# ID: svediakorp-gov463553
# author: Luciana Sbarbati (ALDE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-01-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 511
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Överenskommelsen om den gemensamma organisationen av sockermarknaden har kallats historisk och ett modigt och djärvt beslut om en situation där dödläge har rått i alltför många år.
Det har betonats att handling krävs nu så att man kan finna de medel som behövs för att genomföra denna smärtsamma, men absolut nödvändiga, omstrukturering och garantera inte bara kompensation för berörda odlare, utan också långsiktig hållbarhet för denna sektor.
Denna nya politik kommer att gynna utvecklingen och stärka EU: s förhandlingsposition vid det kommande WTO-mötet i Hongkong nästa månad.
Med denna reform kommer EU verkligen att bli en attraktiv marknad för utvecklingsländerna, en marknad de kan exportera sitt socker till, även om jag personligen anser att vi kommer att förlora mycket i kvalitet och garantier för konsumenternas hälsa.
Här, fru kommissionsledamot, måste vi kanske inta en tuffare och mer välbetänkt och försiktig hållning.
Överenskommelsen kommer slutligen att göra det möjligt för EU att ge sina AVS-partnerländer ekonomiskt stöd för att anpassa sig till förändringen, men i slutändan kommer den givetvis att skydda Frankrike och Tyskland, som alltid.
Även om jag verkligen vill berömma det arbete som utförts av föredraganden och utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling vill jag inte uppehålla mig alltför länge vid överenskommelsens villkor, som alla nu känner till.
Jag måste dock återigen betona att Europaparlamentets betydelse har underskattats, eftersom rådet och även kommissionen alltför ofta förbigår parlamentet.
Samtidigt som jag därför hoppas att ändringsförslagen i syfte att förbättra texten kommer att godtas vill jag också säga hur förvånad jag är över att det inte har gjorts några som helst ansatser att inta ett djärvare förhållningssätt till den gemensamma jordbrukspolitiken och se till att EU har det energioberoende som det behöver, genom att fokusera på alternativa energikällor eller energikällor som kan integreras med olja, t.ex. energi från biomassa, som också har förespråkats av professor Vittorio Prodi.
Genom att omvandla biomassa kan vi skapa vinster som gott och väl uppväger förlusterna från socker.
Är kommissionen medveten om detta?
Är den det?
Jag anser att det skulle löna sig för EU att investera i sektorn för omvandling av biomassa, vilket också råkar vara en teknik som direkt genererar väte.
Två ton torr biomassa genererar faktiskt samma mängd värme som ett ton olja, med den skillnaden att den potentiella kostnaden för biomassa är 200 euro per ton medan den är 400 euro per ton för olja.
Låt mig ge ett exempel: Italien skulle spara cirka 12 miljarder euro och EU cirka 120 miljarder euro.
Med de pengarna skulle vi kunna genomföra en politik där reformens mål kombineras med mål för social rättvisa på bästa möjliga sätt och utan några plötsliga och svåra påfrestningar.
Vi skulle kunna införa framsynta åtgärder som främjar miljön, jordbrukarna och producenterna själva, utan att gynna en understödskultur och framför allt utan att förlora arbetstillfällen.
