# ID: svediakorp-gov463807
# author: Brian Crowley, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-01-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 371
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
För det första vill jag tacka föredragandena för deras arbete och för det som de har försökt åstadkomma med betänkandet.
För det andra, och viktigast av allt, vill jag tacka det österrikiska ordförandeskapet för det politiska modet att flytta frågan från det förborgade tillbaka till den politiska agendan.
En av de viktigaste frågorna vi måste se på – och den anknyter till det som Jens-Peter Bonde just sa – är: När är ett nej verkligen ett nej?
När kan ett land stoppa alla andra länder från att gå framåt?
När kan två länder förhindra andra länder från att gå framåt?
Det unika som Europeiska unionen hållit på med ligger i att unionen har ansträngt sig för att hitta en gemensam grund för mycket olika och varierande intressen.
Visst, vi har stött på ett hinder för framstegen i den förändring av konstitutionen och fördragen som syftar till ett mer effektivt sätt att fatta beslut på.
Men betyder det att vi måste sticka huvudet i sanden, som vissa av mina kolleger skulle säga?
Strutsen är, även om den kanske sticker huvudet i sanden i vissa lägen, också den som springer fortast på marken.
Vi måste snabbt lära oss att springa fort för att ta itu med människors oro.
Den oron är inte bara förknippad med den europeiska modellen.
Många av dem som röstade nej i Frankrike eller Nederländerna röstade så av inrikespolitiska skäl.
De röstade också av rädsla.
Som vi upptäckte i Irland för några år sedan fanns det en irrationell rädsla hos vissa människor som röstade nej, en rädsla för det väldiga inflödet av invandrare som skulle ta alla deras jobb, stjäla deras sociala trygghet och störta landet i fördärvet.
Verkligheten var en helt annan: integrationen är möjlig, sunt förnuft och lugn är möjligt, men viktigast av allt, detta är sant inte bara i denna trångsynta kammare och inte bara i de nationella parlamenten.
Först när vi övertygar medborgarna och låter dem äga EU-projektet, först då kan vi säga att vi har ett medborgarnas Europa som rätteligen tillhör dem.
