# ID: svediakorp-gov463292
# author: Peter Mandelson, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-01-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,032
# sentences: 72
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
Herr talman!
Som svar på den sista frågan – som inte har något som helst att göra med ämnet för denna debatt – vill jag säga att ledamoten har lagt fram goda skäl för att Ryssland och Ukraina ska anslutas till WTO, eftersom de skulle lyda under internationella regler och WTO: s förfarande för tvistlösning.
Men för att de ska kunna åtnjuta denna rättighet måste de entydigt och på förhand göra vissa åtaganden, vilket är ett ämne för fortsatta diskussioner mellan oss.
Jag ska försöka fatta mig kort, men ett stort antal punkter och frågor har tagits upp i debatten.
Jag kan inte göra dem alla rättvisa.
Jag välkomnar de idéer som ledamöterna har lagt fram.
Jag har lyssnat till den kritik som har uttryckts över det vi har gjort och jag är naturligtvis tacksam för lovord och komplimanger, men jag är väl medveten om att en förhandlare får lovord när han inte gör något fel.
Förhandlarens prövning är att göra något rätt.
Det är svårare och det är den utmaningen som jag står inför de kommande månaderna.
Jag håller fullständigt med de ledamöter som säger att vi måste stärka Europaparlamentets rättigheter i fråga om handel – det har jag alltid sagt – och i tidens anda, med hänsyn till att vår relation fungerar så smidigt, kan jag inte tänka mig något som jag hellre skulle vilja ha än en stärkt relation mellan oss.
Några ord till dem som har uttryckt oro över den internationella kritik som har riktats mot Europeiska unionen.
Till viss grad är det kritik, men propaganda är ett bättre ord för det.
Allt är tillåtet i kärlek och krig i internationella handelsförhandlingar och vi måste förstå att där våra förhandlingspartner uppnår en samstämmighet mellan intressen, särskilt när det gäller jordbruk, kommer ni att finna en kakofoni av röster riktade mot oss, där alla har samma målsättning, nämligen att sätta press på de 25 medlemsstaternas enighet: att försöka splittra de 25 och därefter dra fördel av detta i förhandlingarna.
Därför är den enighet vi fann i Hongkong så viktig.
Det är inte bara en fråga om att solidariteten oss emellan är bekväm; enighet i fråga om argument och budskap är det bästa svaret på den propaganda som kommer att riktas mot oss.
Min bedömning är att även om propagandan inte kommer att försvinna eller höras mindre och även om de kritiska rösterna kommer att fortsätta att höras i åratal framöver så blir de mindre övertygande och finner ett svagare stöd bland många av de internationella kommentatorer som följer förhandlingarna i detalj.
Efter Hongkong har jag funnit en mer balanserad och nyanserad uppskattning av innehållet i förhandlingarna än jag gjort vid tidigare tillfällen.
Men vi måste inte bara hitta svar på människors kritik och propaganda, som ett antal ledamöter med rätta har hävdat, vi måste också nå ut och finna allierade.
Vi kommer inte att slutföra denna runda om vi inte kan nå en kompromiss mellan oss själva och de intressen och förhandlingsmål som tillväxtekonomierna i G20-gruppen har.
De är inte homogena men de har en effektiv disciplin som jag välkomnar.
Vi skulle inte kunna förhandla som vi gör, vi skulle inte ha några utsikter att nå ett tillfredsställande resultat om inte G20-länderna, dessa tillväxtekonomier som är så organiserade och tätt sammansvetsade, var med i förhandlingarna.
Jag anser därför att det efter Cancún ibland är en stor bedrövelse för oss i EU att finna våra förhandlingspartner så välorganiserade, men å andra sidan är motsatsen till organisation kaos och kaos är fiende till en framgångsrik förhandlingsrunda.
Precis som jag välkomnar våra förhandlingspartner i G20-länderna anser jag dock att de ledamöter som i kväll har påpekat att vi behöver befästa våra gemensamma intressen och vår förbindelse med AVS-länderna också har rätt.
