# ID: svediakorp-gov461967
# author: Ian Pearson, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-11-30
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,621
# sentences: 65
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Det gläder mig att vara här i dag tillsammans med kommissionsledamot Peter Mandelson.
Jag vill inleda med några kommentarer om förberedelserna för Världshandelsorganisationens ministerkonferens i Hongkong nästa månad, innan jag lämnar över till kommissionsledamot Mandelson som leder förhandlingarna på Europeiska unionens vägnar.
Ledamöterna av Europaparlamentet vet att detta är ett mycket viktigt tillfälle för världshandeln.
Utvecklingsagendan från Doha, som kom till stånd i Qatar 2001, är ett ambitiöst program.
De mål som man har satt upp för den globala handeln är höga, och det med rätta.
Det finns få frågor som är av större betydelse än behovet av att nå en överenskommelse när det gäller avreglering av handeln som skulle verka positivt inte bara för utvecklingen i världens fattigaste och mest sårbara länder, utan också för våra företag här i Europeiska unionen.
Jag skulle vilja påminna ledamöterna av parlamentet om några av de frågor som står på spel.
Genom den senaste handelsrundan lades över 400 miljarder euro till världens BNP, och uppskattningar visar på att en framgångsrik minskning av handelshinder med en tredjedel i utvecklingsagendan från Doha skulle öka inkomsterna globalt med mer än 500 miljarder euro.
Den globala ekonomin fick en uppsving förra året.
Exportvolymens ökningstakt på 9 procent bidrog till tillväxten på 4 procent, men om man i och med utvecklingsagendan från Doha skulle kunna ta itu med handelshindren på ett framgångsrikt sätt skulle detta understödja tillväxten i världen för åratal framöver.
Dessa handelsförhandlingar handlar inte bara om att förändra den relativa storleken på olika länders stycken av världens handelskaka; de handlar också om att göra kakan större för alla aktörer inom den globala handeln.
I och med utvecklingsagendan från Doha uppstår ett mycket bra tillfälle att förbättra handelsvillkoren runtom i världen och att praktiskt visa att 149 länder kan arbeta tillsammans för en gemensam sak.
Ett framgångsrikt genomförande av utvecklingsagendan från Doha kommer att bidra till att bära upp Världshandelsorganisationens status som en multilateral institution och till att bära upp det multilaterala handelssystemet.
Det måste vara positivt för alla organisationens medlemsländer.
En framgångsrik avslutning av utvecklingsagendan är av avgörande betydelse för att visa att kapaciteten finns för att världen ska kunna konfrontera multilaterala utmaningar med som mål att övervinna dem.
Vi får emellertid inte glömma att Doha är en utvecklingsrunda.
Det är ett tillfälle att ta itu med de mest grundläggande orättvisorna i kärnan av världshandeln.
Det här är en viktig fråga, och det är viktigt att vi når en överenskommelse i Hongkong om ett tillfälligt åtgärdspaket för utvecklingsländerna, som kommissionsledamot Mandelson föreslår.
EU ser i synnerhet gärna att WTO: s medlemmar stöder en mycket speciell och särskiljande behandling för att ge utvecklingsländerna flexibiliteten att göra sina egna utvecklingsval, enas om ett åtgärdspaket för utvecklingsländerna vad gäller genomförande av Uruguayrundan, enas om att tillhandahålla fullständigt marknadstillträde för de minst utvecklade länderna till alla marknader i industriländerna, vilket EU redan har erbjudit, enas om att avskaffa alla former av exportstöd, enas om att de minst utvecklade länderna inte bör tvingas öppna sina marknader i dessa förhandlingar och enas om att vidta kraftfulla åtgärder i fråga om råvaror av särskild betydelse för fattiga länder, ta upp frågan om minskning av förmåner och förenkla reglerna som gäller för export från de minst utvecklade länderna.
Jag vill kort mer detaljerat uppmärksamma några av de frågor som står på spel.
Kommissionsledamot Mandelson kommer naturligtvis att gå in på dessa mycket mer i detalj, så jag ska bara säga att vi i fråga om jordbruk har en chans i Hongkong att ta itu med snedvridningar på marknaden som drabbar de fattigaste länderna.
Utvecklingsländer skulle tjäna på en bekämpning av export som leder till snedvridning och en minskning av inhemskt stöd som kan undergräva en annars konkurrenskraftig produktion i dessa fattiga länder.
Detta kommer i kombination med lägre avgifter att ge alla utvecklingsländer ett förbättrat marknadstillträde för försäljning av jordbruksprodukter till EU, USA och varandra.
Detta skulle i sin tur hjälpa dessa länder att minska den fortfarande stora fattigdomen, i synnerhet i landsbygdsområdena.
Vi är alla medvetna om att idén om ökad jordbruksimport till EU, i synnerhet för de större tillväxtekonomierna, kan väcka oro i vissa medlemsstater, och jag underskattar verkligen inte denna oro.
Inom EU spenderar vi nämligen över 40 procent av vår budget på jordbruk för att stödja omkring 5 procent av vår arbetskraft och endast 2 procent av EU: s BNP.
Japan subventionerar sitt ris med omkring fem gånger dess marknadsvärde.
