# ID: svediakorp-gov463666
# author: Wolfgang Schüssel, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-01-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,266
# sentences: 87
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
Låt mig börja med att ansluta mig till ett stort tack till Ursula Stenzel för de tio år hon har arbetat för Österrike och för Österrikes medborgare här i Europaparlamentet – med människor i alla politiska grupper och i alla institutioner.
Jag kanske får tillägga att hon i en mening kommer att ha ansvar för mig, eftersom hon kommer att fungera som ett slags borgmästare för centrala Wien, vilket nu gör mig till en av hennes skyddslingar och undersåtar.
Jag önskar henne allt gott.
Låt mig mycket kort ta upp vissa frågor som har väckts under denna debatt.
Jag är tacksam mot alla dem som har tagit upp frågan om utvidgning, särskilt med hänvisning till utsikterna för Balkan.
Jag ska fatta mig kort om detta, då jag redan haft kontakt med nästan alla grupper om detta och jag vet att ni vet att detta är en högt prioriterad fråga för Österrike av den mycket enkla anledningen att Balkan är vår närmaste granne – enligt ett gammalt skämt börjar Balkan på Rennweg i distrikt III i centrala Wien – och vi påverkas på ett annat sätt av vad som pågår där.
Om vi i EU inte exporterar stabilitet kommer det att sluta med att vi importerar instabilitet.
Det får inte finnas några instabila zoner mellan Ungern, Österrike, Slovenien, Italien och Grekland.
Det får inte finnas någon gråzon där, utan ett område med framtidsutsikter, annars kommer det inte att vara möjligt att skapa den drivkraft som krävs för att åstadkomma reform och försoning mellan de olika etniska grupperna i Bosnien, Serbien och Kosovo.
Detta är något som alla måste vara medvetna om.
Med detta i åtanke engagerar vi oss och vi har nu också gett FN: s utsände, Martti Ahtisaari, en bas och ett kontor i Wien, där ingående diskussioner förs dagligen.
Vi vet att detta är en uppgift för oss alla.
Jag kan också tillägga att Balkan är en av EU: s stora framgångssagor.
Det är mycket möjligt att det var amerikanerna som besegrade Milosevic med militära medel, men 90 procent av de fredsbevarande styrkorna där i dag kommer från EU.
Det vi visar för världen där i dag är inte EU: s militära ansikte, utan Europas fredliga anlete.
Detta är något alla måste bli medvetna om.
Det är värt att nämna att vi inte bara firar Wolfgang Amadeus Mozarts 250-årsdag och Sigmund Freuds 150-årsdag, utan även hundraårsdagen av den första gången Nobels fredspris delades ut till en kvinna, Bertha von Suttner.
Hennes slogan, ” Die Waffen nieder ” – ” lägg ned era vapen ” – är ett verkligt program och det är särskilt aktuellt på 2000-talet när man tänker på Iran, som jag samtalade om i går med Mohammed al-Baradei – även IAEA har sin bas i Wien.
Iran leder till mycket stor oro.
Mohammed al-Baradei sa i en intervju, som går att läsa i senaste numret av, att inte ens efter det att hans inspektörer hade ägnat tre år åt intensiva samtal och noggrann granskning och övervakning av Irans kärnenergiprogram, gick det att bekräfta att det hade fredliga ändamål och detta är en fråga vi kommer att ägna stor uppmärksamhet de kommande månaderna.
Det är inte vår sak att göra hotfulla åtbörder om detta; tvärtom måste vi skicka ett tydligt budskap från EU och uppmana Iran att gå tillbaka till moratoriet, tillbaka till förhandlingsbordet, utan unilaterala åtgärder som skulle kunna riskera freden för världen i stort och detta budskap måste komma från detta parlament, från rådet, kommissionen och från våra företrädare, Benita Ferrero-Waldner och Javier Solana.
Det är enda sättet för oss att skapa trovärdighet i den delen av världen.
Låt mig så ta upp frågan om energisäkerhet, som är en annan sak jag inte vill skräda orden om.
Jag vet förstås att varje land har sitt sätt att hantera denna fråga, men jag har kämpat för att varje land i slutänden ska kunna välja fritt hur deras energi ska skapas och ändå finns det en mängd frågor som verkligen är öppna för diskussion.
Personligen anser jag att det skulle vara mycket farligt att slå in på en väg som leder till en renässans för kärnkraften och att det finns många frågor i samband med den som ännu inte har besvarats.
Detta är ett område där allmänhetens oro inte får underskattas.
