettio dagar upptäcker vi att det är mycket vi måste dra lärdom av.
Och mycket av detta är nära förbundet med Europeiska unionens inflytande i dagens värld, eftersom EU har spelat en avgörande roll i samband med alla dessa frågor som jag har tagit upp.
Detta gäller frågan om energisäkerhet, som är grundläggande och som kommer att åtfölja oss under hela året; frågan om Iran, som vi kommer att vara upptagna med under de kommande dagarna och utan tvivel även därefter, vilket jag ska diskutera om en stund; om det palestinska valet och dess följder; om president Ibrahim Rugovas bortgång och de följder som det får under 2006, och låt oss hoppas att det bara får återverkningar under 2006; om den slutliga överenskommelsen om Kosovos status; och om frågor relaterade till de förändringar som har inträffat i Afrikanska unionen, där våra förbindelser förknippas med djup vänskap, tillgivenhet och samarbete.
Om talmannen tillåter mig ska jag kortfattat kommentera de frågor jag har nämnt.
Det är de viktigaste frågorna som har uppstått den senaste månaden och som utan tvekan kommer att utforma parlamentets och EU: s grundläggande dagordning för 2006.
Men jag vill först upprepa för parlamentets presidium och för dess ledamöter att Europeiska unionen är en viktig aktör i internationell politik, vilket måste fortsätta att vara fallet och som vi av erfarenhet, vare sig vi tycker om det eller inte, måste vara fallet, och att vi på bara trettio dagar har tvingats behandla så många frågor, vilket ibland har hindrat oss från att få tid för eftertanke.
Sådan har den situation sett ut som vi har varit så engagerade i under denna månad.
Mina damer och herrar!
Denna morgon välkomnade parlamentets utskott för utrikesfrågor två personer från Ukraina: utrikesminister Boris Tarasyuk och Julia Timosjenko, en mycket framstående parlamentariker.
Utskottet för utrikesfrågor har sett – jag hoppas att många av er har fått möjlighet att säga detta – den ytterst svåra situation som Ukraina har stått inför, ett land som vi är vänner med, och som är grundläggande för Europas stabilitet och säkerhet.
För ungefär ett år sedan försökte alla, Europaparlamentet och jag själv, att lösa ett mycket svårt problem i Ukraina.
I dag, ett år senare, är många av de problem som existerade vid den tidpunkten inte så allvarliga, men de är dess värre fortfarande tillräckligt allvarliga för att vi måste fortsätta vårt arbete, särskilt för att säkerställa att landet inte förirrar sig, för att detta mäktiga land fortsätter på sin väg mot ekonomisk och politisk utveckling, säkerhet och ökad närhet till Europa som vi alla vill se.
De av er som denna morgon har lyssnat till både utrikesministern och Julia Timosjenko har förmodligen insett att problemet sorgligt nog är mycket allvarligt och att vi måste lägga stor vikt vid det.
Under de få minuter som jag har fått till detta första tal ska jag inte gå in på närmare detaljer, men jag vill säga att valet som ska äga rum i Ukraina, inte om ett år utan om två månader, kommer att vara högst relevant för oss, och inte bara för Europeiska unionen utan otvivelaktigt också för Ukraina, och för alla länder i den östra delen av vår kontinent, som kommer att påverkas av resultatet.
Vi skulle bli mycket besvikna om det som för ett år sedan kallades för den orangefärgade revolutionen upphörde att vara en orangefärgad revolution och övergår till en annan slags revolution, eller tar ett kliv tillbaka efter en rad steg framåt som landet tog för ett år sedan.
Herr talman!
Jag skulle vilja gå vidare till den andra punkt som jag vill kommentera, nämligen situationen i Iran.
Jag förmodar att ledamöterna är välinformerade om vad som har hänt i Iran sedan den 3 januari i år, för inte så länge sedan, och särskilt om vad som har hänt sedan den 13: e, när Europeiska unionen i Berlin fattade beslutet att kräva ett extra ordinarie sammanträde med Internationella atomenergiorganets (IAEA) styrelse, och följaktligen kräva att styrelsen överlämnar akten om Iran till FN: s säkerhetsråd.
