# ID: svediakorp-gov463472
# author: Andreas Mölzer (NI ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-01-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 269
# sentences: 10
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Fru talman!
Som vi vet har Europa ända sedan 1968 försökt tillgodose sitt eget behov av socker och därmed i möjligaste mån se till att möta efterfrågan genom egen produktion.
Som så ofta med goda avsikter förfelades även detta med tiden och började tveklöst att bli ett problem.
Våra sockerbetsodlare har ingen möjlighet att konkurrera med det varma klimatet och de låga lönerna i tropikerna, och vi får givetvis inte heller förtiga att vårt socker varken produceras genom hyggesbränning eller barnarbete eller transporteras runt halva världen, något som otvivelaktigt också bidrar till att skydda miljön.
Att tillåta betodlarna att producera allt större överskott och sälja dem på världsmarknaden till ” subventionerat pris ”, och alltså låta dem konkurrera med alla de som faktiskt kan producera socker åtskilligt mycket billigare, gav upphov till ett system som var förutbestämt att falla samman förr eller senare.
I stället för att lugnt och försiktigt införa reglerande bestämmelser för att förhindra att det värsta inträffade reagerade man emellertid genom att i årtionden låtsas omedveten om situationen.
Droppen som fick bägaren att rinna över tycks ha varit avtalet med AVS-länderna om återexport av deras socker, som subventionerades med hela 800 miljoner euro.
Detta är en ytterst egendomlig form av utvecklingsbistånd.
Tidigare ansågs subventionerad sockerexport från EU omoralisk – nu är den olaglig.
Vi kommer alltså att behöva lägga ned mycket arbete på att se till att våra jordbrukare och sockerfabriker, liksom arbetstagarna i dessa fabriker, klarar sig helskinnade ur den trassliga situation som vi själva har orsakat.
