# ID: svediakorp-gov462348
# author: Claude Turmes, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-12-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 406
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Med tanke på Europeiska unionens alla energikällor är energieffektivitet det viktigaste, snabbaste och billigaste sättet att uppnå våra Kyotomål.
Och inte nog med det, med energieffektivitet kan vi också investera i Europeiska unionen och skapa sysselsättning, i stället för att lämna över pengar till främmande länder eller till Arabvärlden i utbyte mot olja och gas.
Detta direktiv gör inte bara att vi närmar oss den dag då vi kan utveckla denna potential utan kompletterar också öppnandet av Europeiska unionens gas- och elmarknader.
Förutom konkurrens i produktionen och försäljningen av elektricitet och gas kommer direktivet att skapa ökad konkurrens när det gäller investeringar i energibesparande teknik, i det som kallas negawatt.
Särskilt för små och medelstora företag kan denna marknad vara värd miljarder.
Vad är det som är bra med direktivet?
En bra sak är idén med nationella handlingsplaner, varav den första kommer att läggas fram i juni 2007, varefter kommissionen kommer att ha sex månader på sig att föreslå eventuella förbättringar som den anser nödvändiga.
Efter tre år görs en utvärdering och därefter utarbetas nästa plan, med beaktande av vunna erfarenheter, inte bara från framgångar och misslyckanden med den nationella planen utan även från framgångar eller misslyckanden med de 25 eller 27 nationella planerna.
Det innebär att vi i Europeiska unionen verkligen på allvar kan ta itu med att spara energi.
Vi bör dock inte hysa några illusioner om detta: när energieffektivitet kommer upp till diskussion är det vanligt att man tycker sig vara överens – ett samförstånd som jag dock inte tror existerar i praktiken.
Det verkliga skälet till varför stora energiföretag, som RWE och E.ON, in i det allra sista kämpade med näbbar och klor mot direktivet bakom kulisserna hos kommissionen, i parlamentet och i rådet, är att utsikterna om en marknad för energibesparing skrämmer dem.
Det är därför som dessa företag, med stöd av sina sympatisörer i parlament och regeringar, har sett till att inget av målen är bindande.
Jag beklagar visserligen detta men har inte gett upp hoppet om att de alla – i framtiden särskilt de nationella parlamenten – har förmåga att lära sig och kommer att ta den danska modellen som förebild: ett bindande mål om 1,7 procent är vad vi behöver i övriga länder också.
