# ID: svediakorp-gov463332
# author: Koenraad Dillen (NI ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-01-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 241
# sentences: 10
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Det vi har hört här i dag och det vi såg på Strasbourgs gator i går är en känsla av déjà vu.
Naturligtvis skulle det inte ha gått så långt om kommissionen hade varit förnuftig nog att i tysthet begrava detta katastrofala hamndirektiv för två år sedan.
I åratal har det varit uppenbart i den allmänna opinionen och särskilt i europeiska hamnar att det inte finns något demokratiskt stöd för detta antisociala och ideologiska åtgärdspaket, som inte har inspirerats av politiskt sunt förnuft.
Till och med ett barn skulle förstå att denna egenhantering – som nu har blivit ökänd – leder till arbetslöshet, social oro och osäkra situationer i hamnarna.
Kommissionen gick likväl vidare.
Grundat på rent doktrinära övervägningar läggs nu ett förslag fram för oss som i stort sätt är identiskt med det som förkastades av en majoritet i parlamentet för två år sedan, utan någon större respekt för parlamentet, mot deras bättre vetande, och mot viljan hos en stor majoritet av europeiska hamnarbetare.
Samma sak gäller också i viss mån Bolkensteindirektivet.
Det är ingen överraskning att medborgarna i Frankrike och Nederländerna vänder ryggen mot detta Europa, vilket andra kommer att göra på andra platser i morgon.
Kommissionen skulle inte kunna vara mer blind för medlemsstaternas sociala verklighet, eller vara mer fjärran från medborgarnas lidande.
