# ID: svediakorp-gov463445
# author: Jean-Claude Fruteau (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-01-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,923
# sentences: 62
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Europeiska unionen står i dag inför en nödvändig reform av sin sockersektor.
Som vi alla vet är denna reform oundviklig.
Den är nödvändig eftersom vi måste anpassa den gemensamma organisationen av marknaden för socker med de vägledande principerna i den nya gemensamma jordbrukspolitiken.
Den är också nödvändig för att anpassa de föränderliga reglerna för världshandeln.
Trots detta får vi inte glömma följderna av de kommande förändringarna för de män och kvinnor som försörjer sig på att producera socker på gemenskapens åkrar och fabriker och i utvecklingsländerna.
Med detta i åtanke är det viktigt att förändringarna inte leder till en nedmontering av vår gemensamma organisation av marknaden för socker, i en gradvis stängning av vår produktionskapacitet eller till att vi offrar våra producenter och producenterna i de fattigaste länderna till följd av ett okontrollerat öppnande av världshandeln.
Reformen är visserligen nödvändig, men den kommer inte att uppnå sitt syfte om inte kraven på social rättvisa respekteras i jakten på effektivitet.
Detta dubbla perspektiv, som skapar en balans, är den gemensamma tråd som löper genom de tre betänkanden som Europaparlamentet ska rösta om denna vecka och som antogs nästan enhälligt av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling den 29 november förra året.
Dessa texter är frukten av flera månaders diskussioner och behandlingar i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och av utbyten av åsikter med er, herr kommissionsledamot, med era tjänsteavdelningar och med de olika berörda parterna i industrin.
De representerar en kompromiss som har förhandlats fram och godkänts av en stor majoritet av de politiska grupperna i parlamentet.
Det finns fyra huvudaspekter på denna kompromiss.
Den första är införandet av en flexibel reglering av marknaden för socker – flexibilitet alltså genom ett gradvis införande av marknadslogik i sektorn.
Jag talar om jämförelsepriset som kommer att göra sektorn mer konkurrenskraftig – dock även reglering för att undvika de katastrofala följderna av en helt avreglerad sockermarknad.
Internt innebär detta att behålla interventionssystemet under en tid för att garantera marknadsstabilitet under de närmaste fyra åren, vilket vi alla vet kommer att bli svårt rent ekonomiskt.
För att övergå till den yttre aspekten på reformen innebär behovet av avreglering att behålla kontrollen över sockerexporten från de minst utvecklade länderna.
I dag är det faktiskt nödvändigt att vi tar hänsyn till den skada som orsakas av ett okontrollerat öppnande av handeln, som det senaste exemplet på västra Balkan har visat.
Med detta i åtanke, för att undvika eventuella incitament till bedrägerier när allt utom vapen-initiativet har fått full kraft, argumenterar jordbruksutskottet särskilt för inrättandet av ett kommersiellt skydd i form av en skyddsklausul som begränsar exporten enligt nettoexportörsprincipen.
Detta arrangemang skulle göra det möjligt för oss att förhindra destruktiv triangulär handel samtidigt som vi ser till att lokalbefolkningarna i de minst utvecklade länderna som arbetar i den sockerproducerande sektorn faktiskt kommer att gynnas av preferenshandelsordningen med Europeiska unionen.
Det skulle inte påverka tillväxtutsikterna för de minst utvecklade ländernas sockerindustrier, och det skulle vara helt förenligt med målsättningarna i ” Allt utom vapen ” -initiativet.
Det andra huvudtemat i den kompromiss som lagts fram för parlamentet är europeisk solidaritet med framför allt de bräckligaste regionerna.
Samtidigt som inrättandet av reglerad handel kommer att ge oss möjlighet att stabilisera marknader och undvika alltför stora prissvängningar i framtiden måste det faktiskt åtföljas av åtgärder för att dämpa reformens effekter på de samhällen som påverkas mest av att aktiviteten upphör, framför allt de som är bräckligast.
Bland dessa finns för det första jordbrukare.
