# ID: svediakorp-gov462780
# author: Talmannen. (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-12-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,461
# sentences: 91
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Omröstningen är avslutad.
– Mina damer och herrar!
Det är med stor glädje som jag på våra gemensamma vägnar välkomnar de två vinnarna av Europaparlamentets Sacharovpris 2005 och företrädaren för den tredje pristagaren.
Trots alla ansträngningar som in i det sista har gjorts har ” Kvinnor i vitt ” tyvärr inte fått tillåtelse att lämna Kuba för att närvara här i dag.
Jag tror att jag talar för hela Europaparlamentet när jag säger att vi beklagar detta och förkastar de kubanska myndigheternas inställning i denna fråga.
Vid detta högtidliga tillfälle skulle jag vilja berätta om ” Kvinnor i vitt ” och varför vi tilldelar dem detta pris.
Tyvärr är det inte första gången som detta sker.
Varken Nelson Mandela, Aung San Suu Kyi, Leyla Zana eller Wei Jingsheng kunde komma hit för att ta emot sitt pris.
Deras företrädare kom i stället för dem.
När de fick tillfälle – några har inte fått tillfälle än eftersom de fortfarande sitter fängslade – besökte de parlamentet och vi anordnade ett särskilt sammanträde för att lyssna till dem.
Nelson Mandela och senare Leyla Zana gjorde på detta sätt.
Vi kommer därför att använda oss av alla de påtryckningsmedel vi har för att förmå de kubanska myndigheterna att ge dem tillåtelse att komma.
När de kommer ska vi precis som tidigare anordna ett högtidligt sammanträde så att de kan hålla ett anförande i kammaren.
Vi kommer att göra allt vi kan för att se till att detta sker så snart som möjligt.
Det som samtliga årets pristagare har gemensamt är deras kamp för mänsklig värdighet och frihet.
De är värdiga efterträdare till den sovjetiske akademiker vars namn pryder det pris som Europaparlamentet delar ut.
På sina olika sätt symboliserar alla tre kampen för att stärka de mänskliga rättigheterna i världen.
Kampen mot regimer som fängslar kritiker som vågar kritisera dem.
Kampen mot inhumana lagar.
Kampen mot dem som vägrar rätten till information och mot terrorister som vill förbjuda rätten till information.
Europaparlamentet har stött årets pristagare i sina resolutioner och initiativ.
De är alla välkända för oss.
Vi har följt deras arbete, vi har följt deras kamp.
Deras närvaro här är bara slutet på en process som vi har varit delaktiga i genom våra resolutioner.
Det är en kamp för en mer demokratisk och rättvisare värld.
Här i denna högt aktade kammare skulle jag vilja påminna om att många européer tror att rätten att få sina mänskliga rättigheter respekterade är något naturligt, något ofrånkomligt, något som är praktiskt taget gratis och att så alltid har varit fallet.
Men nej, så har inte alltid varit fallet, och så är tyvärr fortfarande inte fallet i många delar av världen.
För majoriteten av mänskligheten är detta fortfarande en avlägsen dröm.
Därför har vi européer en särskild skyldighet att försvara och främja de mänskliga rättigheterna i världen.
Jag skulle kort vilja nämna något om var och en av våra pristagare: ” Kvinnor i vitt ” företräds av Blanca Reyes.
Hon tillhörde ” Kvinnor i vitt ” ända tills detta lyckligtvis inte behövdes längre eftersom hennes man frigavs.
Jag hade äran att på era vägnar ta emot henne här i parlamentet omedelbart efter det att han frigetts från fängelset.
Dessa kvinnor deltar varje vecka i fredliga demonstrationer i Havanna för att visa sin solidaritet med släktingar och vänner som har suttit fängslade sedan mars 2003.
Till viss del är de en fortsättning på det fenomen som på sin tid var känt som ” Mödrarna på Plaza de Mayo ”, som vi också gav ett pris.
Det enda brott som många av dessa fångar har gjort sig skyldiga till är att som vanliga medborgare, oberoende journalister eller fredliga oliktänkande offentligt kritisera regeringen.
Många av dem har blivit allvarligt sjuka under sin tid i fångenskap under förhållanden som Blanca Reyes säkert kommer att beskriva för oss.
I april 2004 krävde vi att dessa fångar skulle friges.
Trots vissa enstaka framgångar är det tyvärr fortfarande långt kvar innan detta krav uppfylls.
Erfarenheten från flera europeiska länder visar att det inte går att skapa förutsättningar för en övergång till demokrati, en fredlig övergång till demokrati, genom att fängsla oliktänkande, tvärtom.
