# ID: svediakorp-gov464039
# author: John Bowis (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-01-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 774
# sentences: 36
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
Herr talman!
Ni, kommissionsledamoten och jag, vi lever alla med ett funktionshinder.
Om vi inte har våra glasögon kan vi inte fungera, jag kan inte läsa, jag kan inte köra bil eller låta bli att stöta till saker, men jag lever i ett samhälle där jag får hjälp att övervinna detta funktionshinder och således att fungera, till och med som ledamot av detta parlament.
Men om jag levde i ett utvecklingsland skulle jag inte vara lika lyckligt lottad.
Var tionde person lever med funktionshinder i utvecklingsländerna.
Var fjärde fattig familj i utvecklingsländerna har någon familjemedlem som lever med ett funktionshinder.
Detta är utmaningen, men denna debatt handlar inte bara om snopna miner, sympati och medlidande, utan den handlar om att lyfta fram de förmågor som människor med funktionshinder har och att se hur vi kan ge dem möjligheter att fungera och bidra till sina egna liv, ekonomier och samhällen.
Vår politik, eller vår resolution, går ut på att få ett slut på avvisandet av dessa människor, att få slut på föreställningen om att de inte är något värda och att få ett slut på det stigma som funktionshinder utgör.
Vi vill ha en politik med förebyggande åtgärder, med omsorg, med oberoende och med mänskliga rättigheter.
Vi vill få ett slut på förbjudna områden för människor med funktionshinder.
Vi vill, om jag får använda det uttrycket, se funktionshinder.
Vi vill se att den ofrånkomliga kopplingen till fattigdom bryts för människor med dålig hälsa och funktionshinder i utvecklingsländer: inget välstånd utan hälsa, men ingen lön utan läkarvård.
Ingen lön innebär ingen läkarvård, inga transportmedel innebär ingen skola, inget hälsointyg innebär inget arbete, inget tillträde innebär inga chanser att visa vad man går för.
Det handlar inte bara om rörlighet, det handlar om de funktionshinder som vi måste lära oss att klara av på olika sätt, antingen det gäller syn, hörsel, inlärningssvårigheter, andningsproblem eller t.ex. epileptiska anfall eller hjärtattacker.
Vår politik måste vara dubbelspårig, och jag använder avsiktligen det ordet eftersom det förekommer i det vägledande meddelande som kommissionen har utarbetat.
Det är det dubbla spåret med förebyggande åtgärder och omvårdnadstjänster.
Det är det dubbla spåret med en politik för människor med funktionshinder och en politik utvecklad av människor med funktionshinder, beslutad av dem, med deras engagemang i beslutsfattandet.
Vi minns med glädje de ledamöter från Uganda som intog de platser i det ugandiska parlamentet som särskilt reserverats för dem, för människor med funktionshinder.
Vi vill se stöd till organisationer för människor med funktionshinder.
Vi vill att det ska erkännas att försummade sjukdomar hör till de vanligaste orsakerna till funktionshinder.
En del behöver dessa nya partnerskap för att utveckla läkemedel och många behöver tillgång till läkemedel som vi i väst tar för givna.
Jag lever med diabetes.
Jag har sagt det vid många tillfällen.
Men jag kan fungera med tabletterna, blodtesterna och den specialistvård som jag får för att övervinna detta och för att leva ett tämligen normalt liv.
Men när jag var i Mali och besökte vårdinrättningar för människor med diabetes såg jag ett rum i en mottagning och ett i ett sjukhus med människor med amputerade ben och armar, de förlorade synen, deras lever var förstörd, och de riskerade en tidig död.
Vi behöver en politik som hjälper människor att övervinna sina funktionshinder.
Dessa människor skulle kunna bidra till Malis ekonomi.
AVS-EG-församlingen antog resolutioner i Bryssel 2001, i Kapstaden 2002 och under Europeiska handikappåret 2003.
I EU har vi det vägledande meddelandet.
Men det är en av de bäst bevarade hemligheterna i EU och i utvecklingsländerna.
Min vädjan till kommissionsledamoten är att ta fram de utmärkta formuleringarna i detta meddelande och omsätta dem i handling.
Framför allt vill vi inte se att mer allmänna EU-medel används till att fortsätta att försämra förutsättningarna för människor med funktionshinder.
Perioden 1999 – 2009 är det Afrikanska årtiondet för människor med funktionshinder, som har initierats av Afrikanska unionen.
Detta måldatum sammanfaller med slutet på vår mandatperiod som parlamentsledamöter och kommissionsledamöter.
När den tiden kommer hoppas jag att vi kan blicka tillbaka och säga att vi ansträngde oss för att hjälpa människor med funktionshinder att lyckas, att ge dem oberoende och göra dem till riktiga, hela människor i de ekonomier och samhällen där de lever.
