# ID: svediakorp-gov463263
# author: Peter Mandelson, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-01-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,316
# sentences: 99
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
Fru talman!
För att anknyta till den senaste frågan fäster jag stor vikt vid att uppmuntra och underlätta parlamentets deltagande i handelsfrågor.
Detta är en förbindelse som är mycket betydelsefull för mig, och jag hoppas att vår debatt i kväll ska bli ytterligare ett bevis på detta.
Jag är fast besluten att upprätthålla nära och regelbundna kontakter mellan kommissionen och parlamentet i framtiden.
När jag ser mig omkring i parlamentet i kväll upptäcker jag faktiskt att flera av oss var i Hongkong tillsammans.
Detta är ett slags tidig återförening och en lämplig tidpunkt för att göra en sammanfattning.
Ni bad mig att ge min bedömning av resultaten från mötet i Hongkong och att säga vilka slutsatser vi kan dra av detta.
Det ska jag göra.
Ni har också bett om min ståndpunkt när det gäller vilka ytterligare åtgärder som bör vidtas.
Jag ska ge er mina preliminära synpunkter, men jag vill också att parlamentets ledamöter i sin tur ska delge mig sina åsikter och reflektioner, så att jag kan anpassa mina egna ståndpunkter.
Min reflexion, som är både lokalt betingad och flexibel, är därför att denna debatt hålls vid precis rätt tidpunkt.
Jag kommer att träffa andra ledamöter här i Strasbourg i morgon.
Jag kan inte påstå att konferensen i Hongkong var någon häpnadsväckande succé: det var den inte.
Enligt WTO: s generaldirektör Pascal Lamy gick vi från 55 procent till att uppnå 60 procent av rundans mål.
Det var ett relativt obetydligt framsteg, och definitivt en mycket kostsam femprocentig ökning.
Om ni beaktar hur många människor som var i Hongkong och hur mycket det kostade dem att ta sig dit och att vistas där – för att inte nämna förlusten av sömn medan de var där! – då var det sannerligen en mycket kostsam femprocentig ökning.
Det var emellertid tillräckligt för att undvika ett misslyckande och för att förhindra att DDA-förhandlingarna spårade ur.
Så det var en god investering; det var värt mödan.
Vi måste komma ihåg att förväntningarna hade sänkts väsentligt innan vi anlände till Hongkong.
Vi förväntade oss inga genombrott och vi blev inte besvikna.
Blygsamma framsteg var det bästa vi kunde förvänta oss och det var också vad vi fick.
Vad beträffar EU så gjorde vi det bästa möjliga av vad som tidvis var en mycket svår situation.
När jag säger ” vi ” menar jag oss alla – kommissionen, parlamentet och rådet.
Det bör nämnas – och jag vill betona min tacksamhet för detta – att stödet till, och den höga grad av tillit och förtroende som hystes för, EU: s förhandlare var mycket viktigt, värdefullt och uppmuntrande för oss.
Det var viktigt för vår gemensamma europeiska trovärdighet, och jag tror att det också kommer att vara viktigt under de kommande månaderna.
I Hongkong befann vi oss tidvis under ett mycket noggrant iscensatt politiskt tryck när det gällde att antingen gå med på ytterligare ensidiga eftergifter eller att acceptera att få skulden för ett misslyckande.
När allt kom omkring gjorde vi ingetdera: vi beviljade inte några ensidiga eftergifter och vi klandrades inte heller för detta.
Vi gjorde ändå en viktig insats, som erkändes som sådan, genom att godkänna 2013 som datum för ett slutligt avskaffande av jordbrukets samtliga exportbidrag.
Genom detta överskred vi inte våra gränser – vi förblev eniga och vi uppträdde med både anseende och trovärdighet.
Detta är inte ett försumbart resultat.
EU agerade bestämt och förnuftigt, och det är så jag skulle vilja karaktärisera det som jag anser vara vår framtida roll och vårt framtida uppträdande: bestämt och förnuftigt.
Ett viktigt resultat från Hongkong var överenskommelsen om utvecklingspaketet, som kunde uppnås till följd av våra beslutsamma påtryckningar gentemot andra utvecklade länder under de månader som föregick konferensen i Hongkong.
Jag önskar ändå att Förenta staterna, Kanada och Japan hade följt oss hela vägen när det gällde vårt ” Allt utom vapen ” -initiativ, och strävat efter en strategi där samtliga länder beviljades tullfrihet för samtliga produkter utan någon kvantitativ begränsning, vilket vi själva har garanterat de minst utvecklade länderna.
97 procent – inte 100 procent, som vi i EU erbjuder – är ett betydande steg framåt.
Detta förefaller vara generöst, men det kommer i själva verket att göra det möjligt för de utvecklade länderna att skydda vissa nyckelprodukter som är betydelsefulla för flera av de minst utvecklade länderna, vilket jag beklagar.