Men på EU-nivå kan vi ta upp frågan om förnybar energi, där José Manuel Barroso har kommit med några verkligt förstklassiga idéer, och bioenergi, där jag kan tillägga att amerikanerna investerar fem gånger så mycket som EU: s medlemsstater sammantaget.
Detta är ett område där vi behöver trovärdighet.
Vi har förnybara resurser, vi har trä, vi har biomassa.
Som jag ser det innebär detta en möjlighet för jordbruket under de kommande åren och decennierna.
Samtidigt får vi förstås inte bortse från att vi måste ta hänsyn till de skillnader som naturligtvis finns mellan medlemsstaterna, detta är en fråga vi måste hantera mycket uppriktigt och rakt.
Nästa fråga jag vill ta upp handlar om de transeuropeiska nätverken.
Jag har varit med i Europeiska rådet i tio år.
En gång, när jag var utrikesminister, ansvarade jag till och med för ett österrikiskt ordförandeskap.
Vi har talat om transeuropeiska nätverk i tio år och hittills har inte ett enda projekt färdigställts.
Låt mig göra detta klart för er: vi måste lyckas med detta.
Jag har verkligen som mål – och jag hoppas att kommissionen hjälper oss i detta – att få det första spadtaget grävt i järnvägstunnelprojektet vid Brennerpasset under vårt ordförandeskap.
Om vi vill få bort trafiken från vägarna måste vi ha en konkurrenskraftig järnvägsinfrastruktur att föra över den på – inget alternativ finns till detta.
Jag vill att vi ska göra vårt för att dessa transeuropeiska nätverk äntligen ska bli en succé: allt annat är retorik.
En sak som jag glömde nämna i den internationella diskussionen är frågan om CIA, något som vi tar mycket allvarligt.
Om jag får vara fullständigt uppriktig får det inte finnas skilda normer här.
Mänskliga rättigheter går inte att kompromissa med, inte heller rättsstatsprincipen.
När den amerikanska allmänheten började diskutera detta råkade jag befinna mig på Bertelsmann Foundation i Washington där vi träffade det republikanska partiets ledare i senaten, senator Bob Bennett, och vi diskuterade frågan i exakt de termerna.
Därför ger vi Europarådets utredningar vårt fulla stöd och jag vill också uppmana medlemsstaterna att göra egna utredningar vid behov.
Det får inte finnas någon dubbelmoral här: gömda fängelser, hemliga flygtransporter, utlämnande av icke önskvärda personer – alla misstankar om sådana händelser måste naturligtvis utredas grundligt enligt lagen, men det måste göras i enlighet med våra egna rättsliga normer.
Jag tvivlar inte på att parlamentet och rådet har samma inställning här och att vi kommer att agera tillsammans.
Jag är mycket tacksam för ert påpekande att vi måste ägna mycket större uppmärksamhet åt barns rättigheter.
Vi konstaterar med stor oro att det pågår förfärande saker inom detta område, med barnpornografi som sprids över världen via Internet, med människohandel som omfattar försäljning av barn över hela världen, med alldeles för lite förståelse, till och med i de utvecklade samhällena i EU, av behovet av att skydda barnens rättigheter, stödja familjer och balansera arbete och familjeliv – alla dessa frågor är naturligtvis saker som nationalstaterna ska hantera, men de kan tas upp på gemenskapsnivå.
Några av er har tagit upp frågan om minoriteters rättigheter i Österrike och det gläder mig att besvara den frågan.
Under mitt mandat – sedan 2000 – har stadsskyltar på kroatiska och ungerska satts upp i Burgenland.
Detta har lett till allmänt jubel, har omfattat ett stort offentligt engagemang och ett samförstånd har funnits.
Förra året, för bara några månader sedan, fick 20 städer och byar ytterligare tvåspråkiga skyltar, som en del av firandet av årsdagen av vårt statsfördrag, och detta var en stor framgång.
I vissa kommuner har utvecklingen inte kommit tillräckligt långt.
I fredags träffade jag tolv borgmästare i dessa kommuner för att försöka komma fram till en gemensam lösning.
Även om jag gör detta åtagande inför er här i kammaren är det inte detta parlament som ska ägna sig åt denna fråga.
Den hör främst hemma hos oss i Österrike.
Jag godtar inte någon anklagelse om att vi i Österrike visar mindre respekt för minoriteters rättigheter än vad andra regioner i EU gör, men jag vill ha ett samförstånd mellan de politiska krafterna och jag vill ha ett samförstånd med folket.