Sedan dess har många saker hänt, eftersom dagar passerar som om de vore sekunder och månader som om de vore timmar.
Just nu befinner sig kinesiska och ryska företrädare i Teheran med ett mandat från de fem permanenta medlemmarna i FN: s säkerhetsråd samt Europeiska unionen, för att göra ett sista försök att nå ett avtal vid mötet den 2: a, dvs. i morgon.
Jag kan berätta för er att i förrgår kväll höll Europeiska unionen och Förenta staterna ett sammanträde som pågick fram på småtimmarna, och som enligt min uppfattning var mycket viktigt, med Ryssland och Kina med syfte att uppnå ett genomförbart avtal om ett resolutionsförslag.
Jag kan meddela er om att vi uppnådde det avtalet och att det i eftermiddag kommer att presenteras i Wien för debatt i morgon.
Mina damer och herrar!
Det är ett resolutionsförslag med följande krav: I det uppmanas för det första Iran att återvända till den tidigare situationen, med andra ord att inte hålla fast vid att anrika uran, utan att återvända till förhandlingspositionen.
För det andra innehåller det krav på att den resolution som presenteras denna eftermiddag, med stöd från Ryssland och Kina, antas och att den resolutionen liksom alla relaterade resolutioner som har antagits de senaste månaderna ska överlämnas till säkerhetsrådet, och att det rådet inte antar någon resolution före styrelsens ordinarie sammanträde i mars.
Här är vårt syfte att sända ett tydligt budskap till de iranska myndigheterna och samtidigt skapa största möjliga samförstånd inom världssamfundet.
Frågan vi behandlar är grundläggande och förbunden med spridningen av massförstörelsevapen.
Vi anser det därför vara väsentligt att uppnå största möjliga enighet bland världssamfundets medlemmar, särskilt bland IAEA: s styrelsemedlemmar.
Jag vill inte vara optimistisk eftersom det är svårt att vara optimistisk när det gäller dessa frågor, men jag anser att det hårda arbete vi har utfört de senaste timmarna bland världssamfundets medlemmar utan tvekan har vägletts av den ställning som Europeiska unionen har haft under flera månader och år.
Därför hoppas vi att den debatt som inleds i morgon, och som utan tvekan kommer att pågå i mer än en dag, kommer att göra det möjligt för oss att göra framsteg i fråga om att rationalisera Irans attityd i kärnvapenfrågor.
Herr talman!
Eftersom tiden är knapp vill jag kortfattat nämna den tredje punkten, nämligen det palestinska valet.
Jag har redan nämnt det utmärkta arbete som Europeiska unionen har utfört i fråga om observation, och jag skulle vilja göra två anmärkningar om resultaten.
Mina damer och herrar!
Resultatet har överraskat alla.
Det har överraskat Hamas, det har överraskat Fatah, det har överraskat Israel och det har överraskat världssamfundet.
Hamas förväntades helt klart uppnå bättre resultat än tidigare, men ingen – i vare sig inom Hamas, inom Fatah eller inom världssamfundet – förväntade sig att Hamas skulle uppnå sådan framgång.
Vilka ståndpunkter anser jag då att vi borde inta i nuläget?
Och dessa är inte personliga ståndpunkter; det handlar om ståndpunkter som har bestämts av rådet (allmänna frågor), av utrikesministrarna i måndags morse, dvs. helt nyligen, och i eftermiddags inom kvartetten, med våra vänner från Ryssland och Förenta staterna, och med FN: s generalsekreterare.
Mina damer och herrar!
Vi anser – uppriktigt sagt jag anser – att vi måste fortsätta att hjälpa president Abu Mazen.
I valet stod han för det valprogram som vi stödde.
Det var nämligen ett program för utveckling mot fred, som innehöll ett erkännande av behovet av att förhandla med Israel, av att sätta stopp för intifadan och av att genomföra färdplanen.
Detta var president Abu Mazens ståndpunkter, och de fick enormt stöd från alla palestinska medborgare.
