# ID: svediakorp-gov462783
# author: Robert Ménard, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-12-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,358
# sentences: 130
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Mina damer och herrar!
Först och främst vill jag naturligtvis tacka er för att ha tilldelat oss, hela gruppen – varav vissa är närvarande – detta Sacharovpris, och jag vill att ni ska veta hur mycket detta betyder för oss.
Låt mig bara nämna en person, Jean-Marie Cavada, som är en av mina vänner.
Jag vet hur ihärdigt han arbetade för att Reportrar utan gränser skulle få detta pris.
Tack Jean-Marie.
Jag skulle slumpmässigt vilja dela med mig av några positiva och några mer negativa observationer.
Jag börjar med de positiva och sparar de negativa till sist.
Jag skulle vilja börja med att gratulera er män och kvinnor i Europaparlamentet för att ni upptäckt vår kvalitet, och framför allt för att ni gett ett pris som detta till journalister, som trots allt är en konstant nagel i ögat på er och som ni på goda grunder ofta kritiserar.
Ni har faktiskt rätt: journalister utför inte sitt arbete väl – långt därifrån – men att Reportrar utan gränser tilldelas Sacharovpriset visar också att det trots allt finns en medvetenhet om hur viktiga journalisterna är för demokratin, på samma sätt som valda företrädare är viktiga.
Jag vill också påpeka, även om ni redan känner till det, att detta också visar att det förutom skvallerpressen även finns en annan typ av journalism, en journalism som innebär att man dagligen utsätter sig för risker.
Ett tydligt bevis på dessa dagliga risker är de 74 kolleger som har dödats i Irak – dubbelt så många som under 20 års krig i Vietnam – och de fem irakiska journalister som just nu sitter fängslade i Irak tillsammans med 120 andra journalister som har gripits av den amerikanska armén, utan någon som helst information om varför de sitter fängslade, vad de anklagas för eller exakt hur de kan försvaras.
Det är dem ni hyllar genom oss.
Även om det finns goda skäl att irriteras över hur pressen beter sig anser jag än en gång att de förtjänar att hyllas.
Låt mig nämna ett annat namn här i kammaren, ett som jag tror förekommer i nyheterna: namnet på den senast dödade journalisten.
Ni vet vem jag syftar på: Gebran Tueni.
Jag är inte den ende här i kammaren som kände till Gebran Tueni.
Han var en ledande politisk person i Libanon.
Han blev det fjortonde offret för de riktade attacker som sedan några månader äger rum i detta land.
Vi måste stödja det libanesiska folket och vi måste stödja de libanesiska demokraterna.
Ni är säkert medvetna om att det återigen var demokratin och ett verkligt oberoende för Libanon som attacken mot Gebran Tueni var riktad mot.
Tillsammans med er ville jag hedra minnet av Gebran Tueni.
Nu går jag slumpmässigt över till några mer kritiska punkter, och utmärkelsen till Kvinnor i vitt gör det möjligt för mig att ta upp dem.
Jag är fortfarande chockad över den ” variabla geometri ” som finns när det gäller förmågan att bli indignerad.
Hur kan man undgå att inse att, å ena sidan, fängslandet av 24 journalister i Kuba och, å andra sidan, den situation som jag beskrev för er för en stund sedan, där den amerikanska armén håller journalister fångna utan att ange några skäl, kan betraktas som lika stora skandaler?
Man borde inte behöva göra ett val mellan det ena eller det andra.
En lika hård linje bör intas i båda fallen.
När det gäller Kuba är jag helt förbluffad över den attityd som många människor har.
Som jag sa till några vänner i går, om en journalist från Reportrar utan gränser fördömer diktaturen i Burma, Nordkorea eller Laos är det inget som kommer och talar om för oss att vi har gått för långt, att det vi säger är dåligt eller att situationen är mer komplicerad än så.
Vi behöver emellertid bara säga att det råder diktatur även på Kuba för att vi ska få ta emot tonvis med oförskämda brev från människor som hittar ursäkter för diktaturer.
Jag kommer inte att här i kammaren gå in på om jag tycker att det är nödvändigt att behålla det amerikanska embargot.
Det är inte mitt problem.
Mitt problem är att det finns mer än 300 samvetsfångar på Kuba, vars enda brott är att de har krävt demokrati och utmanat Fidel Castros makt.
