# ID: svediakorp-gov463421
# author: Martin Bartenstein, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-01-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,035
# sentences: 41
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, ärade ledamöter!
Händelserna under första veckan i januari kring konflikten om naturgas mellan Ryska federationen och Ukraina har klart och tydligt visat för oss att vi inte kan ta en trygg energiförsörjning för given.
Den naturgas som importeras från Ryssland motsvarar en fjärdedel av den naturgas som förbrukas i Europeiska unionen, och eftersom upp till 80 procent av denna transporteras via Ukraina är en oavbruten och kontinuerlig försörjning av naturgas från Ryssland via Ukraina absolut nödvändig för hushållen och företagen.
Ändå skedde en minskning på upp till 50 procent av mängden naturgas som levererades till vissa medlemsstater under de två första dagarna i januari i år.
Tack vare en diplomatisk insats av kommissionen och det österrikiska ordförandeskapet kunde situationen få ett snabbt slut.
Detta föranleder mig att nämna Moldavien och Ryssland, och be dem att återvända till förhandlingsbordet för att åstadkomma en mer långsiktig lösning på de problem som finns mellan dem.
Enligt rapporter i medierna verkar det som att man har nått ett avtal för tre månader, men det är verkligen en mycket kortsiktig lösning.
Nu gäller det att vi kan dra lärdom av det som har hänt.
Som jag ser det finns det tre saker vi behöver göra för att långsiktigt kunna säkra Europas tillgång till naturgas, och jag ska nu förklara vilka de är.
För det första finns det ett behov av diversifiering av naturgasleverantörerna och de vägar gasen transporteras.
Det finns planer på en rad nya gasledningar med kapacitet att transportera totalt 140 miljarder kubikmeter per år, och dessa måste byggas snarast.
Ett projekt som troligen kommer att kunna genomföras är ” Nabuccoledningen ”, som kommer att vara 330 mil lång och löpa från Österrike till området runt Kaspiska havet via Turkiet, och som när den är färdigbyggd 2020 kommer att kunna transportera upp till 31 miljarder kubikmeter naturgas längs en ny transportväg till Europeiska unionen.
För det andra måste vi driva på användningen av flytande naturgas.
Den nuvarande kapaciteten för befintliga resurser uppgår till cirka 60 miljarder kubikmeter per år.
I vissa länder har man startat projekt för att upprätta nya terminaler eller utöka befintliga anläggningar.
Man kan förvänta sig att kapaciteten kommer att öka till 160 miljarder kubikmeter per år till 2010.
Europeiska unionen bör ha som mål att femdubbla importen av flytande naturgas till 2010, vilket kommer att göra det möjligt för den att importera naturgas från andra regioner som inte har möjlighet att ansluta sig till EU via gasledning.
För det tredje finns det ett behov av större öppenhet på kolvätemarknaden för att garantera stabila priser som återspeglar marknaden och samtidigt förbättra informationen om hur mycket naturgas som importeras, och för detta krävs en stor del investeringar.
För att företagen ska kunna vara beredda att göra dessa investeringar över huvud taget är det mycket viktigt att utsikterna för energiinvesteringar blir så goda som möjligt.
På kort sikt måste vi fundera på hur vi ska undvika att situationer av detta slag uppstår, eller hur vi ska kunna hantera dem utan negativa följder.
En möjlighet är uppenbart en större integration av energiförsörjningsnäten i Europeiska unionen, vilket skulle förenkla gastransporterna inom gemenskapen och på detta sätt minska de enskilda medlemsstaternas beroende av vissa stater som levererar naturgas eller som gasen måste passera genom.
En ökad naturgashandel inom gemenskapen förutsätter naturligtvis att tillgången till gas är tillräckligt hög, och därför måste vi också arbeta med att stödja upprättandet av marknader för handel med flytande naturgas.
Ett annat kortsiktigt instrument är utan tvekan att lagra gas för att klara av avbrott i energiförsörjningen i upp till två månader, även om man måste ta hänsyn till specifika nationella krav, till exempel om man ska använda bergrum, kraftverk eller industrilokaler för lagringen av gasen.
Det österrikiska ordförandeskapet kommer att prioritera energipolitiken och i synnerhet en säker energiförsörjning.
En trygg energiförsörjning, tillsammans med konkurrenskraft och naturligtvis hållbarhet, är en av de pelare som den europeiska energipolitiken vilar på.
EU måste fördubbla sina ansträngningar för att kunna klara av de utmaningar som energipolitiken medför, för 2030 kommer världen att förbruka 50 procent mer energi och EU kommer att bli ännu mer påtagligt beroende av importen av fossila energikällor.
När allt kommer omkring, om vi vill garantera den europeiska allmänheten och industrin en säker energiförsörjning måste vi välja en linje som innefattar flera olika strategier.
Inom Europeiska gemenskapen måste vi diversifiera energiförsörjningen ytterligare genom att öka användningen av förnybara energikällor, vilket kan innebära en tredubbling av användningen av biomassa till 2010.
Den europeiska energiförsörjningen måste bland annat grundas på en kostnadseffektiv användning av förnybara energikällor.
Bland Europas övriga möjligheter finns användningen av kol med ren teknik och, på lång sikt, vätgas.
Österrike anser dock inte att användning av kärnkraft är något alternativ.
När det gäller energiförsörjningen kommer vi att behöva fortsätta våra ansträngningar för att skapa en gemensam inre marknad och öka investeringarna i energiförsörjning.
När det däremot gäller konsumtionen måste energieffektiviteten i gemenskapen förbättras.
För närvarande finns det stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller energieffektivitet, definierad som energikonsumtion per enhet av bruttonationalprodukten.
Som grund för detta kan vi ta överenskommelsen mellan parlamentet och rådet om direktivet om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster.
Det som hände vid årsskiftet visade också hur viktiga Europeiska unionens förbindelser med sina partner är.
Dessa partnerskap måste ständigt underhållas både på multilateral nivå – antingen genom dialoger i Internationella energiforumet eller inom ramen för energifördraget med sydöstra Europa – och på bilateral nivå som en del i EU: s dialoger med Ryssland och OPEC.
Viljan att samarbeta är absolut nödvändig för att vi ska kunna säkra energiförsörjningen.
Vi har således en mängd olika valmöjligheter.
Det är vår uppgift att använda dem på ett snabbt och effektivt sätt.
Eftersom säkrandet av Europeiska unionens energiförsörjning ligger i alla medlemsstaters intresse är jag övertygad om att vi kommer att lyckas med det.
