# ID: svediakorp-gov462740
# author: Francis Wurtz, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-12-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 546
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
I juni gav en majoritet av parlamentet Tony Blair ett varmt välkomnande.
Sex månader senare tog ordförandena för de politiska grupperna ett mycket ovanligt steg och avslog enhälligt hans budgetförslag på grund av, jag citerar, ” brist på solidaritet ”.
Kommissionens ordförande har precis hållit ett anförande enligt samma linje och hela vår debatt skulle inte kunna vara tydligare.
Den helomvändning som ägt rum borde få det avgående ordförandeskapet att fundera.
Det brittiska ordförandeskapets nonchalanta sätt mot sina partner i allmänhet och mot de nya medlemsstaterna i synnerhet har denna gång passerat tröskeln mellan vad som är acceptabelt och vad som inte är det.
Hur vågar man föreställa sig att man ska lösa Förenade kungarikets interna politiska och budgetmässiga gräl på bekostnad av de nya medlemsstaterna, som har det största behovet av gemenskapsmedel, medan man samtidigt påstår sig kämpa för utvidgningen?
Å ena sidan skulle de nya medlemsstaterna beviljas 14 miljarder euro mindre i anslag än vad som föreslagits i kompromissen i juni, vilket redan det var magert.
Å andra sidan skulle Förenade kungariket, på grund av sin ökända rabatt, åtnjuta ytterligare 12 miljarder euro i besparingar jämfört med vad som hade förutsetts sex månader tidigare.
Det är en stil som liknar Thatchers och som kan stå oss dyrt.
När det gäller ordförandeskapets önskan att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken för att göra den mer rättvis, låt oss överlåta till nummer från den 7 december att avgöra denna önskans uppriktighet.
Jag citerar: ” När kommissionen, vid den senaste reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken, föreslog ett tak för storleken på jordbruksföretag som har rätt till stöd, förkastades initiativet av Förenade kungariket eftersom de har färre små jordbruksföretag än de andra medlemsstaterna. ”
Det nuvarande ordförandeskapets storslagna europeiska principer upphör tydligen där viktiga inrikespolitiska intressen står på spel.
Därför krävdes det ett ganska stort mått av självbehärskning för att, som Jack Straw gjorde, föraktfullt jämföra de anslag som de nya medlemsstaterna tilldelas i den kommande budgetplanen med två Marshallplaner.
Detta trots att notan, enligt er utrikesministers egna siffror, i praktiken skulle uppgå till inget mindre än en Marschallplan för åren 2000 – 2013 bara för Förenade kungariket, världens femte största ekonomiska makt.
Detta handlar inte längre om EU.
Det handlar om att vinna lotteriet.
Låt oss inte låta de gamla dåliga tiderna av ” Jag vill ha pengarna tillbaka ” återkomma med full kraft.
Skrivelsen från de sex största nettobidragsgivarna, som för två år sedan tillkännagav att de avsåg att begränsa framtida budgetar till 1 procent av bruttonationalprodukten, öppnade tråkigt nog på nytt denna återvändsgränd.
Tony Blair kastade sig ohämmat igenom öppningen.
Vi måste stoppa denna nyckfulla utveckling medan det ännu finns tid.
Det verkar som om vi är mitt i en period av reflektion över vilken riktning det europeiska äventyret ska ta.
Det tycks mig som om tiden är inne att välja mellan integration via marknaden och politisk integration, mellan rasande konkurrens och solidaritet, och mellan kapitulation och ambition.
Vi får snart se vem som verkligen vill ha EU.