Valet som gick av stapeln vanns följaktligen av Hamas med en betydande majoritet, med en absolut majoritet, och med ett valprogram som i hög grad skiljer sig från president Mahmoud Abbas ’ program.
I framtiden kommer det därför otvivelaktigt att uppstå en krock mellan olika ståndpunkter bland de olika partierna, mellan det som president Abu Mazen har företrätt och det som Hamas företräder.
Detta kommer att ske när regeringen bildas, åtföljt av de förhandlingar som förmodligen kommer att ske inom loppet av flera veckor, och vi kommer antagligen inte att ha någon regering på åtminstone två eller tre månader.
I måndagens yttrande från rådet (utrikes frågor), som också erkändes på mötet med kvartetten, anser jag att det vi sa var viktiga saker som bör komma till allmän kännedom och som framför allt bör förklaras.
Vi uttalade oss tydligt om att enligt observatörernas rapport, och särskilt den av chefsobservatören, ägde valet rum på ett öppet, fläckfritt och rättvist sätt.
I yttrandet sa vi vidare att EU är helt och hållet berett att fortsätta samarbetet med våra palestinska vänner, som vi har samarbetat med i så många år sedan Osloprocessen.
Under dessa år har vi i stor omfattning investerat europeiska ekonomiska resurser och också politiska och psykologiska resurser, och vi är beredda att fortsätta med det.
Vi tvekar absolut inte att fortsätta att göra det från och med nu och fram till bildandet av den nya regeringen.
När den nya regeringen är bildad, under förutsättning att den leds av Hamas, måste parlamentet tänka över detta och ställa vissa villkor.
Det vore svårt för Europaparlamentet och Europeiska unionen som helhet att inte på ett klart och tydligt sätt säga flera saker till våra palestinska vänner, särskilt tre saker.
Det första är att våld inte är förenligt med valresultatet i en demokrati.
I en demokrati måste partier som har valts överge våld och följa demokratiska regler.
Den andra saken vi med samma tillgivenhet och vänskap vi alltid har känt för våra palestinska vänner bör säga är att, om de vill få EU: s stöd, det är väsentligt att deras politik är förenlig med den ståndpunkt som parlamentet och EU har upprätthållit sedan Osloavtalet 1993.
Vi vill se två stater leva tillsammans i fred och välstånd.
Vi vill att förhandlingar ska ske via den fredliga vägen, och inte genom någon annan väg, och vi skulle därför uppmana de två parterna – om det är det vi vill – att erkänna varandra.
Parlamentet kan absolut inte stödja någonting som inte innefattar ett tydligt erkännande från de palestinska myndigheterna, vilka de än må vara, att Israel är en realitet som de måste föra en dialog med och nå överenskommelser med.
För det tredje vill vi säga till våra palestinska vänner – och detta har jag personligen sagt vid flera tillfällen sedan valet, och jag har tillfälle att tala med presidenten praktiskt taget varje dag – att det vore mycket bra om den nya regeringen som kommer att bildas efter detta val, om tre månader, också erkänner alla de avtal som den palestinska myndigheten har undertecknat de senaste åren.
Det vore absurt att börja om från noll efter allt arbete som har utförts under så lång tid och efter allt arbete som så många av er också har utfört under så lång tid.
Mina damer och herrar!
Det är med andra ord detta vi rätt och slätt vill säga, och jag anser att alla måste förstå det.
Jag tror och hoppas också att våra palestinska vänner oavsett partitillhörighet, oavsett vilket parti eller vilken formation de företrädde i valet, förstår att detta inte innebär att man tvingar på någon någonting, eller försöker styra någons vilja.
Tvärtom är det en fråga om att på ett bestämt och enkelt sätt bekräfta vad Europeiska unionens ståndpunkt har varit, inte sedan i går utan sedan 1993 när Osloavtalet undertecknades.
Jag anser att vi alla bör förenas i den här uppgiften.
Enligt min uppfattning måste vi inta en fast ståndpunkt på detta område, såsom vi har gjort i rådet (allmänna frågor) och liksom kvartetten gjorde kvällen efter mötet med rådet (allmänna frågor).