Det är allt!
Oavsett vilken politisk övertygelse man har är det oacceptabelt att bli behandlad på detta sätt.
Jag häpnar över att det finns personer här som är beredda att ge sig ut på gatorna om deras friheter berörs på minsta sätt men som samtidigt är beredda att applådera skurkar från avlägsna platser bara för att de är ” exotiska ”!
Herr talman!
En annan person som jag skulle vilja nämna är Florence Aubenas.
Ni har varit ett föredöme i ert sätt att samla människor till hennes försvar.
Ni i parlamentet har varit fantastiska – och som ni kommer att se är jag inte den som skräder orden.
Ni har varit fantastiska när det gäller Florence Aubenas.
Jag har varit här i kammaren vid flera tillfällen för att försvara henne.
Fransmän, belgare, italienare, tyskar – alla slog sig samman.
Det är emellertid orättvist mot andra.
Det finns andra som Florence Aubenas, men de tillhör inte stora västliga medieorganisationer och de kommer inte från väst.
I deras fall är det ett hästgöra att mobilisera er, pressen och ibland även oss själva.
Det är som om vi tillämpade dubbla standarder, som om vissa liv är värda mer än andra och som om det finns vissa friheter som påverkar oss och andra som inte gör det.
Vi måste sluta att tänka på det sättet.
Man kan inte vara trovärdig och man kan inte säga till människor ” vi här i kammaren är demokrater som kämpar för demokrati ” om vi kämpar tusen gånger hårdare för denna demokrati när våra egna medborgare är inblandade än när andra är inblandade.
I så fall försvinner all vår trovärdighet, även när det gäller vår inställning till de mänskliga rättigheterna.
Jag ville berätta detta för er eftersom jag ser detta ske varje dag.
Jag vill också be er att sluta känna skuld för utvecklingsländerna, att sluta tro att ni försvarar västvärldens värderingar här i kammaren och att sluta straffa er själva hela tiden och hitta på ursäkter åt människor som inte har några.
De demokratiska värderingar som ni försvarar här i kammaren är universella värderingar.
De har samma värde oavsett om det handlar om parlamentet, Kuba eller Nigeria.
Låt oss sluta inbilla oss att vi har denna ofrånkomliga skyldighet att minnas, med alla dessa oändliga jubileer och minneshögtider.
Vi har haft tillräckligt med sådant.
Låt oss koncentrera oss på nuet.
Jag har inte dåligt samvete för det som hänt i det förflutna.
Jag har dåligt samvete för det som händer i dag och för allt jag inte gör.
Jag skulle gärna vilja ta upp en annan punkt i förbindelse med vår egen intolerans.
Det är så lätt att försvara de idéer som människor som tycker som vi har.
Det är så lätt att kämpa för människor som är som vi.
Detta är emellertid inte demokrati.
Demokrati betyder att man kämpar för andras yttrandefrihet, inklusive yttrandefriheten för de som i framtiden kan utgöra ett hot mot våra demokratier.
Detta är den paradox och det problem som både ni och jag står inför.
Som jag ofta brukar säga till vänner – jag kan se Dany framför mig – vi i Reportrar utan gränser reser ibland till länder där vi försvarar människor, och jag säger till mig själv att dessa människor är skurkar.
Jag säger till mig själv att när denna person får makten kommer jag snabbt att resa hem igen.
Samtidigt säger jag till mig själv att min plats är här.
Skillnaden mellan dem som bara pratar om demokrati och dem som förverkligar den – som ni gör här i kammaren – är att kunna säga vad jag just har sagt och försvara människor med motiveringen att de inte gynnas av ett antal rättsliga bestämmelser, även om dessa människor kommer att utgöra ett hot mot oss i framtiden.
Denna paradox är vår svaghet och samtidigt vår styrka.
Jag skulle vilja ta upp ytterligare två eller tre småsaker.
Nej, alla attacker mot pressfriheten är inte likvärdiga.
Låt oss sluta göra uttalanden som: ” Vänta lite, jag vet inte hur man gjorde tidigare, men gripandet av en vapenvägrare i Schweiz (när det var möjligt att vara vapenvägrare) och de 30 åren av gulager i Sovjetunionen är samma sak. ”
Nej, det är inte samma sak.
Vi måste kämpa i båda dessa fall.
