# ID: svediakorp-gov462017
# author: Eluned Morgan (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-11-30
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 275
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Fru talman!
Jag vill tala om de mänskliga rättigheterna i Laos.
Mitt under det senaste valet till Europaparlamentet såg jag en dokumentärfilm om hmongfolkets svåra situation.
Jag bestämde mig då för att ta första tillfället i akt här i parlamentet och ta upp dessa människors svåra situation.
Jag är glad att jag har den möjligheten här i dag.
Hmongfolket är en etnisk grupp som har förföljts i många år för sitt stöd till USA under Vietnamkriget.
När kommunistpartiet tog över makten 1975 dog tusentals människor bland hmongfolket därför att de stödde USA vid denna tid.
Många flydde ut ur landet, men många andra flydde till bergsdjunglerna där de fortfarande befinner sig flera decennier senare.
I den dokumentärfilm jag såg visades hur en hel by – små barn och gamla kvinnor och män – grät när kameragruppen kom därför att de trodde att deras svåra situation äntligen skulle visas för världen.
Hmongfolket i Laos har anfallits av helikoptrar och marktrupper.
De lever under mycket knappa villkor, och ibland går de utan mat i flera dagar trots att de är omgivna av ätliga bär: de skulle hellre svälta än ge de laotiska myndigheterna några ledtrådar om var de befinner sig.
Detta är en fruktan som kvinnor och i synnerhet barn inte ska behöva leva med under 2000-talet.
Jag uppmanar därför kommissionen och rådet att mycket allvarligt överväga vilken hjälp som bör ges, eller om det över huvud taget bör ges någon hjälp, till Laos om det inte sker betydande förbättringar, i synnerhet när det gäller hmongfolkets rättigheter.