Detta innebär inte att vi vid denna svåra tidpunkt, vid denna tidpunkt som president Abu Mazen har det enorma ansvaret att bilda en regering och att skapa kontakt med alla de olika politiska grupperna, inte bör hjälpa till eller inte bör hjälpa president Abu Mazen så mycket som möjligt under den tid han fortfarande har kontroll över situationen, så att palestinierna inte är bankrutta efter de tre månader som han med säkerhet kommer att ha på sig innan en ny regering bildas.
Som jag ser det vore det ett stort misstag om vi nu skulle överge president Abu Mazen rent ekonomiskt, och att inte använda de resurserna eller att de inte når fram, och att vi riskerar att den palestinska myndigheten i detta läge hamnar i en mycket svår situation.
Det här är en uppmaning till oss alla och Europaparlamentet – om kommissionen vid något tillfälle lägger fram en begäran eller rekommendation till Europaparlamentet i detta sammanhang, och det hoppas jag att den gör – att vara generösa nog att stödja president Abu Mazen de återstående månaderna innan en ny regering har tillträtt, så att han kan etablera sig och finna sin plats och förstå vad han betyder.
Jag anser att vi borde säga ” ja ”, ett rungande ” ja ”, så att det är vad som sker i framtiden.
Jag skulle vilja säga att det vi har framför oss kommer att vara en ny situation, det kommer att vara svårt och det kommer inte att vara lätt.
Jag anser dock att vi måste vara fast beslutna att säkerställa att denna fredsprocess går framåt i enlighet med de villkor jag hänvisade till förut.
Villkoren är inte orimliga.
Som jag har sagt är det inte villkor som jag tagit ur tomma intet, utan de kommer från många års arbete, av samarbete, av arbete med våra palestinska vänner för att säkerställa att processen kan gå framåt.
Herr talman!
Jag ska nu mycket kortfattat säga ett par ord om situationen i Kosovo, till följd av president Ibrahim Rugovas bortgång.
Det var en sorglig plikt att närvara på president Ibrahim Rugovas begravning, även om jag åkte med glädje.
Familjen bad mig att hålla ett tal vid det tillfället för Europeiska unionens räkning, och det gjorde jag.
Det var med tanke på er jag gjorde det och med tanke på alla EU-medborgare, som i den stunden med all säkerhet tänkte på president Ibrahim Rugova.
Men det får inte misstolkas, med tanke på att det kommer att vara en svår process.
Om processen var så pass svår när president Ibrahim Rugova levde och agerade som ett slags ” paraply ” för hela det politiska genomförande som vi står inför, föreställ er då hur det kommer att vara utan honom.
I mitt tal uppmanade jag Kosovos politiska ledare och befolkningen i allmänhet att visa generositet, enighet och ansvar i denna tid så att det kan ske framsteg, och jag tror att de orden, som jag själv och andra uttalade, till viss del har nått fram.
Nu har vi någon som kan ersätta president Rugova, något som jag befarade skulle ta mycket längre tid, och som också kommer att vara ledare för den grupp som, under ledning av Martti Ahtisaari, Finlands f.d. president, gemensamt ska leda förhandlingen med våra serbiska vänner.
Låt oss därför hoppas att vi kan gå i den riktningen och att vi kan göra det relativt snabbt.
Det skulle otvivelaktigt utgöra ett viktigt steg mot stabilitet i hela Balkanområdet, stabilitet för de länder som vi har erbjudit en framtid i EU vid toppmötet i Thessaloniki och vid flera andra tillfällen.
Jag vill dock ännu en gång betona att det kommer att krävas stora ansträngningar för att nå framsteg på den här vägen mot en definitiv lösning av situationen i Kosovo.
Herr talman!
Jag tror att min tid håller på att ta slut, och det skulle vara synd om vi inte diskuterade några av de andra frågor som jag vill ta upp med er, med tanke på den enormt stora aktivitet som har utspelat sig de senaste 20 dagarna.
