# ID: svediakorp-gov461968
# author: Peter Mandelson, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-11-30
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,121
# sentences: 95
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Detta är en viktig debatt.
Det är mycket som hänger på Doharundan: för oss i EU, för utvecklingsländerna och faktiskt för hela den globala ekonomin.
Om bara drygt en vecka inleds WTO: s ministerkonferens i Hongkong.
Jag vet att vissa av er kommer att vara där, så det är mycket viktigt att jag formellt redogör för var vi står och att vi diskuterar den situation som vi kommer att ställas inför.
Vi är långt ifrån var vi hoppades befinna oss.
Jag hade, liksom Pascal Lamy, hoppats att vi i Hongkong skulle kunna slutföra två tredjedelar av arbetet med förhandlingarna, i synnerhet genom att enas om bestämmelserna fullt ut på de huvudsakliga områdena i förhandlingarna.
Orsaken till att vi inte har lyckats med detta är helt enkelt att samtalen stannade av efter att vi enats om ramavtalet i juli 2004.
Vissa förhandlare genomgick en period av spel för gallerierna, som vi inte lyckades bryta förrän i juli i år.
Förenta staterna lade slutligen fram ett jordbruksförslag i oktober, men det var många månader senare än vi hade hoppats på.
EU svarade inom samma månad med vårt eget förslag till tillträde till marknaderna för jordbruksprodukter.
Men det fanns andra som fortsatte att försöka omintetgöra förhandlingarna.
Vi har under alldeles för lång tid stått stilla vid en enda fråga och intressen från ett enda håll – från storskaliga exportörer av jordbruksprodukter – i stället för att bedriva påtryckningar i fråga om hela dagordningen från Doha.
Så även om det är trendigt att anklaga Europeiska unionen för att uppehålla denna runda genom att vara förteget om jordbruket är faktiskt verkligheten den rakt motsatta.
Vi har drivit Doharundan framåt på jordbruksområdet, inte bara en utan tre gånger under de senaste arton månaderna.
Sanningen är att andra har hållit den tillbaka, inte för att vi har gjort eller erbjudit för lite, utan för att de har krävt för mycket.
Detta är en utvecklingsrunda, inte en runda för jordbruksexportörer, och dessa två bör inte förväxlas.
Med tanke på denna försening har medlemmar i WTO, på inrådan av Pascal Lamy, beslutat att sänka anspråken på denna konferens, hellre än att åka till Hongkong med höga förväntningar och en lika hög risk för misslyckande.
Jag var den sista att acceptera detta, motvilligt, men när jag gjorde det gjorde jag klart att detta inte får innebära sänkta ambitioner för rundan som helhet.
Vi måste fortfarande sikta på ett lyckat resultat över hela förhandlingsagendan och leverera betydelsefulla framsteg inom utvecklingen i slutet av nästa år.
Låt oss tala klarspråk: Doharundan är för omfattande för att misslyckas.
Den handlar inte bara om handel, utan också om att upprätthålla trovärdigheten hos multilateralt samarbete, visa att multilaterala institutioner kan finna globala lösningar på globala problem och bevisa att handeln verkligen kan tjäna utvecklingen.
Det bästa sättet att främja utveckling är att öppna för nya handelsmöjligheter för utvecklingsländer och sedan bistå dem i att utnyttja dessa möjligheter.
Detta stämmer till och med ännu bättre in på industrivaror och tjänster än på jordbrukshandel, och det stämmer särskilt bra in på handel mellan utvecklingsländer.
De största handelsmöjligheterna för utvecklingsländerna ligger i handel med andra utvecklingsländer.
De största hindren för denna handel är de avgifter på industrivaror som förekommer mellan utvecklingsländer.
Jag beklagar att vi inte kommer att få möjlighet att påskynda detta väsentligt i Hongkong.
Det är anledningen till att vi behöver ett anpassat utvecklingspaket för de fattigaste länderna, inte som ersättning för vad vi skulle kunna uppnå senare, utan som ett förskott på det.
Huvudelementen i mitt utvecklingsförslag, som jag först presenterade vid ” mini ” -ministermötet i Zürich i oktober och som jag har strävat efter sedan dess, är följande: för det första bör alla industrialiserade WTO-medlemmar förbinda sig att tillhandahålla tull- och kvotfri tillgång till alla produkter från de minst utvecklade länderna, för det andra bör vi anta ett förslagspaket om särskild och differentierad behandling för att bekräfta flexibiliteten för de minst utvecklade länder som finns inom WTO, för det tredje måste vi skriva in förutsättningar för större tillgång till billig medicin mot pandemier i WTO: s överenskommelser som gäller immateriell äganderätt och för det fjärde bör vi godkänna ett starkt stöd för handelspaket i linje med överenskommelsen vid G8-mötet i Gleneagles.
