# ID: svediakorp-gov461974
# author: Kathy Sinnott, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-11-30
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 436
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Vi reflekterar över den kommande ministerkonferensen i Hongkong och har blivit tillsagda att inte vänta oss för mycket – planen bromsas med andra ord upp lite för närvarande.
Det kanske stämmer i fråga om Hongkong, men inte i Irland, där en sockerindustri som försörjt 3 500 familjer precis har slagits ut.
Detta kan kanske betraktas som en ovidkommande händelse som vi inte borde uppröras av.
Men hur förhåller det sig med en större industri, den irländska nötköttsindustrin, som inte heller tillåts stå i vägen för de globala jordbruksföretagen?
Men detta är ju inte någon omedelbar prioritering i enlighet med planen.
Vad är det för plan jag talar om, vars huvuddrag blir alltmer tydliga under processens gång?
I utvecklingsrundan från Doha bör planen handla om rättvisa och om att sätta stopp för fattigdomen, men det verkar handla mer om avlägsnande av saker för att ge plats åt de betydelsefulla aktörerna, om att göra sig av med småproducenter som är ineffektiva, demokratiska och svåra att kontrollera och som har besvärliga föreställningar om livsstilar, och om att tilldela varje område och varje land en specialitet att arbeta effektivt med utan att besvära någon.
Det handlar om att minska antalet konkurrenter och släppa de stora företagen fria att göra sitt bästa.
Det leder oss fram till frågan vad som är deras bästa.
Deras bästa är att tjäna pengar åt sina investerare – det är vad företag gör – och all resterande verksamhet är en del av detta, vare sig det är frågan om hälsovård, livsmedel eller bilar.
Ju färre konkurrenter desto mer pengar, ju färre regler desto mer pengar, ju fler konsumenter desto mer pengar.
Det är så planen verkar utvecklas.
I fråga om Irland innebär detta ett utplånande av sockerindustrin och plats för jordbruksföretag från andra länder.
Det innebär att företag installerar anläggningar som förbränningsugnar, för att Irland har utsetts till en bra plats för sådana.
För andra länder innebär det större sockerindustrier.
Men det kommer förmodligen att bli företagen snarare än människorna som kommer att tjäna på detta, och många av dessa kommer inte ens att ägas av medborgare i landet.
Under tiden kommer de små, ineffektiva sektorerna runtom i världen gradvis att kvävas.
De kommer att vara tvungna att klara sig på egen hand, eftersom regeringarna inte kommer att ha pengar att hjälpa dem efter att de har privatiserat sina nationers resurser för att tillfredsställa storföretagens intressen.
