# ID: svediakorp-gov462376
# author: Martine Roure (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-12-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 774
# sentences: 42
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Det finns inga institutionella hinder som skiljer de olika grupperna åt, och det finns ingenting som hindrar någon från att visa sitt värde och skörda frukterna av detta.
Särskilda system i form av examinationer och uttagningsprov som ger viss behörighet har inrättats för att bedöma varje individs lämplighet.
De allra högsta tjänsterna är i princip tillgängliga för alla, undantagslöst.
Även om alla människor är lika inför lagen är de dock inte alltid jämställda i verkliga livet.
I alla händelser tycks vi inte ha lyckats inrätta lika möjligheter.
Trots ett fåtal exempel på imponerande sociala framsteg, som framhålls med stor självgodhet med tanke på att de är verkligen är undantagsmässiga, har inte människor lika möjligheter att nå framgång, och i ett samhälle som inte ger alla sina medborgare chansen att visa sin potential gror stora frustrationer och spänningar.
Detta gynnar varken effektiviteten eller rättvisan.
Om det verkligen ser ut så här, två hundra år efter antagandet av deklarationen om mänskliga rättigheter, måste vi förstå varför.
Bör vi dra slutsatsen att vi inte har någon chans att lyckas?
Är våra demokratiska principer bara en illusion, ett ideal som upplöses lika snabbt som vi närmar oss det?
Vi vägrar att acceptera detta.
Det är sant att en orättvisa ofta leder till en annan orättvisa.
Barn i fattiga familjer har i genomsnitt mindre chans att nå en hög utbildningsnivå.
Personer med lägre utbildningsnivå har mindre chans att nå en hög social ställning eller få ett välbetalt arbete.
Antalet kvinnor i alla slags ledande positioner är fortfarande mycket litet, för att inte säga minimalt.
Makten är fortfarande generellt ett privilegium för män.
Funktionshindrade har ännu inte rätt till en fullvärdig ställning i våra samhällen.
Homosexuella diskrimineras fortfarande alltför ofta, vilket av somliga fortfarande ses som något fullständigt normalt.
Många män, kvinnor och barn slås ut på grund av sin hudfärg eller sitt etniska ursprung.
Har vi rätt att acceptera denna situation?
Har vi rätt att dra slutsatsen att ingenting kan göras för att föra verkligheten närmare vårt demokratiska ideal?
Hindren kan upplevas som oöverstigliga och som en del av samhället självt.
Men vi kan aldrig övervinna dem genom att förneka deras existens.
Vi måste inse fakta och därefter ta avstånd från dem.
Diskrimineringen tvingar till exempel ofta människor in i okvalificerade och osäkra arbeten som nästan alltid är dåligt betalda och därför leder till en låg levnadsstandard.
Människor som drabbas av detta slags diskriminering har mycket svårt att få en anständig bostad och god hälso- och sjukvård.
De har praktiskt taget inga möjligheter alls att avancera i sitt arbete genom att vidareutbilda sig och de har små möjligheter till fritidsaktiviteter.
Under sådana förhållanden är barnens utbildningsmöjligheter obefintliga redan från början.
De berövas de materiella villkor och relationer och den känslomässiga miljö de behöver för att kunna planera sina liv.
Risken är därför mycket stor att de kommer att hamna i samma situation som sina föräldrar.
En nackdel genererar med andra ord flera.
En person som drabbats av en aspekt av de sociala orättvisornas effekter löper stor risk att drabbas av andra.
Även om vi intuitivt vet att fenomenet med ackumulerade nackdelar existerar har det fortfarande inte analyserats i någon större omfattning.
Jag uppmanar därför rådet och kommissionen att göra ett beslutsamt åtagande att bekämpa alla former av diskriminering i alla EU-länder, särskilt inom ramen för Europeiska året för lika möjligheter för alla.
Vi vill att ni ska göra ett beslutsamt åtagande, herr kommissionsledamot.
Vi lyssnade till ert anförande nyss.
Vi välkomnar det, men ni förstår säkert att vi kommer att övervaka hur det genomförs i praktiken.
Jag avslutar med att påminna er om att Martin Luther King, i sitt berömda ” Jag har en dröm ” -tal i Washington den 28 augusti 1963, på ett stämningsmättat sätt uttryckte förhoppningen och drömmen om en värld med frihet och rättvisa för alla.
Han sa: ” Jag har en dröm om att mina fyra små barn en dag ska leva i en nation, där de inte bedöms efter färgen på sin hud utan efter måttet på sin karaktär. ”
Låt oss ha en gemensam dröm om att vi i slutet av detta årtionde äntligen ska ha en union utan diskriminering, en union där alla barn har en chans.
Låt oss ha en gemensam dröm, herr kommissionsledamot.
