# ID: svediakorp-gov463569
# author: Eija-Riitta Korhola (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-01-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FI
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,073
# sentences: 48
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Den förordning vi ska rösta om i morgon om tillämpning av bestämmelserna i Århuskonventionen på gemenskapens institutioner kommer att innebära att vi ställs inför beslut av mycket politisk karaktär.
Den gäller viktig miljölagstiftning om tillgång till miljöinformation och medborgarnas rätt till deltagande i beslutsprocesser.
Århuskonventionen, som ratificerats i Europeiska gemenskapen av medlemsstaterna och EU, kommer att genomföras med hjälp av tre direktiv, varav de två första redan tagit sig igenom medbeslutandeförfarandet och förlikningen.
Genom hela processen har jag varit föredragande för betänkandena om Århuskonventionen.
Dessa direktiv gäller miljöinformationens öppenhet och gemenskapens rätt till delaktighet.
Det tredje direktivet, om tillgång till rättslig prövning, kommer antagligen inte att komma vidare, eftersom medlemsstaterna inte nått samförstånd i frågan och det allmänt ansetts att projektet bör bordläggas.
Tillgången till rättslig prövning har också visat sig vara det största problemet i denna förordning.
Jag har alltid betonat vikten av medborgarnas rättigheter i samband med miljöfrågor.
Öppenhet och insyn är demokratins livsnerv och en grundläggande beståndsdel i vår egen säkerhet.
Den förordning vi nu diskuterar, som innebär att bestämmelserna i Århuskonventionen utvidgas till att omfatta gemenskapsnivån, riskerar dock att få några oroande inslag.
Vid omröstningen i Europaparlamentets utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet ändrades bestämmelsernas inriktning tydligt, och konventionen hamnade på en för mig icke önskvärd nivå.
Det är en sak att övervaka och reglera hur exempelvis en myndighet tillämpar och tolkar bestämmelser i miljölagstiftningen, men det är något helt annat att övervaka och reglera hur en demokratiskt vald lagstiftare fullgör sin uppgift.
Utskottets aktuella utkast skulle i praktiken ge alla icke-statliga organisationer som avlägset passar in på beskrivningen rätt att väcka talan mot gemenskapens institutioner vid EG-domstolen och därmed göra dem till ett slags vakthundar för dessa institutioner.
I egenskap av politiker är jag emellertid inte beredd att på det här sättet delegera de befogenheter som jag i demokratisk ordning tilldelats och som kontrolleras av folket.
Jag hoppas att detta kan rättas till vid omröstningen i kammaren i morgon.
De viktigaste frågorna i morgondagens omröstning gäller ändringsförslagen 22, 24 och 25.
Enligt artikel 230 i fördraget har en medborgare rätt att väcka talan vid EG-domstolen mot ett beslut som direkt och personligen berör honom, vilket är helt i sin ordning i demokratiskt hänseende.
Den hållning som parlamentets miljöutskott intagit innebär nu dock att en icke-statlig organisation i EU kan kringgå denna bestämmelse genom att begära en intern omprövning, som gemenskapsinstitutionen måste besvara med ett formellt beslut.
Detta beslut kommer, tillsammans med ändringsförslag 25, att bereda vägen för en granskning av det ursprungliga beslutets laglighet, inte bara i procedurmässigt utan även i faktiskt hänseende, och därmed ge de icke-statliga organisationerna befogenhet att i slutändan utvärdera gemenskapsinstitutionernas arbete.
Detta skulle automatiskt ge dem möjlighet att väcka talan mot gemenskapens institutioner och med hjälp av denna överhöghet övervaka vårt arbete.
I en demokrati gäller folkets överhöghet, och de beslutsfattare de väljer genomför deras vilja.
Nu skulle vi emellertid sätta de icke-statliga organisationerna över folket, och det har jag svårt att godta.
Detta är en politisk fråga och en principfråga.
Missförstå mig inte: vi behöver miljöorganisationer, och världen skulle vara mycket fattigare om inte de icke-statliga organisationerna med rätta tagit upp så många viktiga frågor.
Men det de nu, genom intensiv lobbyverksamhet, försöker driva igenom är oroande.
Dessutom är förordningens definition av icke-statliga organisationer mycket vag, och jag har därför lagt fram två ändringsförslag för kammaren där kriterierna är närmare angivna.
Det första går ut på att en icke-statlig organisation måste ha varit verksam i mer än ett EU-land i minst två år.
Det andra ändringsförslaget innebär att en formulering om överensstämmelse med lagen läggs till i definitionen.
Dessa ändringsförslag är avgörande för att ansökningarna om omprövning ska kunna hållas inom kontrollerbara gränser och för att ytterligare kriterier för de icke-statliga organisationernas verksamhet ska kunna införas.
Ledamöterna i vårt utskott har i samband med detta betänkande lagt fram ändringsförslag som jag gärna stöder.
Jag har exempelvis själv betonat vikten av miljöinformationens kvalitet och jämförbarhet.
Jag stöder också ett demokratiskt och öppet beslutsfattande varje gång det är möjligt.
I själva verket är det dock allt jag begär av miljöorganisationerna.
Om de själva uppfyllde samma krav som de ställer på oss, om de var mer öppna i sin verksamhet och sina finansieringsförfaranden, och om de gav oss mindre vilseledande och felaktig information, skulle vi inte behöva införa dessa begränsningar och kriterier.
Sett ur ett övergripande perspektiv har det varit tråkigt att konstatera att de icke-statliga organisationerna inte alls alltid sprider korrekt information eller rättar information som visat sig vara felaktig.
Ett gott exempel på detta är den skrivelse som i veckan inkom från de största miljöorganisationerna, där de ger en felaktig bild av den möjlighet som nu kan komma att öppnas för dem när det gäller tillgång till rättslig prövning.
De nämner att industriföretag kan väcka talan vid EG-domstolen och att den aktuella lagstiftningen bara skulle innebära att de fick samma möjlighet.
I skrivelsen nämns emellertid inte att miljöorganisationerna inte alls strävar efter att få samma möjlighet som företagen, som omfattas av ett krav på att beslutet i fråga påverkar dem ” direkt och personligen ”, dvs. som en berörd part.
I stället skulle miljöorganisationerna nu få möjlighet att välja, i hela EU och utan hänsyn till kriterier för berörda parter, vilket område de berörs av.
Att inte nämna denna avgörande detalj var vilseledande.
Århuskonventionen är en viktig del av en livskraftig demokrati.
Av det skälet får inte medborgarrättsliga intressen missbruka tillgången till rättslig prövning för att stoppa projekt eller möjliggöra organisationers finansieringskampanjer.
Jag kan inte heller godta att politiska beslutsfattares arbete kompliceras av oändliga klagomål från organisationer.
Rätten att överklaga bör inte utnyttjas vid varje tillfälle.
Missbruk skulle leda till att de medborgerliga rättigheter vi från början avsåg att försvara underminerades.
Vid behandlingen i kammaren måste vi därför nu vara försiktiga när det gäller gemenskapens faktiska tillämpning av tillgången till rättslig prövning.
Jag hoppas att parlamentet kommer att närma sig rådets synsätt, som jag ser som balanserat.