En sak som jag har lärt mig och som jag har burit med mig sedan jag tillträdde denna tjänst – något som vissa ledamöter kanske har funderat över med hänsyn till några av de inlägg som gjorts i kväll – är att när man vädjar till eller svarar på eller försöker förena vissa utvecklingsländers intressen så märker man att man ofta tar ifrån eller förnekar andra utvecklingsländer möjligheter eller gör dem missnöjda.
Så när vi blir kritiserade som kommissionen har blivit vid ett eller två tillfällen i kväll för att inte föra jordbruksreformen tillräckligt fort framåt eller tillräckligt långt till fördel och nytta för vissa mer konkurrenskraftiga utvecklingsländer, så måste vi förstå att vi under denna reform kommer att orsaka andra utvecklingsländer mer besvär ju längre eller fortare den går.
När jag reser runt, vare sig det är i Afrika eller Västindien, består de gatudemonstrationer jag ser inte av de fattiga och exploaterade i världen som vill att vi går vidare med jordbruksreformen.
Enligt min erfarenhet av gatudemonstrationer har det varit människor från några mycket fattiga, nödlidande och eftersatta utvecklingsländer, och de ber oss att gå långsammare framåt med vår jordbruksreform, inte fortare.
Till viss del är det en fråga om att kompensera utvecklingsländerna för den anpassning som krävs på grund av jordbruksreformen.
Glenys Kinnock belyste med rätta frågan om socker.
Kommissionens strategi, och jag säger detta på Mariann Fischer Boels och mina egna vägnar, är tydlig.
Vi föreslog 190 miljoner euro per år för varje år mellan 2007 och 2013 för vår föreslagna handlingsplan för socker, vilken vi enats om med AVS-länderna.
Men den kompromiss som nåddes om budgeten innebär en 20-procentig minskning av de pengar som vi trodde skulle finnas tillgängliga för handlingsplanen under lämplig rubrik.
Utsikterna är dåliga om vi genom budgetrestriktioner kommer att behöva avvika från våra ursprungliga ambitioner för den plan som vi har lagt fram.
Jag uppmanar i kväll Europaparlamentet att hjälpa kommissionen att se till att det finns tillräckligt med pengar för att göra verklighet av handlingsplanen och se till att den verkligen uppfyller behoven hos de AVS-länder som är beroende av socker, vilka vi har haft en sådan viktig historisk relation till – en relation som vi vill ska förbli betydelsefull i framtiden – och hjälpa oss se till att budgetanslaget bibehålls.
Jag kommer naturligtvis att driva på för att behålla de ursprungliga 190 miljonerna euro, men vi i kommissionen är inte en budgetmyndighet – det är ni och rådet som är det.
Därför vädjar jag till er att uppbåda alla era krafter för att åstadkomma detta.
Jag vill ta upp en annan fråga som, med rätta, ständigt återkommer i dessa förhandlingar och det är frågan om investeringar i tjänster och en tjänstebaserad infrastruktur i utvecklingsländerna.
Liberalisering av tjänster är en lika viktig del av den inbyggda dagordningen för denna runda som jordbruket.
Jag vill betona att vårt syfte med dessa förhandlingar är att öka handeln, eftersom handel genererar ömsesidig ekonomisk tillväxt.
Men att öka handeln är enligt min mening inte samma sak som att kommersialisera det som andra länder och regeringar rättmätigt vill behålla inom den offentliga sfären.
Det är deras val.
Det är det politiska utrymme som de har rätt till.
Ingen del av denna förhandling angående liberaliseringen av tjänster bidrar till att undergräva, eller än mindre upphäva, rätten att reglera offentliga tjänster.
Ta exemplet med vatten som en ledamot redan har nämnt: varifrån ska utvecklingsländerna få kapitalinvesteringar, överföring av teknik, överföring av förvaltningsteknik för att driva en så effektiv vattenindustri som möjligt i dessa länder, och åstadkomma den distribution som de är i så desperat behov av, om det inte är med utländska investeringar, utländskt kunnande och utländsk överföring av teknik?
Vi måste behålla ett visst perspektiv på detta samtidigt som vi erkänner och garanterar utvecklingsländernas rätt att reglera.
