# ID: svediakorp-gov462102
# author: Charlie McCreevy, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-11-30
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,051
# sentences: 44
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Låt mig börja med att tacka föredraganden Johan Van Hecke för hans hårda arbete med detta ärende.
Jag vill också tacka skuggföredragandena och ledamöterna i alla delaktiga utskott.
De har också bidragit stort till parlamentets arbete med denna fråga.
Kommissionens förslag syftar till att på EU-nivå genomföra beslutet av den 30 augusti 2003 från WTO: s allmänna råd, genom vilket kopior av patenterade läkemedel får tillverkas för export till länder som har behov av dem.
Detta beslut utgör ett undantag från de normala bestämmelserna i patentlagstiftningen, särskilt de som fastställs i WTO: s TRIPs-avtal.
Beslutet måste betraktas i det vidare sammanhanget med de befintliga nationella och internationella ramarna för patentskydd.
De diskussioner inom WTO som ledde fram till beslutet den 30 augusti var långdragna och komplexa.
Själva beslutet utgör en vansklig balans mellan behovet av att garantera omedelbar tillgång till läkemedel för länder med folkhälsoproblem, och behovet av att uppmuntra den framtida utvecklingen av nya läkemedel genom investeringar i forskning och innovation som skyddas enligt patentsystemet.
Vi har försökt att återspegla denna balans i kommissionens förslag.
Liksom många av er känner till är själva beslutet en tillfällig åtgärd.
Det kommer att fortsätta att gälla till dess att TRIPs-avtalet ändras permanent.
Förhandlingarna om en sådan ändring har ännu inte varit framgångsrika, trots att flera tidsfrister har passerat.
Frågan om obligatoriska licenser kvarstår alltså på WTO: s agenda.
Det är dock inget skäl att fördröja frågan: att förordningen träder i kraft så snart som möjligt gör att de länder som behöver läkemedlen och EU: s läkemedelsproducenter kan använda den mekanism som vi inför.
Samtliga tre institutioner, parlamentet, rådet och kommissionen, har faktiskt stött principen med att snabbt enas om förordningen, och intensiva formella diskussioner har ägt rum med detta i åtanke.
Samtidigt som dessa diskussioner inte alltid har varit enkla har de ägt rum i en god samarbetsanda, och jag måste återigen gratulera Johan Van Hecke till de resultat som visar hur väl institutionerna kan samarbeta.
Det gläder mig mycket att dessa diskussioner har resulterat i ett kompromisspaket.
Jag vill nu säga att kommissionen kan stödja ett paket med ändringsförslag om det röstas igenom i sin helhet och utan att något läggs till eller tas bort.
Vad syftar kommissionens förslag till?
I förslaget inrättas en mekanism i enlighet med WTO: s beslut så att EU-företag kan ansöka om en licens för tillverkning av läkemedelsprodukter, utan patentinnehavarens tillstånd, för export till länder som behöver läkemedel och som har folkhälsoproblem.
Vi har försökt att ta fram ett instrument som gör att förfarandet med obligatoriska licenser från WTO-beslutet kan passas in i medlemsstaternas befintliga nationella patentlagstiftning och de förfaranden för obligatoriska licenser som redan finns i denna lagstiftning.
Ett EU-instrument för tillämpning av WTO: s beslut har stort symbolvärde som en extern demonstration av EU: s åtagande i fråga om beslutet.
Samtidigt måste vi respektera subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, för att därigenom undvika att reglera specifika detaljer som bättre kan hanteras i den nationella lagstiftningen eller av den behöriga myndighet som hanterar licensansökan.
Parlamentets arbete har resulterat i vissa nyttiga klargöranden, särskilt vad gäller en förklaring av icke-statliga och internationella organisationers delaktighet.
Vi har alltid förutsett att sådana organisationer skulle kunna delta i eventuella upphandlingsförfaranden, och göra förfrågningar till förmån för ett importerande land med detta lands godkännande.
Det är naturligtvis osannolikt att sådana organisationer själva kommer att tillverka läkemedel, men om de gjorde det skulle de helt enkelt kunna ansöka om en licens i enlighet med förordningen som vilken tillverkare som helst.
Ett annat nyttigt klargörande har varit förbättringen av texten om möjligheten att använda EU: s förfarande med vetenskapliga yttranden, eller motsvarande nationella förfaranden, för att intyga säkerheten och effektiviteten hos de läkemedel som ska exporteras.
Detta regleras inte i WTO: s beslut, utan ligger faktiskt utanför den ramen.
Men för att hjälpa de importerande länderna ansåg vi att det var ett nödvändigt komplement till licensmekanismen.
Låt mig nu övergå till förordningens allmänna räckvidd.
I WTO: s beslut föreskrivs export av läkemedel till WTO-medlemmar som är minst utvecklade länder eller utvecklingsländer och vars egen tillverkningskapacitet inte är tillräcklig.
Det finns inga särskilda restriktioner för de läkemedelsprodukter som omfattas, även om det medges att de måste vara inriktade på folkhälsoproblem, eftersom det är vad beslutet rör.
Kommissionen ansåg till en början att vi troget borde återspegla beslutets räckvidd vad gäller de länder som är berättigade att ta emot exporterade läkemedel.
Denna ståndpunkt byggde på vår bedömning av WTO-beslutet, som särskilt omfattar WTO-medlemmar som mottagarländer.
Det gläder mig att säga att vi sedan dess har godkänt humanitära argument om att alla minst utvecklade länder och vissa fattiga utvecklingsländer borde vara berättigade, oavsett om de för närvarande är WTO-medlemmar eller inte.
Samtidigt förväntas icke-WTO-medlemmar också göra liknande åtaganden som de som krävs av WTO-medlemmar, för att hjälpa till att garantera att rätt läkemedel kommer till rätt patient.
Detta innebär att de måste tillkännage vilka läkemedel som behövs och förbinda sig att förhindra att handeln avleds om de ska ta emot produkter i enlighet med EU-mekanismen.
En annan viktig fråga är frågan om ersättning för patenthavare.
Jag tror inte att det finns några meningsskiljaktigheter när det gäller att patenthavare borde få viss ersättning för de licenser som beviljas utan deras tillstånd.
Detta är en normal lagstiftningsprincip.
För att gynna en viss insyn för den industri som investerar i läkemedelsproduktion, och som en del av det allmänna kompromisspaketet, skulle vi kunna stödja den föreslagna ersättningsmodellen som fortfarande lämnar ett visst utrymme för avgöranden från fall till fall.
Låt mig nu avsluta med att upprepa att kommissionen fortfarande starkt stöder ett tidigt antagande av förordningen, samtidigt som den respekterar det allmänna målet med att införa ett fungerande och öppet system som företagen kan använda för export av läkemedel till länder som har behov av dem.
Jag vill uppmana parlamentet att stödja det kompromisspaket som lagts fram.
