# ID: svediakorp-gov463615
# author: Wolfgang Schüssel, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-01-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,428
# sentences: 174
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.Herr talman, mina damer och herrar!
Jag vill hälsa er alla mycket varmt välkomna hit denna morgon.
Det är ett stort nöje för mig att kunna tala inför Europaparlamentet.
Det är en ära att på Republiken Österrikes vägnar presentera en kort sammanfattning av programmet för de sex månader då vi innehar ordförandeskapet.
Europaparlamentet är en mycket speciell institution eftersom det på ett unikt sätt förkroppsligar det nya EU: s styrka.
Parlamentet är resultatet av de historiska valen 2004.
För första gången hölls fria val i 25 nationer samtidigt.
Där valdes den församling som skulle representera dem, det europeiska folket.
Därmed upphörde delningen av Europa en gång för alla, även om processen med att återförena Europa fortfarande pågår i samma omfattning.
Parlamentet är ett fantastiskt exempel på detta nya Europas största styrka med dess mångfald av tankar och erfarenheter, dess historia och dess levnadshistorier och förhoppningar.
Vi vet att EU utgör en hel orkester, och inte bara ett soloinstrument, och detsamma gäller parlamentet.
EU är inte enfärgat, utan färgglatt, vilket logotypen för det österrikiska ordförandeskapet symboliserar.
Och det är denna styrka, denna mångfald och dessa många europeiska identiteter som gör vår union till vad den är.
Inget land har förlorat på att gå med i Europeiska unionen.
Alla har vunnit på det.
Vi har vunnit frihet, fred, säkerhet och vägar till framgång.
Men om nu allt är så bra kanske ni undrar varför så många av våra medborgare är så påtagligt skeptiska?
Vi måste vara helt uppriktiga med detta och analysera situationen på ett ärligt sätt.
Höjdpunkterna under det historiska året 2004 följdes av en särskilt svår period.
Efter tre års intensiva förhandlingar om en ny konstitution förkastades resultatet vid folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna.
Sedan kom den påfrestande kraftmätningen om budgetplanen för de kommande sju åren.
Vissa huvudstäder i EU utsattes för terrorattacker, folkets oro över unionens fortsatta utvidgning växte och det rådde stor brist på förtroende bland EU: s befolkning för unionens institutioner.
Därför är ett av målen för det österrikiska ordförandeskapet att ta itu med just detta problem.
I slutet av vårt ordförandeskap vill vi se ett ökat förtroende för EU hos folket, ett ökat förtroende mellan medlemsstaterna och, naturligtvis, ett ökat förtroende mellan EU: s institutioner.
För att kunna uppnå detta mål måste vi först finna svaren på de frågor som folket anser vara viktigast.
En vän till mig, den kände österrikiske kvantfysikern Anton Zeilinger, informerade mig om en aspekt inom fysiken som jag inte kände till tidigare men som jag tyckte var oerhört fascinerande.
Han berättade för mig att det är frågan som är viktigast.
Han sa att detta är mycket viktigare inom kvantfysiken än inom den allmänna ideologin.
Frågan lockar fram sanningen, och sättet att ställa frågan avgör hur äkta sanningen är.
Därför måste vi börja med att ställa frågorna.
Det måste vara raka frågor och vi måste också vara medvetna om de otrevliga konsekvenserna av dessa frågor.
Vi kommer inte att kunna ge lika tillfredsställande svar på alla frågor, men vi måste akta oss för att ta till snabba genvägar.
Vi måste lyssna, för EU måste vara såväl meningsfullt som skyddande.
De många verkliga hot som finns bidrar till att vi kan fokusera på dessa egenskaper.
Samma dag som vi tog över ordförandeskapet, den 1 januari i år, hölls nyårskonserten i Wien.
Med denna tillställning försöker vi sprida lite optimism och glädje.
Just som den lettiske dirigenten Maris Jansons höjde taktpinnen skar ryssarna ned sina gasleveranser, först med 30 procent och sedan, under natten mellan den 1 och 2 januari, med 50 procent.
Ekonomi- och arbetsmarknadsministern Martin Bartenstein, som är ansvarig för energifrågor, blev då tvungen att finna lösningar med våra partner – Ukraina, Ryssland och våra partner i EU – och med kommissionsledamot Andris Piebalgs.