När det gäller jordbruket – och förresten är det inte tal om att utesluta jordbruket från dessa förhandlingar; den som drömde att detta skulle vara önskvärt eller möjligt har för länge sedan sett den drömmen gå förlorad för alltid – har vi en skyldighet att liberalisera handeln inom jordbruket, men vi måste göra det på ett sätt och i en takt som är hanterlig och tillämplig för europeiska lantbrukssamhällen och som bidrar till att skapa den rätta balansen mellan olika utvecklingsländers intressen, vilka, som jag har nämnt, inte är desamma.
Allt eftersom det europeiska jordbruket förändras och utvecklas blir det allt viktigare med specialiserad produktion och specialiserade produkter liksom produkter som är knutna till geografiska beteckningar.
Därför är skyddet av geografiska beteckningar inte bara ett viktigt utan även ett nödvändigt villkor för att vi ska slutföra denna runda.
Det är inte bara Erika Mann jag säger detta till utan även till andra.
Det här är ett gemensamt åtagande, vilket innebär att ingenting är avtalat innan allt är avtalat.
Enligt min åsikt är det mycket viktigt.
Det är ett nödvändigt skydd att varje WTO-medlem måste se till att de egna viktigaste intressena inte förbises eller försummas.
Om det inte fanns något gemensamt åtagande, ingen princip om att ingenting är avtalat innan allt är avtalat, så skulle vår ställning försvagas och inte bara vi utan även andra WTO-medlemmar skulle ha svårare att skydda de egna viktigaste intressena.
Geografiska beteckningar är enligt min åsikt av avgörande intresse.
Slutligen – och jag är mycket medveten om att jag inte har svarat på många av de synpunkter som framförts eller tagit upp alla frågor – är frågan om marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter en viktig fråga.
Jag kommer att ta upp dessa andra frågor om en vecka – låt mig bara säga att de multilaterala handelsförhandlingarna är mycket viktiga.
Varför?
Därför att multilateralismen är viktig.
Multilaterala processer och institutioner är viktiga.
Ja, EU att betala mer i denna runda och för systemet för att hålla vid liv, förstärka och föra vidare de multilaterala normer och principer som är centrala för denna runda.
Vi kommer inte att betala hur mycket som helst och våra resurser är inte outsinliga, men det är sant att vi är beredda att betala för våra principer.
Inte bara för våra principers skull, utan även eftersom de eventuella fördelarna i en multilateral handelsrunda för den globala ekonomin, och för oss i Europa och för de fattiga och behövande människorna runtom i världen, ökar i mycket större utsträckning genom en multilateralisering av det avtal som vi ingår än vad vilka andra bilaterala avtal som helst mellan oss själva och andra länder eller regioner skulle kunna åstadkomma.
Jag bortser inte från den bilaterala dagordningen.
Vi för förhandlingar, vare sig de är pågående som till exempel med Gulfstaterna eller potentiella, som med Sydostasiatiska nationers förbund (Asean), när vi har utarbetat en vägkarta, samt med Mercosur.
För övrigt måste vi överväga vad vi ska hålla tillbaka från detta multilaterala avtal för vår bilaterala förhandling med Mercosur.
Först och främst måste vi se till att de multilaterala förhandlingarna blir framgångsrika.
Det kommer att bli en stor utmaning de närmaste månaderna att uppnå detta så att vi kan stärka de internationella handelsbestämmelserna för att höja normerna för handel, sociala rättigheter och arbetstagarnas rättigheter liksom för handel när det gäller miljön.
Det är mycket som ska uppnås under en relativt kort tid.
Om jag under de kommande månaderna kan få med så mycket i förhandlingarna som Glenys Kinnock fick med under en och en halv minut så kommer jag att färdas i rask takt.
Det är något av en utmaning för mig att göra det.
Med hänsyn till allt det som ni har tagit upp och uppmärksammat, och som vi kommer att gå vidare med i diskussionerna i morgon bitti, kommer jag att lyckas ganska bra om jag kan hålla en bråkdel av samma framstegstakt.