De amerikanska bomullsindustrierna får 4 miljarder US-dollar per år i subventioner: mer än den totala inkomsten för de fyra västafrikanska nationerna som är mest beroende av bomull.
Samtidigt svarar jordbruket i många ekonomier söder om Sahara för mer än halva arbetskraften och för mer än halva BNP.
Vi måste arbeta för att avskaffa alla snedvridande stöd i de utvecklade länderna.
Effekterna för de fattigare länderna av de utvecklade ländernas jordbrukspolitik är ohållbara och måste förändras.
EU har visat vägen i och med genomförandet av dessa förändringar.
De reformer inom den gemensamma jordbrukspolitiken som vi redan har enats om är betydelsefulla och värderas inte alltid som de borde av våra WTO-partner.
Vi har också svarat omgående och positivt genom att kommissionen lagt fram förslag i förhandlingarna.
Nu måste vi få en reaktion på våra förslag.
Ett framgångsrikt slutförande av förhandlingarna när det gäller marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter skulle kunna öka den globala inkomsten med mer än 40 miljarder euro per år inom ett decennium.
Det är en fantastisk potentiell belöning.
Om vi halverar handelshindren skulle vi kunna öka utvecklingsländernas årliga inkomst med mer än 110 miljarder euro – en summa som är tre gånger så stor som alla biståndsbudgetar tillsammans.
Medan handeln i länderna i söder ges potential för tillväxt i och med förhandlingarna om marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter ges naturligtvis även våra egna ekonomier detsamma när det gäller ökad handel med partner runtom i världen.
Europeiska exportörer stöter fortfarande på tullhinder när det gäller andra marknader.
EU skulle kunna tjäna 20 miljarder euro per år bara på marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter.
Så de potentiella vinsterna som kan komma ur jordbruket och marknadstillträdet för icke-jordbruksprodukter är tydliga, men det är viktigt att de potentiella långtida fördelarna med liberalisering av tjänster och underlättande av handel, som leder till större reella möjligheter till tillträde till marknaden, tillskrivs lika stor vikt vid förhandlingarna.
Det är något som kommissionen och kommissionsledamot Mandelson har insisterat starkt på på våra vägnar, eftersom tjänster utgör 70 procent av världsproduktionen, men bara 20 procent av världshandeln.
För närvarande har såväl de utvecklade länderna som utvecklingsländerna restriktioner för tjänster, och vinsterna av en liberalisering av tjänster skulle kunna leda till en fördubbling av vinsterna från en liberalisering av handeln med varor.
Vi håller alla med om att vi måste finna ett effektivt sätt att nå framgång i fråga om tjänster.
Personligen anser jag dock att vi måste undvika att tvinga på utvecklingsländerna föreskrifter om att liberalisera tjänster.
Jag vill också kort nämna faran med brist på handling.
Jag är övertygad om att man i EU är medveten om att det finns personer som anser att den hållning vi intar inte är den rätta.
I ett föränderligt världsekonomiskt klimat är det dock kanske oundvikligt att vi hör uppmaningar om att inta en mer protektionistisk hållning inom såväl den utvecklade världen som inom utvecklingsvärlden.
Det är tydligt att vi måste motsätta oss denna trend.
Protektionism gynnar bara små, isolerade grupper i samhället, och ofta dem med starkast röster.
Den omöjliggör tillväxt, stävjar konkurrens och nyskapande och fungerar, i många fall, helt enkelt orättvist.
Det skulle dock likväl vara fel av oss att ignorera den uppriktiga oro som framkallar sådana reaktioner.
Denna oro gäller ofta liberaliseringens inverkan på särskilda samhällen som är starkt beroende av särskilda industrier.
Den uppstår när människor känner det som att man i det globala handelssystemet har glömt bort den mänskliga delen i sina förhandlingar.
Även om fördelarna som kommer ur liberaliseringen av handeln är globala måste vi vara medvetna om att förändringen kan bli både lokal och betydande till sin natur.
Det är så vi gör med de erbjudanden som läggs fram av kommissionen.
Men detta är också anledningen till att vi måste arbeta hårt för att säkerställa att fattiga länder får det stöd de behöver för att anpassa och dra fördel av nya handelsmöjligheter.
Vad gäller de andra utvecklade länderna måste vi bygga på kommissionens ordförande José Manuel Barrosos löfte tidigare i år att öka biståndet för handel till 1 miljard euro per år och att stärka vidare handelsrelaterat stöd, inklusive investering i infrastruktur inom växande biståndsbudgetar.
EU är världens i särklass största tillhandahållare av handelsrelaterat stöd.
Vi har därför en utmärkt förutsättning för att uppmuntra andra att tillsammans med oss ta ett betydelsefullt och effektivt initiativ.
Slutligen innebär ministerkonferensen i Hongkong en möjlighet för oss att göra betydande framsteg i fråga om att öka det globala handelsflödet, men den innebär också en möjlighet att säkerställa en rättvisare världshandel och en jämnare fördelning av fördelarna.
Vi får inte glömma bort nödvändigheten av en balans mellan dessa båda.
Detta är vad rådet, tillsammans med kommissionen och kommissionsledamot Mandelson, som leder förhandlingarna på EU: s vägnar i samråd med Europaparlamentet, försöker uppnå.