Kommissionen har föregått med gott exempel genom löftet om 1 miljard euro per år som gavs av José Manuel Barroso vid G8-mötet.
Jag hoppas att våra partner i WTO går med på dessa idéer i Hongkong.
Låt mig nu övergå till andra aspekter av förhandlingarna.
Den 28 oktober lade EU fram ett omfattande förhandlingsförslag, bland annat om marknadstillträde för jordbruksprodukter.
Detta skapade en välbehövlig möjlighet att driva fram hela rundan.
Det var en nödvändig och riktig sak att göra, eftersom det tillät oss att föra de första riktiga förhandlingarna på politisk nivå om industrivaror och tjänster, antidumpningsregler och utveckling.
Det ledde till att rundan uppnådde större balans.
Jag beklagar verkligen att våra förhandlingspartner beslutade att ta den lätta vägen i stället för att ta vara på tillfället och bygga vidare på det, och förkastade och kritiserade vårt jordbruksförslag – ofta i överdrivna ordalag – i stället för att engagera sig i det och göra det möjligt för oss att gå framåt.
Låt oss klargöra värdet av vårt jordbruksförslag.
Här går vi mycket längre än i Uruguayrundan.
Det måste betraktas i sin helhet, inte bara i form av det förslag till tullsänkningar som vi lagt fram, utan också innefattande våra betydande inlägg om reducering av inhemskt stöd genom reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och vårt förslag att avskaffa exportstöd helt och hållet.
Vi kommer att reducera snedvridande stöd med 70 procent.
Redan enligt 2003 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken är 90 procent av direktbetalningarna till jordbrukare sådana att de inte kommer att snedvrida handeln.
Enligt vårt förslag kommer våra genomsnittliga tullavgifter för jordbruksprodukter att sjunka från 23 procent till 12 procent, vilket för övrigt är likvärdigt med Förenta staternas nivå för närvarande.
Detta är i sin helhet det mest omfattande förslag som Europeiska unionen någonsin har lagt fram under en förhandlingsrunda om handel.
Varje del i det – inte bara sänkningarna av tullavgifter – kommer att innebära avsevärda förbättringar i fråga om marknadstillträde, vilket krävs enligt ramavtalet från 2004.
Det kommer att skapa betydelsefulla möjligheter för jordbruksexportörer utan att utplåna förmånstillträde för fattiga utvecklingsländer eller orsaka stor skada på vår egen jordbrukssektor i Europa.
Vi måste skapa en balans.
Enligt min uppfattning är detta den rätta balansen.
Vi har ansvaret att ta med inverkan av reformen på Europas jordbrukssamhällen i beräkningen.
Detta är dessutom en förhandlingsrunda för utvecklingsländer, i synnerhet de fattiga och behövande, och inte bara för konkurrenskraftiga jordbruksproducenter som enligt min uppfattning inte bör försöka maximera sina egna konkurrensfördelar på världsmarknaderna på bekostnad av andra utvecklingsländer inom WTO.
Förra veckan fick vi verkligen uppleva hur känsligt problemet med urholkade preferenser för behövande AVS-länder är.
Det anstår oss alla, inte bara inom EU utan inom WTO: s sammansättning som helhet, att ta full hänsyn till detta.
Vi ignorerar detta, vilket innebär en risk för alla parter: de vars livsuppehällen hotas av detta och de som kommer att bära ansvaret om de inte svarar på frågan om urholkade preferenser.
Vårt förslag är därför väsentligt, genomtänkt och trovärdigt.
Vi har med detta förslag tillfört realism till jordbruksförhandlingarna.
Samtidigt som Förenta staternas krav på tullsänkningar och – i mindre grad – G20: s förslag utan tvekan skulle gynna dessa länder skulle de få en förödande sysselsättningseffekt för våra egna jordbrukare och för fattiga länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, hos vilka en stor del av jordbrukshandeln helt enkelt skulle utplånas om vi skulle acceptera dessa krav.
Låt oss därför vara mycket tydliga.
Jag har inga planer på att lägga fram något ytterligare förslag i jordbruksfrågan.
Det är inte motiverat, och det skulle rubba balansen i förhandlingarna ytterligare.