Låt oss hoppas att man vid övergången till demokrati i Kuba tar lärdom av vissa europeiska länders erfarenhet.
Hauwa Ibrahim:
Ni har använt era talanger som advokat för att främja rättsstatsprincipen.
Er styrka ligger i er respekt för lagen, som ni sa till mig när vi träffades i morse.
Vi beundrar er beslutsamhet.
I det oerhört stora landet Nigeria försvarar ni människor som lever med hotet om grymma och omänskliga bestraffningar.
Bestraffningar som tillämpas i enlighet med Sharialagar i tolv delstater i ert land.
Ni kämpar för dessa människors rätt till en rättvis rättegång, i enlighet med lagen.
Vi blev verkligen berörda och indignerade när vi såg rättegången mot Amina Lawal och Safya Hussaini, som anklagades för äktenskapsbrott.
Ni såg till att lagen segrade och krävde att man respekterade konstitutionen och de internationella fördrag som Nigeria har undertecknat.
Det är ofattbart att en kvinna som anklagas för äktenskapsbrott fortfarande kan stenas.
Det är ofattbart att en kvinna som anklagas för äktenskapsbrott kan stenas som i biblisk tid.
Vi kan inte tolerera att unga brottslingar amputeras.
Parlamentet har vid många tillfällen kraftfullt kritiserat dessa omänskliga bestraffningar och dödsstraffet.
Fru Ibrahim!
Vi stöder ert förkastande av dessa grymheter och vårt förkastande är totalt.
Vi beundrar ert personliga engagemang.
Det personliga engagemang som ni visar med så stor övertygelse: engagemanget för rätten till utbildning för fattiga, särskilt kvinnor, eftersom fattigdom framför allt drabbar kvinnor.
Ni är ett föredöme för alla nigerianer som vill lämna fattigdom och okunnighet bakom sig.
Vi hälsar även Robert Ménard välkommen hit i dag och med honom alla journalister.
Robert Ménard är välkänd för oss här i parlamentet som generalsekreterare i organisationen Reportrar utan gränser.
Dessa yrkesmän aktualiserar informationsfriheten och öppnar våra ögon för en grym värld.
Demokrati kan inte existera utan informationsmångfald.
Information är det demokratiska systemets råmaterial, dess huvudbränsle.
Utan detta kan demokratin inte existera.
Vi hedrar dem som kämpar varje dag, i alla delar av världen, för att förverkliga denna princip.
Alla dem som alltför ofta faller offer för sin brinnande längtan att fullgöra sitt uppdrag.
Tyvärr faller de alltför ofta offer för sin brinnande längtan att fullgöra sitt uppdrag.
För några veckor sedan nekades Robert Ménard tillstånd att närvara vid det toppmöte om informationssamhället som ägde rum i Tunisien.
De tunisiska myndigheterna var säkert rädda för vad han skulle kunna säga.
Det är en stor paradox att detta sker just nu när vi diskuterar rätten till fri tillgång till information för alla.
Jag skulle vilja påminna er om att under 2005, som går mot sitt slut, har 58 journalister mist livet, en varje vecka under året.
Var sjunde dag dör en journalist när han eller hon utövar sitt yrke.
Under 2004 var denna siffra 53.
Tyvärr ökar den.
Jag skulle vilja hedra dem alla, och alla deras fängslade eller försvunna kolleger.
Parlamentet har stött och kommer alltid att stödja dem.
För diktaturer varar inte för evigt.
Vissa varar länge – alltför länge – men de varar inte för evigt.
Inte heller terroristerna kommer att genom sina brutala attacker kunna förvägra oss informationsfrihet, själva grunden för vårt demokratiska liv.
Avslutningsvis, och innan jag ger ordet till våra pristagare och deras företrädare, skulle jag vilja kombinera Voltaires och Brechts tankar.
Två intellektuella män som levde under två olika historiska perioder.
En av dem tände ljuset och den andre led i skuggorna.
Både Voltaire och Brecht använde ett likartat uttryck och jag är inte säker på vem av dem som bör tillskrivas den största äran.
De använde det under olika tidsepoker, på olika platser och under olika omständigheter.
Jag hävdar bestämt att en av dem tände ljuset och att den andre kämpade i skuggorna.
Båda sa att yttrandefrihet är den enda rättighet som skiljer frihet från tyranni.
Att inte acceptera detta är en skymf mot människan.
Jag gratulerar våra pristagare till det mod de har visat.
Voltaire och Brecht betraktar oss.
Tack så mycket.
Fru Reyes, ni har ordet.