Jag vill tala om för er att vi fortsätter att arbeta mycket hårt med Afrikanska unionen för att försöka lösa problemet med fred i Darfur.
Vi har gjort stora framsteg i nord-syd-förhandlingarna, och vi har nått en överenskommelse, men vi har olyckligtvis fredsprocessen i Abuja, som vi inte har gjort några framsteg med.
Vi arbetar så hårt vi kan i det avseendet.
Lyckligtvis kom man vid Afrikanska unionens möte fram till en kompromisslösning där man i stället för att utse Sudans president till ordförande i Afrikanska unionen, vilket skulle ha inneburit stora problem för framtida förhandlingar, har valt presidenten i Kongo-Brazzaville.
Vi kommer därför med glädje att göra allt i vår makt för att säkerställa att fredsprocessen i Abuja går framåt och samtidigt börja planera – eftersom vi måste ta på oss mycket ansvar – övergången från en styrka som är närvarande på plats, och som leds av Afrikanska unionen, till en styrka som förr eller senare, dock inom några månader, kommer att utgöras av FN: s blå hjälmar och som vi otvivelaktigt måste fortsätta att samarbeta med.
Mina damer och herrar!
Det sista jag skulle vilja säga, herr talman, är att vi som ni vet har mottagit en begäran – eller åtminstone ordförandeskapet och jag har mottagit en begäran – från FN: s generalsekreterare som frågar oss om vi kan medverka i det val som ska hållas i Demokratiska republiken Kongo, och som kommer att vara en avgörande drivkraft för processen för demokratisk övergång i Kongo.
Om det lyckas kommer det att ge stabilitet åt en avsevärd del av Afrikas ryggrad.
Därför är den här frågan av grundläggande betydelse för oss alla.
Vi har tillfrågats om att hjälpa till, och i dag befinner sig en undersökningsgrupp i Kinshasa.
Jag hoppas att den om ett par dagar, den 7: e, kommer att kunna leverera sitt resultat så att vi kan se om EU-medlemsstaterna i slutändan som svar på detta erbjudande, eller denna begäran, kan fatta ett beslut om att stödja FN.
Det skulle vara ett bra beslut att göra det.
Herr talman, mina damer och herrar!
Jag slutar här.
Det finns oräkneliga saker jag skulle vilja dela med er under denna första dag i februari 2006.
Det är ett år som verkligen har inletts med frenetisk aktivitet, vilket kommer att göra oss alla frenetiska och som måste få oss att arbeta med en energi, kapacitet och ett engagemang som vi sällan har skådat i EU.
Med hjälp av parlamentsledamöternas vilja, med hjälp av EU-medborgarnas vilja och genom EU: s regeringars vilja måste Europeiska unionen utgöra en viktig aktör på den internationella arenan.
Mina damer och herrar!
Som ni precis har hört, och med tanke på det som har utspelat sig enbart under den senaste månaden, har vi inget annat val än att spela den rollen, vare sig vi vill det eller inte.
Vi får inte blunda för världens problem, och jag vill påminna er om att världen vill att EU agerar.
Var vi än går möter vi människor och politiska ledare som knackar på EU: s dörr och säger: ” Agera ”.
Agera, vi tycker om ert agerande, ert agerande passar oss, ert agerande är bättre för världen, den multilaterala värld som EU-medborgarna tror på.
Herr talman!
Eurobarometern talar om för oss varje dag, varje månad eller varannan månad, eller varje gång vi frågar den vad parlamentsledamöterna vill.
Låt oss därför fortsätta längs den vägen, låt oss säkerställa att parlamentet och alla institutioner kan arbeta tillsammans, eftersom vi behövs om vi ska skapa en bättre värld.
Herr talman!
Jag skulle vilja säga mycket mer, men jag vet att det inte är möjligt.
Så jag slutar och inväntar alla frågor ledamöterna vill ställa mig.
Jag ska göra mitt bästa för att svara så gott jag kan, med samma respekt och ödmjukhet som jag alltid har visat parlamentet.
Mina damer och herrar!
Tack så mycket.
