# ID: svediakorp-gov462548
# author: Benita Ferrero-Waldner, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-12-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,508
# sentences: 54
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Fru talman!
Jag välkomnar mycket varmt den senaste utgåvan av EU: s årsrapport om mänskliga rättigheter som täcker unionens åtgärder för mänskliga rättigheter för perioden juni 2004 till juni 2005.
Det särskilda med den här rapporten är att den för första gången har utarbetats gemensamt av rådet, parlamentet och kommissionen.
Rådet och kommissionen har utarbetat rapporten under de senaste åren men för första gången är också parlamentet delaktigt.
Det ökar rapportens trovärdighet.
EU: s årsrapport om mänskliga rättigheter är ett mycket viktigt uttryck för den avgörande betydelse som politiken för mänskliga rättigheter har inom ramen för Europeiska unionens övergripande politik.
Den omfattar EU: s båda interna politiska program på området mänskliga rättigheter, särskilt de externa och internationella aspekterna.
Att den ger en vid behandling av alla större tematiska och geografiska aspekter av mänskliga rättigheter understryker Europeiska unionens starka engagemang för skydd och främjande av mänskliga rättigheter såsom absoluta principer för unionen på alla områden: som en gemenskap med gemensamma värderingar, grundade på principerna frihet, demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande rättigheter samt rättssäkerhet.
Låt mig kort beröra några av dessa frågor.
Jag tänker ta upp sex punkter.
Detta år är ett viktigt år för framtiden för FN: s ordning för mänskliga rättigheter i och med de pågående förhandlingarna om skapandet av ett nytt organ, rådet för mänskliga rättigheter, som en efterföljare till den existerande, allmänt omstridda kommissionen för mänskliga rättigheter.
Efter slutsatserna från FN: s toppmöte i september är det utan överdrift ett av de mest osedvanliga tillfällena för det internationella världssamfundet att göra gemensam sak för att förbättra FN: s möjligheter att övervaka, förbättra och agera beslutsamt i avgörande situationer för mänskliga rättigheter i hela världen.
Om inte EU hade varit med så skulle detta inte ha gått.
Jag var där från början av millennietoppmötet.
Jag vet hur svårt det var att komma fram till en överenskommelse, men EU förändrade saken.
Våra förväntningar förblir höga inför det förväntade resultatet och vår förmåga att påverka världssamfundet i positiv riktning torde få en gynnsam inverkan på förhandlingsprocessen.
Men vi bör inte hysa några illusioner om det motstånd som många länder hyser mot att effektivt förbättra FN: s nuvarande ordning för mänskliga rättigheter.
Vi kommer att bli tvungna att uppbjuda alla våra krafter och göra vår yttersta om vi ska föra de nuvarande ganska svåra förhandlingarna till ett lyckosamt slut.
Människorättsaspekten påverkar i allt större utsträckning Europeiska unionens externa förbindelser med en rad länder i hela världen: dialogen om mänskliga rättigheter med Kina, dialogen med Iran – även om vi tyvärr inte har haft någon dialogrunda på mer än ett år, men vi hoppas att vi snart ska ha en – överläggningarna om mänskliga rättigheter med Ryssland, de lokala samtal om mänskliga rättigheter som Europeiska unionens chefsdelegater för i många andra länder, och, framför allt, våra stödåtgärder under den Europeiska grannskapspolitiken och dess agenda för mänskliga rättigheter enligt olika handlingsplaner där en stor del alltid inriktas på och reserveras för mänskliga rättigheter.
Allt detta visar tydligt att Europeiska unionen inte är ensam om att aktivt driva sitt program för att främja mänskliga rättigheter i sin externa politik, utan att vi också ser en ökande beredvillighet hos våra partner att tillstå att skydd av mänskliga rättigheter är ett väsentligt inslag i de egna ländernas utveckling.
Men det återstår mycket att göra.
I det här sammanhanget får jag ofta frågan vad dessa dialoger eller överläggningar egentligen leder till.
Mitt svar på detta är följande: när varje runda avslutas så har ytterligare en möjlighet utnyttjats inte bara till att utbyta idéer – vilket är så viktigt för de av våra dialogpartner som inte vill lyssna på moralpredikningar – utan framförallt till att utifrån våra egna svårvunna erfarenheter förklara hur vi, i Europeiska unionen, har anpassat lagstiftning och administrativ praxis i syfte att respektera grundläggande rättigheter och hur vi förväntar oss att våra partner ska gå en liknande väg.
Jag är övertygad om att budskapet så småningom når fram.
Dialogerna och överläggningarna gör det möjligt för EU att ta upp och diskutera enskilda ärenden om politiska fångar eller andra personer som drabbats av brott mot mänskliga rättigheter.
På grundval av Europeiska gemenskapens associeringsavtal eller partnerskaps- och samarbetsavtal med tredjeländer granskar kommissionen regelbundet partnerländernas respekt för internationella normer för mänskliga rättigheter.