Detta fick oss att inse att stora problem inom frågor som hittills har legat under de enskilda medlemsstaternas befogenheter nu endast går att lösa på EU-nivå.
Inom det här området krävs det större delaktighet från EU: s sida.
När det gäller att minska beroendet av en enda leverantör, sprida avtalen, lagra tillräckliga reserver och trygga energiförsörjningen – vilket vi för övrigt endast kan göra om vi uppmuntrar till långsiktiga investeringar och tillåter långsiktiga leverantörsförbindelser och avtal – får vi inte tänka kortsiktigt och fokusera på vinster för det kommande kvartalet.
Långsiktiga lösningar är den enda lösningen för EU.
Det handlar också om valfrihet.
Jag har alltid försvarat varje lands enskilda rätt och ansvar att själv välja sina energikällor.
Vi har valt vårt sätt, vilket inte inkluderar fredlig användning av kärnkraft, och jag stöder detta beslut.
Men jag förespråkar också varje lands rätt att behålla sin valfrihet.
Jag anser att vi måste vara väldigt försiktiga med att inta en ensidig hållning.
Vi i Europeiska unionen måste samarbeta för att sätta säkerheten i första hand, och vi måste ägna större uppmärksamhet än någonsin tidigare åt förnybara energikällor och se till att noggrant undersöka alla alternativ som är viktiga för oss och för vår miljö.
En trygg energiförsörjning kommer att bli en viktig fråga vid rådets vårmöte.
I detta läge skulle jag också vilja tacka det brittiska ordförandeskapet som har arbetat mycket med denna fråga och som visade god näsa för en hotande utveckling genom att ägna frågan stor uppmärksamhet vid mötet i Hampton Court.
Vi kommer även att samarbeta nära med kommissionen i denna fråga.
Andra frågor är kampen mot fågelinfluensan och behovet av en fast ståndpunkt mot Irans modernisering av sitt kärnvapenprogram.
Inom dessa områden är det viktigt med mer EU-samarbete och en enad europeisk front på det globala planet om vi ska kunna garantera säkerheten för människorna i världen, och särskilt i Europa.
Den andra mycket viktiga fråga som människorna oroar sig över är tillväxt- och sysselsättningsfrågan.
Detta är det viktigaste ämnet vid vårmötet, för om människorna saknar arbeten och förhoppningar om att få ett arbete kommer de naturligtvis att bli ännu oroligare.
Många anser att EU gör för lite för dem på detta område.
Nu finns det 25 förslag på reformprogram som kommissionen ska utvärdera.
Vi har uttalat oss för en blandning av särskilda kontrollerbara frivilliga åtaganden från de 25 medlemsstaterna och rekommendationer från kommissionen i syfte att gå vidare till den praktiska fasen av initiativet och att nå märkbara resultat.
Det vore oklokt av en politiker att utlova några arbetstillfällen i dagens läge.
Men vi kan skapa gynnsamma förhållanden.
Alla vet, och ni vet det bäst av alla, att det inte går att skapa miljontals arbetstillfällen med en procent av EU: s bruttonationalinkomst, som i den nuvarande budgeten, eller ens med 1,045 eller 1,1 procent.
Men vi kan föregå som gott exempel och vi kan kontrollera om medlemsstaterna uppfyller sina frivilliga åtaganden.
Och vi kan framför allt tillföra några nya punkter på EU: s dagordning som kanske inte har fått så mycket uppmärksamhet tidigare.
En av dessa punkter anser jag vara främjandet av små och medelstora företag.
Många av dessa företag klagade tidigare över att de inte fick tillräcklig uppmärksamhet och att de inte fick tillräcklig tillgång till kapital och EU-program.
Vi måste inse att de små och medelstora företagen kan vara unionens enda jobbmaskin.
De små och medelstora företagen är en sovande jätte som måste väckas.
Dessa företag behöver tillgång till kapitalmarknader, forskning och utveckling och detta måste kommissionen ta itu med i sina program för små och medelstora företag.
De behöver tillgång och hänsyn när det gäller tilldelningen av regionalt stöd ur strukturfonderna.