Låt oss sluta försöka få andra att tro, eller till slut få dem att tro, att vi inte lever i demokratier.
Vi lever faktiskt i demokratier.
Demokratier existerar.
Hälften av alla länder i världen styrs inte på ett demokratiskt sätt.
Att likställa problemen med mediekoncentration i våra egna länder med gripandet av journalister i Kina eller Burma är fruktansvärt för de människor som sitter fängslade i Kina.
Det är hemskt att göra så mot dem.
Jag kan säga vad jag vill här i kammaren, inklusive vad jag tycker om er.
Sådan yttrandefrihet är omöjlig i hälften av världens länder, så låt oss inte sudda ut de skillnader som finns.
Ja, det finns saker som inte fungerar i våra länder.
Ja, det finns saker som inte fungerar på informationsområdet.
Ja, vi behöver tänka över saker.
Ja, precis som ni blir jag ibland förfärad över mina kollegers attityder och av vad jag gör som journalist.
Vi måste emellertid vara försiktiga med att säga att allt handlar om samma sak och får inte blanda samman länder där angrepp på pressfriheten på det stora hela hör till undantagen med länder där de snarare är regel.
Det är för Guds skull inte samma sak!
Vi ber er inte hålla med om allt vi säger.
Jag tror inte ni är i stånd att göra det.
Vi för vår del är i viss mån oansvariga eftersom det enda vi försvarar är yttrandefriheten.
Ni måste även ta hänsyn till andra saker, som EU: s och era länders ekonomiska, diplomatiska och militära intressen.
Jag hoppas – nej, jag är säker på – att ni är medvetna om detta.
Det är därför jag inte uppmanar er att säga att EU: s och Europaparlamentets politik endast vägleds av de mänskliga rättigheterna.
Så är lyckligtvis inte fallet.
När ni säger något till oss och när ni gör ett åtagande uppmanar jag er att hålla fast vid detta och stå vid ert ord, något som ni inte alltid gör.
Herr talman!
För en kort stund sedan talade ni om Tunisien.
Det finns ju för Guds skull ändå ett associeringsavtal med Tunisien!
Ni kommer säkert att säga att det inte beror på parlamentet utan på EU-institutionerna som helhet.
Varför är genomförandet av detta associeringsavtal försenat?
Det finns klausuler; ni ser till att de antas.
Det är ni som förlorar ansiktet i fall som dessa.
Just i det här fallet handlar det inte om de mänskliga rättigheterna.
När dessa verkligen tas upp handlar det emellertid om att stå fast vid sitt ord och sina åtaganden.
Vi behöver er, förstår ni.
Ni är storslagna – jag sa precis samma sak till er i går herr talman – när ni röstar för betänkanden och resolutioner.
Tro inte för ett ögonblick att detta är meningslöst.
Vi litar på att ni gör detta.
Det kommer människor till godo, så fortsätt med detta men följ upp det hela vägen.
Tala sanning.
Det är det enda vi begär av er.
Vi har haft tillräckligt med personer som lyriskt brer på.
Vi har hört tillräckligt många skälvande röster.
Vi vill att man ska säga till oss: ” Där ser ni, jag kan göra det här.
Jag kan inte göra mer än så men det är i alla fall något som ni kan räkna med att vi kommer att göra. ”
Till sist skulle jag vilja ta upp en sista punkt.
Precis som många andra trodde jag att det gick att förändra världen radikalt.
Jag är mindre säker på det nu, och det gäller även andra.
Det stämmer att vetskapen om att världen inte kan förändras radikalt kan verka lugnande, men på andra sätt kan det även leda till ångest.
Samtidigt kan vi inte vara nöjda med hur världen ser ut, är herr talman.
Varje gång jag slår upp tidningen äcklas jag av världen.
Jag har en liten dotter som är fyra år som kommer att växa upp och som kommer att ha tusenfalt fler möjligheter än en ung flicka i samma ålder i 90 länder som jag kan räkna upp för er här i kammaren.
Denna orättvisa är oacceptabel.
Vet ni vad som är bra med de mänskliga rättigheterna?
Att de fungerar.
Jag räddar inte min själ.
Jag tror varken på Gud eller på Djävulen.
Jag tror helt enkelt att vi kan sätta i gång och göra något för att dag för dag förbättra livet för varje enskild individ.
För att göra detta behöver vi er.
