# ID: svediakorp-gov463196
# author: Alexander Stubb, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-01-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 353
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
Herr talman!
Jag vill börja med att tacka alla politiska grupper som har deltagit i utarbetandet av denna resolution.
Jag vill särskilt berömma Michael Cashman, Sophia Helena in ’ t Veld och Rául Romeva i Rueda för deras arbete.
Jag vill på mina och min grupps vägnar ta upp tre frågor.
För det första handlar denna resolution inte om homosexualitet som sådan, utan om homofobi, och för oss är detta verkligen en fråga om mänskliga rättigheter och huruvida man accepterar att människor utsätts för våld på grund av sin sexuella läggning.
Vi är alla överens om att mycket behöver göras i samtliga medlemsstater och inom institutionerna.
En hel del påtryckningar måste utövas.
Kommissionsledamot Franco Frattini hänvisade till artikel 13 i EG-fördraget och till artikel 21 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, och jag samtycker till detta, men det avgörande i det här läget är att få medlemsstaterna att foga sig efter dessa bestämmelser.
Det är i själva verket därför vi har den här debatten: för att få medlemsstaterna att rätta in sig i ledet.
Den andra frågan gäller de två problem som vi ställs inför när vi bekämpar homofobin.
Det första är olikheterna i medlemsstaternas lagstiftningar.
Vi har alla hört talas om de problem som är förbundna med den fria rörligheten: ett homosexuellt par kan till exempel accepteras i Nederländerna, men inte accepteras eller ha lika rättigheter – sociala eller andra – i till exempel Italien.
Det andra problemet är en oroande utveckling i flera medlemsstater – jag vill inte peka ut något specifikt land.
Vi har alla upplevt och mött problemen med hatbrott och diskriminering.
Vi bör också komma ihåg att detta inte enbart handlar om sexuell läggning, utan också om könsidentitet och uttryck för kön.
Min sista punkt – som avviker något från ämnet – är att vi bör komma ihåg att det fortfarande finns 75 länder där homosexualitet är olagligt, och nio länder där homosexualitet leder till dödsstraff.
Detta måste vi stoppa.