Likaså gjorde vi framsteg när det gäller stödet inom bomullssektorn, men återigen blev slutresultatet en besvikelse med avseende på de nationella stöd som förekommer i Förenta staterna.
Resultatet från Hongkong innebär mer allmänt att vi fortfarande har mycket kvar att kämpa för, och ingenting i den slutliga texten hindrar oss från att fortsätta att sträva efter det slags ambition och den balans som har varit vårt måtto under hela denna förhandling.
Efter konferensen i Hongkong kan vi fortfarande försöka uppnå en runda som är ekonomiskt meningsfull och utvecklingsvänlig.
Det innebär både ett större marknadstillträde och starkare internationella handelsregler för alla.
Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att vägen framåt kommer att bli kämpig av flera olika anledningar.
För det första finns det en risk att förhandlingarna om jordbruket och om de produkter som inte är jordbruksprodukter (NAMA), dvs. industriprodukter, tidigareläggs och att förhandlingarna om tjänster, regler och geografiska beteckningar senareläggs.
Den risken måste minimeras.
För det andra har det skapats en direkt koppling mellan tillträdet till markanden för industriprodukter och tillträdet till marknaden för jordbruksprodukter.
Detta kan vissa WTO-medlemmar bli frestade att tolka som att det krävs ett nytt reducerat marknadstillträde för industriprodukter, i motsats till det nya marknadstillträdet för jordbruksprodukter.
Vi kommer att bevaka detta noggrant.
För det tredje, vilket kanske är ännu viktigare, var det inte självklart att andra betydelsefulla partner som deltog i Hongkong ännu var beredda att fatta de svåra besluten, att anstränga sig och att göra de insatser som krävs för att denna runda ska avslutas på ett framgångsrikt sätt om ett år eller mer.
Vi kommer inte att kunna se fram emot ett tidigt slut på denna runda förrän alla centrala förhandlingsparter visar en anda av gemensamt ansvar och flexibilitet.
Innan dess kan vi inte nå de kompromisser eller uppgörelser som behövs för att framgångsrikt slutföra denna runda.
Situationen håller fortfarande på att lugna ner sig, och vi fortsätter lugnt och sansat att utvärdera våra nästa steg.
Som jag nämnde tidigare kommer dagens debatt att bidra till den analys som vi håller på att genomföra.
Jag vill delge er några ytterligare funderingar kring detta.
Vi bör stå fast vid att principen om avtalen som odelbara enheter ska respekteras.
Det är avgörande för denna runda och för WTO: s sätt att fungera.
Vi bör inte överge denna princip.
Vi får inte acceptera någon ytterligare förhalning vare sig när det gäller tjänster, geografiska beteckningar eller lagstiftning, och detsamma gäller industriprodukter.
Vi bör framför allt inrikta oss på att tillsammans med våra partner bedöma den verkliga ambitionsnivån och se om de uppriktigt delar vår ambitiösa vision av rundan.
Jag hoppas verkligen att det är så.
När allt kommer omkring skulle EU endast motvilligt kunna nöja sig med ett mycket begränsat resultat.
Vi skulle kunna göra det om det vore vad övriga världen önskade.
Men jag måste säga att det skulle vara en stor skam, en stor olägenhet och en stor förlust om vi nöjer oss med något sådant.
Det skulle vare sig främja våra ekonomier eller andra länders tillväxt och sysselsättning, och det skulle inte heller bidra till att minska den globala fattigdomen.
Detta förblir emellertid målsättningarna med denna runda.
Så under de kommande veckorna kommer jag att samarbeta intensivt med mina partner för att se om det förhandlingsmaterial och den energi som krävs för ett ambitiöst och balanserat resultat fortfarande existerar.
Jag är emellertid inte benägen att offra kvaliteten för snabbhetens skull.
Jag är medveten om att Förenta staternas förhandlingsmandat (Trade Promotion Authority) kommer att löpa ut i mitten av 2007, och jag kommer att göra mitt bästa för att uppnå ett ambitiöst resultat inom den tidsram som vi enades om i Hongkong, men inte om detta innebär att EU: s intressen eller de svaga och utsatta utvecklingsländernas intressen måste offras.
Utvecklingsländerna måste också få konkreta fördelar av denna runda.
Rundan handlar inte enbart om konkurrenskraftiga, storskaliga jordbruksexportörer utan om flertalet utvecklingsländer, och deras intressen kan inte offras för snabbhetens skull.
Vi bör i första hand vara entydiga när vi anger våra mål, i synnerhet gentemot flertalet utvecklingsländer.
Vi bör vara aktivare i våra bilaterala och regionala kontakter och tydligt ange vad vi kräver från våra motparter i WTO samt vad vi inte kräver eller förväntar oss.
