# ID: svediakorp-gov463983
# author: Ignasi Guardans Cambó, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-01-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 513
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Min grupp kommer att ge sitt fulla stöd till betänkandet som det nu är utformat efter att flera ändringsförslag har antagits, och jag skulle vilja gratulera föredraganden till den text som vi alla till slut har kunnat enas kring.
De föregående talarna har förklarat det här väldigt bra och det vore omöjligt för mig att inte upprepa en del av deras argument.
På det hela taget gör texten det nuvarande systemet mer effektivt − vilket minst sagt är en prestation i sig − genom att förtydliga men effektivisera, genom att tydliggöra varje persons roll och framför allt genom att uppnå balans mellan två extrema uppfattningar.
Den ena är att se det här som ett parlament och inte som en skola eller en kyrka och − snälla herr talman, tag det här som ett skämt − inte heller som ett operahus.
Det behöver liv, rörelse och människor.
Trots det måste arbetsordningen följas och parlamentet måste kunna upprätthålla sin värdighet i alla lägen.
Det är oacceptabelt att − och jag ska ge ett exempel som särskilt chockade mig, om ni ursäktar uttrycket − störa ett formellt sammanträde med en president, en statschef, under hans sista tal, och förmodligen en av hans sista politiska handlingar i EU och i sin politiska karriär.
Jag syftar på president Carlo Azeglio Ciampis tal i parlamentet.
Detta är oacceptabelt.
Andra liknande handlingar är också fullkomligt oacceptabla.
Det är snarare sådant som bör bestraffas än när en ledamot visar en plansch eller dylikt, eller en liten broschyr, vilket inte alls stör arbetet i kammaren.
Å ena sidan är det därför bra med livlighet, energi och olika uppfattningar – och ibland uttrycks de genom utrop och andra reaktioner som vi från de latinska parlamenten till och med tycker saknas eftersom simultantolkningen gör det svårt för oss att skratta spontant eller reagera på kommentarer – men inte till den grad att vi förlorar värdigheten i den roll som anförtrotts oss och i det som var och en av oss representerar, vilket är att gå mycket längre än någon av oss avser.
Det är därför vi är här till och med vid den här tiden på kvällen.
Jag anser att den här balansen återspeglas tydligt i det betänkande som är föremål för omröstning i morgon.
Det innehåller proportionerliga påföljder, garantier för dem som kan komma att bli bestraffade, makt till talmannen, vilken har vägts mot rätten att överklaga till presidiet.
Jag anser att allt detta är ett steg framåt.
Min förhoppning är den största man kan ha om en text av det här slaget: att den inte behöver tillämpas.
Jag hoppas att den får ligga kvar där den är, att vi alla praktiskt taget glömmer bort att den existerar och att den inte märks för att den inte behöver tillämpas.
Det vore det bästa möjliga resultatet av att ha tydliga regler för parlamentets interna ordning.