De politiska dialogerna med många av våra partner enligt dessa avtal omfattar faktiskt väsentliga diskussioner om relevanta frågor om mänskliga rättigheter och demokrati i partnerländerna.
Vår kollega har redan nämnt några mycket konkreta frågor.
Kommissionen har tagit initiativet till att – i anslutning till några av dessa politiska dialoger – upprätta arbetsgrupper för mänskliga rättigheter och god förvaltningssed inom ramen för de regelbundna överläggningarna i de gemensamma kommittéerna, till exempel med Vietnam, Jordanien och Marocko.
Jag vill särskilt fästa er uppmärksamhet på den femåriga Barcelonaprocessen som faktiskt omfattar viktiga mål för mänskliga rättigheter.
Som ni vet innehåller dessutom numera alla gemenskapsavtal en särskild klausul om mänskliga rättigheter som ett väsentligt villkor.
I detta avseende är kommissionen angelägen om att se till att klausulerna används som ett direkt styrmedel för att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna i partnerländerna.
Det är min övertygelse att dessa organiserade utbyten om mänskliga rättigheter utgör ett mycket lovande sätt att förverkliga de mål som är skälet till att klausulerna om mänskliga rättigheter har införts.
Det förekommer faktiskt tillfällen, när det är frågan om allmänna, flagranta, kränkningar av mänskliga rättigheter, då sanktioner måste införas eller då till och med ett avtal måste upphävas, såsom i fråga om Zimbabwe eller Togo.
Generellt bör vi dock undvika att lägga alltför stor tonvikt på en ” mekanisk ” tillämpning av sanktioner eller upphävande.
Jag anser snarare att det väsentliga är att systematiskt undersöka våra partners respekt för mänskliga rättigheter och att med politiska medel och stöd förmå dem att uppfylla sina förpliktelser enligt klausulen om mänskliga rättigheter i avtalet.
I det sammanhanget är jag tacksam för det förslag till betänkande om mänskliga rättigheter som så outtröttligt utarbetats av Vittorio Agnoletto.
Hans betänkande kommer att förpliktiga alla människorättsaktivister i Europeiska unionen och särskilt i dess egna institutioner, att ytterligare fundera på deras värde och på det lämpligaste sättet att nyttja dem.
EU: s årsrapport om mänskliga rättigheter avspeglar också ombildningen av Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter för perioden 2005 – 2006.
Förändringarna av programmen under detta initiativ har grundats på resultaten av en noggrann utvärdering och har utformats för att i första hand svara mot behoven hos dem som berörs av initiativet.
Följaktligen har fyra kampanjer utformats med en mer flexibel geografisk spridning som integrerar åtgärder på global, regional och nationell nivå.
Två delar ligger mig särskilt varmt om hjärtat: det starkare engagemanget för att integrera kvinnors och barns jämställdhet liksom de ökade stimulansåtgärderna för ett effektivt deltagande av organisationer inom det civila samhället i partnerländer i tredje världen.
Nu när de sista kontrakten under 2004 års budget för detta program fördelas så är offentliggörandet av det viktiga anbudsförfarandet för budgeten 2005 – 2006 nära förestående, ja det borde faktiskt publiceras vilken dag som helst nu.
Samtidigt vidareutvecklas landsspecifika anbudsförfaranden och nästa årsrapport kommer att innehålla detaljer om detta tillvägagångssätt.
Kärnpunkten här är att Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter i sin nuvarande och framtida form är en väsentlig och nödvändig del i Europeiska unionens övergripande politik för mänskliga rättigheter.
I sina förbindelser med tredjeländer hämtar Europeiska unionen stor styrka från enhetliga ståndpunkter i många frågor om mänskliga rättigheter av strategisk betydelse.
Ta bara de riktlinjer som vi har avtalat om dödsstraff, tortyr, barn i väpnad konflikt och människorättsförsvarare.
Dessa är, om de används väl, utmärkta instrument med avsevärd verkan.
Jag vill därför välkomna de satsningar som gjorts i år under Luxemburgs och Förenade kungarikets ordförandeskap för att iscensätta mycket effektiva kampanjer enligt dessa riktlinjer.
Jag vill också välkomna insatserna av alla de kommissionsdelegationer som så effektivt har medverkat till respektive trojkaåtgärder i målländerna.
Samma lagarbete kännetecknar den uppsökande kampanjen för det planerade rådet för mänskliga rättigheter – som jag nämnde i början – vilken fördes i 77 länder.
Ju mer enhälligt unionen, dess medlemsstater och dess institutioner uttrycker sig i frågor som rör mänskliga rättigheter, desto större blir den politiska genomslagskraften.
Därför måste vi, i rådet, parlamentet och kommissionen, fortsätta att sträva efter att samarbeta så nära och effektivt som möjligt.
I denna anda presenterar vi den här årsrapporten och förhoppningsvis är den en tydlig påminnelse om de enorma utmaningar som fortfarande ligger framför oss och de goda insatser som tidigare har gjorts.