Det är dags för andra att anstränga sig som vi har gjort.
Regeringar och medborgare i Europa måste tro på att strukturella förändringar och eventuella förlorade arbetstillfällen inom jordbruket kommer att vägas upp av skapandet av nya arbetstillfällen och nya möjligheter inom andra sektorer.
Det är anledningen till att våra förhandlingsmål i fråga om marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter och om industrivaror och tjänster är så viktiga.
De är av avgörande betydelse för tillväxt och arbetstillfällen i Europa och utgör en ytterst betydelsefull del av Lissabonmålen.
Jag kommer att arbeta för dessa intressen med kraft, och på jordbruksområdet kommer jag också att insistera på en överenskommelse om, och en utvidgning av, en förteckning över geografiska beteckningar.
Det är så multilaterala förhandlingar fungerar.
Alla måste vinna något på dem.
Det innebär att andra nu verkligen måste anstränga sig för att skapa ett nytt marknadstillträde för varor och tjänster, vilket inte bara har betydelse för Europa utan för världsekonomin och, på ett avgörande sätt, för utvecklingen.
Detta innebär en nedskärning av industritullar i sin tillämpade form, inte bara en sänkning av gränsnivåer som man enades om för tolv år sedan i Uruguayrundan.
Detta kommer när allt kommer omkring att bli effekten av våra jordbruksförslag, för till skillnad från många utvecklingsländer är vår bundna tullar och tillämpade tullar vanligtvis desamma.
Detta innebär inte att vi kommer att bryta vår utfästelse att utvecklade länder ska göra mer än utvecklingsländer.
Det ska vi naturligtvis göra.
Vi förväntar oss inga erbjudanden från de minst utvecklade länderna eller andra svaga och sårbara länder.
Vi förväntar oss inte heller att andra utvecklingsländer ska anpassa sin nivå av öppnande av marknaden till de utvecklade ländernas.
Men de måste göra någonting.
Det är principen för den här förhandlingsrundan.
Vi måste också göra framsteg inom handeln med tjänster.
Den befintliga förhandlingstaktiken som grundas på krav och förslag har ännu inte gett några tillfredsställande resultat.
Vi måste skapa en plattform för riktiga multilaterala förhandlingar, som ännu inte existerar.
Detta speglar vikten av tjänster i den moderna världsekonomin.
Det är inte bara viktigt för oss, utan även för utvecklingsländerna.
Dessa länder måste även i fortsättningen helt klart vara oberoende inom tjänster för att söka nå nationella politiska mål och skydda sin nationella rätt till reglering till fullo.
Vad vi strävar efter är likabehandling av utländska tillhandahållare av tjänster i vissa sektorer, inte ett åtagande att avreglera marknader eller privatisera befintliga operatörer.
Här utesluts i vårt förslag återigen svaga och sårbara länder, och andra utvecklingsländer ges flexibilitet.
Avslutningsvis kommer jag att göra mitt allra bästa för att förhandlingarna i Hongkong ska bli en framgång, att säkra de framsteg vi har gjort och att skapa en plattform för oss för en avslutning av arbetet under 2006.
Det är framför allt mycket viktigt att detta möte inte slutar i bitterhet.
Jag ska försvara och förklara EU: s förslag.
Jag ska driva EU: s intressen vidare och upprätthålla ambitionen inom förhandlingsrundan som helhet och bygga upp samförstånd närhelst och varhelst det är möjligt att göra detta med våra förhandlingspartner.
Jag hoppas att de kommer att göra likadant.
De måste sluta gömma sig bakom ogrundad kritik av Europeiska unionen, sluta gömma sig bakom uppenbart orealistiska och taktiska krav, och ansluta sig till en riktig förhandling om alla frågor.
Om de bara fortsätter att kräva mer från EU utan att bidra med något själva riskerar de – inte vi – att tillintetgöra den här förhandlingsrundan.
Om detta sker kommer de att gå därifrån tomhänta.
Låt oss hellre arbeta tillsammans för en lösning som ger världsekonomin ett uppsving, skapar politiskt förtroende och hjälper de fattiga i världen.
Det var så vi gick in i förhandlingarna, och det är så vi vill avsluta dem.
Möjligheten kvarstår, och behovet är lika överhängande nu som det var när vi inledde förhandlingarna.
Nu måste alla hjälpas åt för att förverkliga detta och uppnå de mål som vi först satte upp för oss själva då vi accepterade utvecklingsagendan från Doha för så många år sedan.
