# ID: svediakorp-gov462507
# author: Herbert Reul (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-12-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 850
# sentences: 41
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Clarke, mina damer och herrar!
Människor förväntar sig av oss att vi inte ska slåss om vem som ansvarar för vad, utan i stället se till att deras problem löses så snabbt som möjligt.
De förväntar sig av dem som utformar EU-politiken att de inte ska ta upp frågan om hur den organiserade brottsligheten och terrorismen ska bekämpas genom att helt enkelt anta ännu en resolution och återgå till att bråka sinsemellan, utan i stället komma fram till resultat.
Det var vårt problem.
På bordet framför oss har vi något som kan hjälpa upp situationen – lagringen av uppgifter.
Det kanske inte är svaret på alla frågor, men det är ett svar.
Vårt problem var hur vi kan skydda uppgifter och förhindra att oskyldiga samhällsmedborgare störs mer än vad som rättfärdigas av omständigheterna.
När vi tog upp det övervägde vi också människors berättigade farhågor.
Vi ville inte att detta skulle bli en historia utan slut utan ville hitta ett snabbt resultat.
Människor har rätt att se resultat utan dröjsmål.
Jag kan berätta för Alexander Nuno Alvaro att det var därför det kom an på oss att söka och finna en lösning, trots att tiden var knapp.
Jag vill säga rakt ut att vårt resultat inte är 100 procent perfekt, men det är till hjälp nu och förser polisen med instrument den inte hade tidigare.
Det hjälper oss att göra vad vi kan för att garantera skyddet för mänskligt liv och uppgifter om samhällets medborgare.
Rådet skulle inte ha gått längre, och det hela utvecklades till en ändlös historia av rambeslut och dispyter.
Alexander Nuno Alvaro har exakt beskrivit hur parlamentet fortsatt att ställa frågor månad efter månad.
Det förde oss ingenvart eftersom man i rådet var ovillig att ge vika fram till dess att kommissionen kom med ett förslag som hjälpte oss att bereda vägen för samsyn.
Nu har vi samsyn som uppnåddes endast för att parlamentet ändrade ståndpunkt och försökte föra samman olika läger.
Det gjorde vi rätt i, och vi vann något på kuppen genom att det inte råder några tvivel om att det här projektet är föremål för medbeslutande.
Det är nog inte relevant om samma resultat hade kunnat uppnås på något annat sätt eller vid en annan tidpunkt.
Det som intresserar mig är att projektet kan slutföras i slutet av 2005 och därmed träda i kraft.
Jag säger ” ja ” till instrumentet men ” nej ” till godtycklig insamling av uppgifter.
Därför säger jag ” ja ” till de begränsade villkoren vi kommit fram till.
Alla typer av uppgifter omfattas inte.
Allt låter sig inte lagras utan bara en mycket begränsad kategori på Internet: lagring av uppgifter om förflyttningar endast vid förflyttningens början, misslyckade uppringningsförsök registreras enbart där så redan är tillåtet på nationell nivå.
Ingenting har förändrats här, och länderna som inte har den här typen av uppgifter behöver inte göra detta.
De tvingas inte att göra någonting; de är fria.
Vi har minskat kraven.
Vi har fastställt sex månader som minimiperioden för lagring, något som vi definitivt borde tala mer om, och 24 månader om tidsgränsen förlängs.
Jag har en fråga kvar, och det är den Alexander Nuno Alvaro ställde.
Jag skulle mycket gärna vilja ha svar på den, kanske från Charles Clarke.
Kommissionsledamot Franco Frattini sa i ett samråd att de 15 år som övervägs av Polen inte kan ses som ett undantag.
Jag kan inte tänka mig det heller, men jag skulle bli gladare om Charles Clarke kanske kunde säga något om detta, som inte kan vara svaret.
Jag kommer förstås att säga att vi inte fick det avtal jag önskat om kostnader, men kostnadsfrågan är inte längre lika relevant som i början av processen eftersom typerna av uppgifter i batcherna inte längre övervägs.
Man bör beakta att fakta förändras under förfarandets gång, och det påverkar andra områden, t.ex. kostnader som inte längre är lika avsevärda.
Sanningen är att vi har gjort enorma förbättringar för säkerheten för människors uppgifter när det gäller övervakningen och eventuellt missbruk av dem.
Allt som Alexander Nuno Alvaro beskrivit har uppnåtts genom vår gemensamma ansträngning.
Det har varit ett mödosamt arbete, men nu är det slutfört.
Det har nu fastställts och kommer förhoppningsvis att antas i morgon att människor ska skyddas mot missbruk av personuppgifter och att sanktioner och påföljder utdöms, att inget innehåll ska lagras, att tillgång till uppgifterna endast ska beviljas när det gäller allvarlig brottslighet och mer än så.
Parlamentet förblir en nyckelaktör, utan kommittéförfarande och översyn efter två år!
Polisen ges nytt manöverutrymme, allmänheten åtnjuter utökat uppgiftsskydd och parlamentet har utökat sitt inflytande.
Människor har rätt att ta på största allvar hur de skyddas mot brott.