De måste få betydande kompensation för sin förlorade inkomst, och en del av det bistånd som ges genom omstruktureringsordningen skulle göra det möjligt att ge ersättning till dem som kommer att förlora sin leveransrätt och tvingas göra nya investeringar för att gå över till andra grödor.
Sedan finns de personer som är anställda i sockerfabrikerna.
De är helt beroende av sektorns framtida omstrukturering, och när den industriella aktiviteten upphör är det nödvändigt att hänsyn tas till dem genom att de villkor som tillverkare måste uppfylla för att ha rätt till bistånd från omstruktureringsfonden stärks.
För att undvika att de bräckligaste regionerna blir de främsta offren för omstruktureringen av gemenskapens produktion är det slutligen nödvändigt att medlemsstaterna fortfarande har sista ordet när det gäller om produktionen upphör eller fortsätter inom deras territorier.
Det är också nödvändigt att rätt hänsyn tas till de specifika situationerna och begränsningarna för de yttersta randområdena.
Odlingen och bearbetningen av sockerrör är nödvändig för dessa regioner och oersättlig, såväl ekonomiskt som socialt och kulturellt.
I detta sammanhang vill jag tacka er, herr kommissionsledamot, för att ni är en så god lyssnare och för ert arbete för att se till att dessa regioner får specialbehandling, särskilt när det gäller kompensation och försäljningsbistånd.
Jag är säker på att sådana ordningar som har krävts av parlamentet kommer att göra det möjligt för de regioner som försörjer sig på sockerrör att se på framtiden med större jämnmod.
Den tredje aspekten på reformen rör sektorns framtid genom utvecklingen av alternativa avsättningsområden.
I ett globalt sammanhang, som kännetecknas av å ena sidan stigande oljepriser och å andra sidan behovet att bekämpa växthusgaser, erbjuder alkoholproduktion i sockersektorn faktiskt en stor tillgång för utvecklingen av alternativa energiformer.
Med tanke på effekten av reformen av den gemensamma organisationen av marknaderna på produktionsnivåerna föreslår utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling därför att dessa trender ska förutses med hjälp av en förutseende politik som innefattar aspekter på både jordbruk och industri – jordbruket genom åtgärder för att förbättra tillgången till bistånd för energigrödor i synnerhet, industrin genom att omstruktureringsordningen anpassas för att uppmuntra utvecklingen av bioetanolbrännerier.
Dessa verktyg utgör en del av ett sammanhängande lagstiftningsförslag som skulle uppmuntra till utvecklingen av bioetanolindustrin, en källa till avsättning för både jordbrukare och tillverkare i sektorn.
Slutligen: den fjärde och sista drivkraften för vårt arbete, dock inte den minsta, är priserna.
I kontrast till kommissionens ursprungliga förslag, som skulle ha en dramatisk effekt på sektorn, landsbygdens uppbyggnad och utvecklingsländerna var jordbruksutskottet i slutändan för en långsammare och mer moderat 30-procentig sänkning av sockerpriserna över fyra år.
En sådan nivå på prissänkningar skulle garantera reformens ekonomiska effektivitet samtidigt som den bidrar till att mildra dess effekt på aktörerna i sektorn.
När den gör det skulle den på ett bättre sätt garantera fortsatt aktivitet i produktionsregionerna och skydda hundratals arbetstillfällen som direkt och indirekt är relaterade till sektorn.
Denna mer moderata infallsvinkel ligger även i linje med gemenskapens utvecklingsåtaganden och kommer att göra det möjligt för AVS-länderna och de minst utvecklade länderna som exporterar en del av sin produktion till EU att fortsätta att tillämpa vinstgivande priser.
I slutet av november nådde jordbruksministrarna i de 25 medlemsstaterna i väntan på Världshandelsorganisationens konferens i Hongkong en informell, provisorisk kompromiss om huvudinriktningarna i den framtida reformen.
Samtidigt som det verkliga syftet med denna överenskommelse var att nå en gemensam politisk linje sänder det sätt på vilket det omedelbart utnyttjades av de olika undertecknande parterna i medier, i den betydelsen att reformen hade genomförts före tidsplanen, ändå ett tydligt budskap – jag anser att det uttrycker kommissionens och rådets önskan att kringgå Europaparlamentet, vars föregående yttrande ändå är obligatoriskt innan ett beslut fattas.