Till exempel att vi kan ge mycket till den stora majoriteten utvecklingsländer, utan att kräva så mycket, om alls något, tillbaka.
Detta skulle undvika det slags missförstånd – varav några är verkliga, medan andra tyvärr har diktats upp med avsikt – som kan växa i tanken hos vissa personer att detta skulle vara ett slags extrem distriktsindelad runda där vi försöker suga musten ur våra förhandlingsparter som inte är i stånd att betala till denna runda.
Så är det inte; så har det aldrig varit och så kommer det heller aldrig att bli.
Mer allmänt behöver vi upprepa argumenten för utveckling.
Minskade handelshinder driver på den ekonomiska tillväxten.
Det är inte ett orättvist pris som måste betalas av utvecklingsländerna genom pålagor.
I Hongkong kände jag emellanåt att vissa av våra partner från utvecklingsländerna helt enkelt inte var övertygade om att ett successivt, väl understött öppnande av marknaderna var positivt för utvecklingen överhuvudtaget.
De ansåg i stället att universalmedlet för samtliga utvecklingsländers lidande helt enkelt är att riva upp den gemensamma jordbrukspolitiken.
Givetvis bör det ske en avreglering av jordbruket så att det kommer i kapp, men denna runda är inte enbart en jordbruksrunda.
Eftersom jordbruket motsvarar mindre än 5 procent av världshandeln med varor och tjänster är det uppenbart att de största fördelarna med denna runda finns någon annanstans, inte enbart för EU: s del utan i synnerhet för utvecklingsländerna.
Dessa skulle tjäna oerhört mycket på att utvidga sin handel med varandra inom den sektor där merparten av handeln äger rum, nämligen inom industrisektorn, inte inom jordbrukssektorn.
Argumenten för en stark syd-syd-dimension förblir alltså övertygande.
Jag erkänner fullständigt betydelsen av att ge utvecklingsländerna den flexibilitet som krävs, och vi måste ideligen förklara och betona detta i EU: s strategi.
Våra samtliga förslag omfattar en särskild och utmärkande behandling som i grund och botten innebär att de minst utvecklade och de mest utsatta länderna inte kommer att uppmanas att vidta några avregleringsåtgärder under denna runda.
Europeiska gemenskapen kommer emellertid inte att godkänna en OECD-runda där den G20-grupp som består av nya ekonomier endast sitter med armarna i kors och åtnjuter de eftergifter som den utvecklade världen gör, medan de fattigaste och mest behövande utvecklingsländerna knappt vinner något alls, eller rättare sagt ingenting.
Detta är inte gångbart i EU och det skulle inte heller vara gångbart i övriga världen.
Slutligen vill jag tala om er roll och ert bidrag under de kommande månaderna.
Resultatet av en förhandling måste helt klart skapa ett intresse, och på vägen mot detta slutresultat måste också vår politik och våra ståndpunkter förklaras.
Det gäller framför allt i öppna, demokratiska samhällen som vårt eget.
Jag satte stort värde på era åsikter och er hjälp i Hongkong.
Jag ansåg att vi i verklig mening arbetade tillsammans som ett ” Team Europa ”, även om det i specifika frågor förekom nyanser och vissa politiska meningsskiljaktigheter oss emellan.
Jag skulle vilja be om er fortsatta hjälp med att förklara för både era egna väljare och våra WTO-partner att EU som grupp har kvar samma ambitioner för Dohas utvecklingsagenda, att vi är djupt engagerade i dess utvecklingsnormer, men att vi inte kommer att nöja oss med ett resultat som inte på något sätt förstärker den europeiska tillväxten eller konkurrenskraften eller hjälper oss att skapa fler arbetstillfällen för att ersätta de som går förlorade i EU när jordbruksproduktionen avtar.
I handelsförhandlingar får man vad man betalar för.
EU kommer inte att vara villigt att betala för en runda som inte tillför något nytt när det gäller marknadstillträde för industrivaror, tjänster, geografiska beteckningar och andra bestämmelser som förstärker det multilaterala sättet att sköta våra internationella affärer.
Om det inte sker några framsteg eller verkliga förbättringar på dessa områden kommer vi inte att betala eller vara rundans enda bankir.
Detta är mina preliminära synpunkter.
Jag har redan påbörjat diskussioner med mina främsta motparter, och det förestående mötet i Davos kommer att bli det första tillfället att utbyta erfarenheter med andra handelsministrar.
Vi kommer att fortsätta att ompröva och finjustera vårt förhandlingsläge mot bakgrund av de reaktioner och de kommentarer som vi får från andra WTO-medlemmar, men givetvis framför allt från rådet och från er.
Jag kommer återigen att redogöra för min hållning i ett handelspolitiskt anförande nästa måndag, den 23 januari i Berlin, efter att ha hört era åsikter i kväll.