Programmet för bättre lagstiftning måste inkludera särskilda åtgärder för att minska de små och medelstora företagens administrativa kostnader.
Minskad byråkrati är ett viktigt mål, särskilt när det gäller små och medelstora företag.
En annan styrkekälla som inte har utnyttjats tillräckligt är partnerskapet mellan arbetsgivarnas och arbetskraftens representationsorgan på EU-nivå, dvs.
EU: s arbetsmarknadsparter.
Av våra erfarenheter från Österrike kan jag säga att demokratin och marknadsekonomin inte kan fungera korrekt utan fria, starka och oberoende företrädare för arbetsgivare och anställda.
Den österrikiska modellen är verkligen intressant.
Det nås inga överenskommelser utan diskussioner.
Många åsikter utbyts och ibland blir det till och med gräl.
Det vore absurt att tro att dessa frågor kan lösas utan gräl i en demokrati.
De bidrar ofta till att få igång den politiska debatten.
Under vårt ordförandeskap skulle jag även vilja uppmana EU: s arbetsmarknadsparter att samarbeta med oss i strävan efter dessa mål – arbetstillfällen, tillväxt, energitrygghet – och jag har redan haft mycket goda samtal med Europeiska fackliga samorganisationen och arbetsgivarorganisationen UNICE.
Tjänstedirektivet kommer att bli mycket viktigt i detta avseende.
Jag vet att parlamentet har brottats ihärdigt med denna fråga.
Efter över 1 000 ändringsförslag måste ni själva ha insett hur svårt det är att förena öppnandet av en så stor marknadssektor med de garantier som allmänheten förväntar sig av oss.
Det säger sig självt att öppnandet av marknader absolut måste åtföljas av bestämda åtgärder mot social dumpning och av ansträngningar för att skydda de välbekanta offentliga tjänster som våra lokala myndigheter traditionellt har erbjudit.
Vi behöver denna balans.
Öppenhet och skydd är vad som förväntas av oss.
Jag skulle vilja att arbetsmarknadsparterna samarbetade med oss i denna fråga, så att vi kan nå en riktig balans.
Det går inte att komma ifrån att nyckeln till allt detta naturligtvis är tillräcklig tillväxt.
Vårmötet måste först och främst ägnas åt stimulering av tillväxten.
För detta krävs inte bara forskning och infrastruktur utan även utvidgning.
Om utvidgningen sköts på ett klokt och ordentligt sätt kan den bli en tillväxtstrategi för såväl EU som marknaderna i de gamla medlemsstaterna.
Om vi hade haft en tillväxt på tre procent och en ökning av sysselsättningen på minst en procent skulle den nuvarande arbetslöshetssiffran på 19 miljoner människor halveras inom fem år.
Detta är ett oerhört ambitiöst mål, men om vi dessutom utökar våra yrkesutbildningssystem och skapar större flexibilitet kan vi nå målet.
Det är naturligtvis här som det stora arbetet behövs.
Med den hårda konkurrensen från Asien och Förenta staterna och mot bakgrund av den nuvarande demografiska utvecklingen har vi helt enkelt inte råd att låta en del av arbetskraften sakna rätt yrkesutbildning eller att låta bli att öka deras anställbarhet så mycket som möjligt.
En fråga som kommer att bli mycket viktig för kommissionen, rådet och Europaparlamentet är naturligtvis förhandlingarna om budgetplanen för de kommande sju åren.
Detta sticker jag inte under stol med.
Vi behöver och vill ha ert samarbete, för det medför naturligtvis säkerhet och förutsägbarhet om man kan skapa en sjuårig budgetplan – vilket är en ovanlig förekomst eftersom det mesta av vårt budgetarbete endast täcker en period av ett eller två år.
Jag vet att många i Europaparlamentet inte är nöjda med det som Europeiska rådet nätt och jämnt, efter mycket möda och besvär, lyckades anta i december, men jag måste också uppriktigt säga att de som vill ha mer forskning först och främst måste titta på de nationella budgetarna.
Om vi i medlemsstaterna verkligen engagerade oss för att tillämpa det som, trots allt, var vårt eget beslut att avsätta tre procent av vår nationella budget till forskning till 2010 skulle det inte endast ge 200 miljarder euro per år till forskning, utan 50 procent till, det vill säga 300 miljarder euro.