I detta avseende anser jag att förfarandet är helt oacceptabelt och att det måste fördömas i starkaste möjliga ordalag.
Hur det än är med den saken ligger denna kompromiss nu framför oss, och trots att den inte följer jordbruksutskottets föreslagna ändringar till punkt och pricka måste det sägas att den, som den ser ut nu, är en anmärkningsvärd bekräftelse på hur långt rådet har frångått de ursprungliga förslagen.
Kompromissen markerar en avsevärd övergång till de mer moderata och balanserade åtgärder som har föreslagits av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling för de fyra huvudpunkter som jag just har nämnt.
När det gäller reglering innehåller den tanken att behålla interventionssystemet i fyra år, innan man går över till ett jämförelsepris, som kommer att markera införandet av marknadens logik i den gemensamma organisationen av marknaden för socker.
För det andra, och ännu viktigare, bekräftas att parlamentets analys är riktig när det gäller behovet av att behålla en del förmåga att hantera tillgången på socker på gemenskapens marknad.
Trots att de förslagna åtgärderna skiljer sig åt löper deras filosofier samman längs linjerna att anta ” Allt utom vapen ” -initiativet.
När det gäller genomförandet av europeisk solidaritet stöder rådet ökningen av stödet till jordbrukare och föreslår en kompensation på 64,2 procent av de förlorade intäkterna i stället för de 60 procent som ursprungligen föreslogs.
Rådet tar också upp tanken att till jordbrukarna överföra 10 procent av de pengar som ges i omstruktureringsbistånd.
Parlamentets förslag om en delvis sammankoppling och en modulering av biståndet till de minst gynnade regionerna antogs emellertid inte.
När det gäller den tredje infallslinjen, alternativa avsättningsområden, bekräftade jordbruksministrarna i de 25 medlemsstaterna möjligheten till en delvis nedläggning av fabriker och gjorde det möjligt att utveckla bioetanolbrännerier.
De ekonomiska incitament som man har hoppats på för utveckling av energigrödor har emellertid inte förverkligats.
När det slutligen gäller priser är den 36-procentiga sänkning över fyra år som förutses av rådet inte så snabb eller drastisk som de ursprungliga förslagen, och den ligger helt i linje med det arbete som har utförts av Europaparlamentets jordbruksutskott.
Trots dessa framsteg som inte kan förnekas, och som måste välkomnas, har ett antal förslag inte antagits, särskilt när det gäller att strama åt de villkor som tillverkarna måste uppfylla för att ha rätt till omstruktureringsstöd.
Det är i detta avseende särskilt beklagligt att rådet hittills inte har brytt sig om de sociala kriterier som måste uppfyllas och att det i slutändan är upp till medlemsstaterna att godkänna eller på annat sätt tillse att produktionen upphör.
Vidare måste jag, även om det innebär att avvika från det som strängt talat är föremålet för denna debatt och mina betänkanden, vid denna punkt uttrycka min upprördhet över det sätt på vilket AVS-länderna behandlas.
Mot bakgrund av en reform, och särskilt en prissänkning, vars följder kommer att vara katastrofala för många av dem, kan den summa på 40 miljoner euro som anslås av rådet för 2006 endast betraktas som hånfull och förolämpande.
Europeiska unionen måste verkligen hitta de resurser som är nödvändiga för att avhjälpa denna situation, som strider mot det som stats- och regeringscheferna vid upprepade tillfällen har sagt om att hjälpa de fattigaste länderna att utvecklas.
Mina damer och herrar!
Det är tydligt att jordbruksministrarna måste fortsätta sitt arbete under förhandlingarna i februari om de ska kunna nå en slutgiltig överenskommelse som är godtagbar för alla.
Med detta i åtanke skulle jag vilja att parlamentet med största möjliga majoritet röstar för de tre betänkanden som det har framför sig för att sända en stark signal till medlemmarna i rådet så att de återstående bristerna i den provisoriska kompromissen i november åtgärdas och den gemensamma organisationen av marknaden för socker reformeras på ett sätt som är både rättvist och effektivt.