Jag är också säker på att vi kommer att lyckas att skapa ett sådant samförstånd.
För att nämna arbetsmarknaden, har ett avtal träffats med de tio eller tolv nya medlemsstaterna.
Tio är redan med och Bulgarien och Rumänien återstår.
Jag är säker på att de nya regeringarna kommer att vara mycket samarbetsvilliga för att kunna hålla målet med en anslutning 2007, men dessa avtal omfattar övergångsregler som inte bara gäller för de nya länderna utan även för de nuvarande medlemsstaterna.
Jag vill ärligt säga att detta har åstadkommits genom en ömsesidig överenskommelse.
Det är också min plikt som ledare för Österrikes regering att se till att ingen av parterna på den österrikiska arbetsmarknaden utsätts för alltför stora påfrestningar och att balansen mellan öppenhet och skydd bibehålls – något som ett antal talare här har tagit upp.
Jag vill också tillägga att vi i gränsområden försöker bidra genom flexibla ordningar för vissa sektorer – till exempel vårdsektorn – och hittills har de fungerat mycket väl.
Det enda jag vill åstadkomma i fråga om EG-domstolen är att inleda en debatt här i parlamentet, utan att gå närmare in på detaljer.
Även här behövs det en viss balans mellan efterlevnad av gemenskapens lagstiftning och dess tillämpning å ena sidan och subsidiaritetsklausulerna i fördragen å andra sidan.
Det finns sådant som nationella rättigheter och nationella lagstiftare, nationella domstolar, och EG-domstolen måste ta hänsyn till dem när den tolkar lagarna.
Den måste också bedöma proportionaliteten, precis som högsta domstolen i Tyskland, Österrike respektive Frankrike rutinmässigt gör.
Alla dessa saker måste balanseras på ett rimligt sätt och jag tvivlar inte på att EG-domstolen är medveten om sitt ansvar här.
Avslutningsvis vill jag återvända till Martin Schultz påpekande om Mozart och Freud och trollflöjten, och vad andra sa om Zeus.
Jag är betydligt mer ödmjuk och tror att om man ska vara realistisk räcker inte ett halvårs ordförandeskap för att förändra EU.
Så mycket står klart.
Men vi kan sätta igång saker.
Vi vill till exempel bli färdiga med budgetplanen och det vill vi åstadkomma tillsammans med er.
För att detta ska bli verklighet behöver vi ert samförstånd och vi kommer att försöka få det.
Vi måste fundera på vad som är de bästa medlen för detta ändamål.
Det var Österrike som först föreslog att Europeiska investeringsbanken skulle få omkring 10 miljarder euro extra i forskningsanslag – detta är ett viktigt framsteg som möjliggjorts av ett offentligt-privat partnerskap.
Det finns olika åsikter om vad flexibilitet innebär – med skillnader i belopp på mellan 1 miljard euro och 3,5 – 4 miljarder euro – och de ger ett visst manöverutrymme.
Dessa frågor måste diskuteras i en dialog som bygger på förtroende.
Jag behöver förstås först av allt ett mandat och Österrike kommer att få ett sådant av de andra medlemsstaterna inom några veckor; vi kommer att kunna inleda samtalen med er så snart kommissionen är klar med sina egna konkreta förslag på hur detta ska fördelas på de olika rubrikerna.
Jag är säker på att vi kommer att kunna göra mer resurser tillgängliga för er inom de områden som intresserar er – det vill säga forskning och konkurrenskraft – än vad som fanns att tillgå under föregående period.
Det finns en annan sak vi inte får förbise: enligt budgetplanen ska Bulgariens och Rumäniens kostnader täckas fullt ut av den gemensamma jordbrukspolitiken, vilket innebär 8 miljarder euro som ingår i den nuvarande budgetplanen.
I reala termer minskas resurserna med 4 procent och ytterligare 8 miljarder euro avsätts för Rumänien och Bulgarien.
Om vi ser på detta realistiskt och pragmatiskt, tror jag att vi helt säkert kommer att hitta en lösning genom en dialog som bygger på förtroende.
Jag har ingen trollflöjt i min hand, lika lite som jag har en taktpinne eller en trollstav, men om jag får hänvisa till Osmin, är det intressant att notera att han faktiskt slutar som förlorare och det är också intressant vad Konstanze, som här får representera Europa, säger till honom i slutet: ” Inget är så avskyvärt som hämnd, men endast stora själar har förmåga att vara humana och vänliga och att förlåta utan egoism. ”
Låt oss alltså vara stora själar och göra något för EU.