Detta är mycket mer än ett anslag i den allmänna budgeten skulle ge, hur ambitiös den än må vara.
Jag måste vara ärlig mot er.
Vi håller på att nå våra gränser med budgetplanen.
Om vi även i fortsättningen måste, eller väljer att, ta medlemsbidrag från de nationella budgetarna för att finansiera unionens arbete kommer detta att ha varit sista gången vi har lyckats sammanställa en budgetplan.
Jag säger det rakt ut – och en del kanske inte gillar det jag säger: EU måste bli mer självfinansierat.
Det är inte rätt att vi ska behöva ta alla våra resurser från de nationella budgetarna, som redan är ansträngda.
Det är just detta som leder oss in i dessa beklagliga spänningar mellan nettobidragsgivare och nettomottagare, in i en situation där alla letar efter vinnare och förlorare.
Tanken med en övergång till självfinansiering kanske inte är populär bland andra, men min plikt som rådets ordförande är inte att säga populära saker utan att säga det som behöver sägas.
Jag anser att vi måste rikta uppmärksamheten mot detta, och jag vet att kommissionens ordförande José Manuel Barroso har i stort sett samma åsikt.
Det är upp till kommissionen att lägga fram alla dessa synpunkter i översynen av 2008 / 2009.
Det är verkligen absurt att vinster från kortsiktiga ekonomiska spekulationer är helt befriade från skatt i dag.
Det är oacceptabelt att det finns kryphål när det gäller skatter och att internationella flyg- och båtresor praktiskt taget är skattefria.
EU kan inte tolerera denna situation när det finns viktiga uppgifter som inte kan finansieras.
Därför ber jag kommissionen att ta med denna fråga i sin översyn, och jag ber också uttryckligen om Europaparlamentets stöd.
Om vi vill ha ett starkt EU kan vi inte slingra oss eller undvika denna fråga.
Här på främsta raden ser jag Benita Ferrero-Waldner, kommissionsledamot med ansvar för yttre förbindelser, och vår ärade höge representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, Javier Solana, som ofta måste gå runt med mössan i hand för att samla in pengar till livsviktiga fredsuppdrag, helt enkelt på grund av att vi inte har mod nog att diskutera dessa frågor i tillräcklig utsträckning.
Det nya EU som ni företräder behöver också ny solidaritet bland sina institutioner.
Det är ingen mening med att rådet, kommissionen, parlamentet och medlemsstaterna kritiserar varandra.
Vi sitter alla i samma båt och vi måste ro åt samma håll.
Inga konfrontationer ansikte mot ansikte utan samarbete hand i hand – det är min princip och mitt motto för detta ordförandeskap.
Vi måste lyssna när en del av våra medborgare klagar över den felaktiga användningen av EU-medel eller slöseriet med resurser inom vissa program.
Det finns lösningar på dessa missförhållanden i form av oberoende granskningar.
Vi måste lyssna när vissa människor efterlyser större insyn i EU: s beslutsfattande – till exempel i rådets lagstiftningsarbete – eller kräver att tilldelade medel ska offentliggöras så att människorna vet vem som faktiskt har tilldelats medlen.
Och varför inte?
Det är inte mer än rätt att sådan information offentliggörs.
Detta är de europeiska skattebetalarnas pengar.
Vi måste arbeta tillsammans för att det ska bli så.
Vi måste även lyssna till människor som säger att det naturligtvis är bra att ha en riktigt effektiv ekonomi men som undrar vad som har hänt med skyddet för vanliga människor, med den sociala sammanhållningen och omtanken om de sårbara.
För några dagar sedan gjorde Jacques Delors i sitt huvudtal vid Europeiska högskolan i Parma ett uttalande som väckte ett minne hos mig.
Han sa: ” Att hitta en balans mellan marknaden och socialpolitiken innebär att man måste erkänna sociala frågor som en utvecklingsfaktor och inte som en biprodukt till marknadsekonomin. ”
” Att hitta en balans mellan sociala värden och marknadsekonomins kraft och att erkänna sociala frågor som en utvecklingsfaktor och inte som en biprodukt till ekonomin ”.
Jag tycker att det är otroligt intressant.
Det är just det här mottot som i slutändan summerar vår europeiska livsstil och som vi bör ta med oss i diskussionen om EU: s framtid, som jag skulle vilja avsluta mitt tal med.
Under det första halvåret fram till toppmötet i juni åligger det oss att leda diskussionen om EU: s framtid.
Sedan juni förra året har det österrikiska ordförandeskapet haft mandat att inleda en sådan diskussion med Europaparlamentet här, med kommissionen – som vi också ber om ny kraft –, med de nationella parlamenten och naturligtvis med den europeiska allmänheten.
Jag vet att parlamentet under dagen eller morgondagen kommer att anta en bra och välbalanserad resolution utifrån ett betänkande från utskottet för konstitutionella frågor.
Jag tar detta på mycket stort allvar och kommer att fortsätta med detta under det österrikiska ordförandeskapet.
Det får inte bli en elitistisk debatt – EU angår alla.
Många européer längtar efter att bli delaktiga, efter att bli en del av EU: s framtid.
Det handlar inte bara om ett dokument.
Det handlar om mycket mer än så.
Det handlar om EU: s identitet – vad är det som förenar oss?
Vilka interna krafter är det egentligen som håller oss samman?
Det handlar om en rättvis fördelning av ansvarsområden – vad kan EU göra, och vad måste det göra?
De som försöker lösa de stora frågorna måste ha båda händerna fria för att ta itu med uppgiften.
Vi kan inte få händerna fria om vi inte släpper andra saker.
En uppriktig önskan att lösa stora frågor förutsätter att man är beredd att lämna över ansvaret för mindre frågor till andra institutioner.
Det är här ” subsidiaritetsprincipen ” kommer in i bilden, ett koncept som vi ständigt åberopar i vår folkliga retorik.
Vi måste förverkliga det.
Därför ska vi arrangera ett särskilt möte om detta efter påsk.
Diskussionen handlar också om EU: s gränser.
I konkreta termer innebär detta de kriterier som avgör unionens absorptionsförmåga.
Dessa gränser får inte dras upp av lantmätare eller geografer.
De är en politisk fråga.
Den politiska debatten måste koncentreras på absorptionsförmågan.
Den måste även koncentreras på EU: s synlighet i världen och inom sina egna gränser.
Jag anser att det är fel att vi endast sammanträder i Bryssel eller här i Strasbourg.
EU måste även synas i randområdena där man har en annan syn på livet.
I egenskap av ordförandeland ser vi hur intressant det är för människor att upptäcka, uppleva, förstå och känna att EU vågar nå fram till medborgarna.
De måste även kunna ventilera sin ilska då och då så att den europeiska modellen kan fungera.
Jag talar om en europeisk livsstil.
Jag har aldrig förstått varför vi européer aldrig vågar tala öppet, modigt och stolt om vår livsstil när amerikanarna talar så stolt som sin livsstil.
Fred, säkerhet, demokrati, mänskliga rättigheter, solidaritet och livskvalitet – detta är saker som man inte ska ta för givna och som inte går att uppnå utan att man kämpar för dem.
Utifrån dessa funderingar ska vi lägga fram ett förslag till färdplan med tidsschema och / eller en delårsrapport till juni.
Kontroverser och avvikande åsikter anses inte bara vara godtagbara i diskussionen utan välkomnas som positiva.
Det värsta som skulle kunna hända vore om jag fick leda en diskussion här som ingen kom till eller deltog i.
Det är som Martin Buber en gång sa: Alla uppmanas att slutföra någonting här i världen.
Detta gäller särskilt EU.
EU är ett lagarbete.
Britterna innehade ordförandeskapet före oss.
Vi ska bygga vidare på deras arbete, och i år har vi och finländarna ett väl samordnat gemensamt operativt program som vi ska utgå ifrån när vi leder våra ordförandeskap efter varandra.
När vi gör detta har vi för avsikt att vara pålitliga partner till er i Europaparlamentet och till er i kommissionen.
Jag ser fram emot ert arbete med stor tillit och jag hoppas att vi kan sporra och inspirera människorna i EU med våra gemensamma ansträngningar.
Jag önskar er alla lycka till.
