# ID: svediakorp-gov461881
# author: Louis Michel, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-11-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,157
# sentences: 91
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, fru Martens, mina damer och herrar!
Självklart vill jag först av allt välkomna de flesta av inläggen, eftersom de verkligen ligger mycket nära de övertygelser som jag grundar mig på i mitt meddelande om Afrika.
Med undantag för kanske en eller ett par punkter kan jag helhjärtat instämma i alla kommentarer jag har hört.
Först och främst vill jag säga att jag givetvis instämmer i att det finns ett behov av att förbättra samordningen, samstämmigheten och konsekvensen i åtgärderna, och att detta utgör en väsentlig del av meddelandet och av den politiska linje jag försöker lägga fast.
Som ni kommer att märka – och här tror jag att parlamentet kan vara behjälpligt på ett mycket effektivt sätt – har jag i detta sammanhang lagt fram ett förslag, som för närvarande diskuteras av rådet, om att snabbt genomföra en handlingsplan, som inte bara består av ord, nej en handlingsplan som omfattar verkliga och konkreta åtaganden, exempelvis ett gemensamt strategidokument för medlemsstaterna och kommissionen.
Vi kan diskutera detta gemensamt.
Det blir inte tvingande för medlemsstaterna, men jag anser ändå att det är ett väsentligt framsteg att ha en enda strategi i stället för 26 olika dokument och 26 olika strategier – en för varje land.
Det skulle vara värdefullt.
Detta är vad jag har föreslagit i handlingsplanen.
En annan aspekt är att också att ha en gemensam programplanering.
Det skulle vara ett annat inslag i denna handlingsplan.
För närvarande måste jag tillstå att rådet tvekar och att vi gör allt vi kan för att genomdriva denna lilla åtgärd.
Det är svårt att uppnå, trots att det självklart skulle ske på frivillig basis, eftersom utvecklingsfrågor – som jag tidigare har haft tillfälle att säga – ligger inom de delade befogenheternas område.
Därför finns ingen anledning till oro vad beträffar medlemsstaternas suveränitet, men det skulle utgöra ett ganska väsentligt framsteg.
När det gäller de tre pelarna är millennieutvecklingsmålen självklart prioriterade.
Jag märker att alla är eniga om detta.
Men jag tror att det är svårt att isolera denna tredje pelare från de båda första, för vi kan inte uppnå millennieutvecklingsmålen utan fred och säkerhet, och Afrika visar själv att vi inte kan uppnå målen om vi åsidosätter tillväxt och sammankopplingsmöjligheter.
Utan åtgärder för att öppna Afrikas regioner och utan en verkligt transkontinental infrastruktur som möjliggör en ekonomisk avreglering av produktionen – jag tänker här särskilt på området söder om Sahara – är det uppenbart att uppgiften kommer att bli ytterst svår.
Om vi inte kombinerar den tredje och andra pelaren kommer utvecklingen att reduceras till en enda storskalig välgörenhetsåtgärd, som ingen av oss önskar, med det ofrånkomliga resultatet att utvecklingsländerna blir beroende av oss givare, något som vi inte heller vill.
Till svar på anförandet av Tobias Pflüger, som såg till att ta upp frågan om de mänskliga rättigheterna, håller jag självklart med honom om att detta är helt avgörande.
En kort kommentar dock.
Om vi kunde öka andelen ekonomiskt bistånd tror jag att vi, under noga definierade villkor, skulle ha ett bättre förhandlingsläge för att uppnå väsentliga förbättringar inom området mänskliga rättigheter, men detta är en diskussion som vi säkert kommer att få tillfälle att återkomma till.
Vad företagen beträffar arbetar jag som jag tidigare nämnt just nu med detta – så mycket avslöjade jag och jag kommer inom kort att lägga fram meddelandet i fråga – och jag har lagt fram idén om att ha en etisk och social märkning för företag som arbetar i utvecklingsländer.
Jag har också föreslagit att man ska inrätta ett permanent företagsforum för Europa och Afrika.
Vad gäller att jag tydligen ska ha föreslagit en nedskärning av aidsbudgeten, är jag långt ifrån säker på varifrån den uppgiften kom, men det måste röra sig om ett missförstånd.
Sanningen är den att jag tyvärr bara hade 90 miljoner euro att erbjuda när jag åkte till konferensen om påfyllning av den globala fonden (Global Fund Replenishment Conference) i London.
Efter detta påpekande vill jag emellertid påminna er om en sak – när allt kommer omkring tänker jag inte ta på mig skulden jämt – nämligen att EU står för mer än 60 procent av donationerna till denna globala fond för bekämpning av hiv / aids, tuberkulos och malaria.
Detta är inte oväsentligt.
Bidraget från samtliga medlemsstater och kommissionen utgör drygt 60 procent av den globala fondens medel.
Jag föreslog därför inte att vårt bidrag till fonden skulle minskas, utan satte in så mycket pengar i den som jag hade för det här budgetåret, för budgetåret 2006, alla pengar som fanns kvar för 2006.
Jag kan inte göra något för 2007, eftersom vi inte har någon budgetplan.
Dessutom måste jag erkänna att hela saken är tämligen komisk.
Det brittiska ordförandeskapet manade mig att gå längre, men det var enkelt för mig att svara att jag gladeligen skulle göra det, men ni måste hjälpa mig lite med det.
När det gäller de afrikanska trupperna skulle jag vilja förtydliga saker och ting en smula.
I princip anser jag att ni har rätt i att de pengar som krävs för att finansiera fredsmekanismen bör komma från en annan källa än utvecklingsbudgeten.
Jag tror att vi är överens om principen.
Men om vi inte har någon budgetplan, och om den utvärdering som ska göras av fredsmekanismens effektivitet och positiva inverkan – en utvärdering som helt klart kommer att visa sig vara mycket intressant och mycket positiv – utmynnar i slutsatsen att vi måste anslå mer pengar till denna fredsmekanism när vi inte har någon budgetplan, undrar jag om inte en av lösningarna kan vara att använda vissa ej budgeterade medel som ersättning för redan budgeterade medel, medel som vi säkert vet inte kommer att utnyttjas under en tid, som ett sätt att tillfälligt fylla på fredsmekanismen.
Icke desto mindre vill jag påminna er om att det fortfarande finns cirka 35 miljoner euro i fredsmekanismen.
Men ni bör vara medvetna om att vårt arbete inte är avslutat i Sudan (Darfur, och så vidare).
Utan tvekan kommer vi också vid någon tidpunkt att behöva en starkare fredsmekanism i Demokratiska republiken Kongo.
Den kan åtminstone inte avvecklas.
Vad gäller Somalia hade jag ett möte med landets premiärminister i går, och även han vill att fredsmekanismen förstärks i hans land som ett sätt att garantera säkerheten.
Jag kan därför lugnt utgå från att mekanismen kommer att behöva mycket mer pengar.
Jag är rädd att vi inte kommer att kunna lämna Sudan inom den närmaste framtiden.
Jag måste också säga att denna fredsmekanism är ett ytterst användbart för att inte säga oundgängligt verktyg, om vi vill att afrikanerna i princip också ska axla ett egenansvar i frågor som rör exempelvis konfliktförebyggande och fredsbevarande åtgärder, efterkrigssituationer och så vidare, helt enkelt för att skapa förutsättningar för en återgång till stabilitet.
Slutligen antar jag att det förhåller sig så.
Jag måste vara pragmatisk.
Det är väldigt enkelt att säga att principen är viktigare än allt annat.
Resultatet?
Inte en euro till kommer att hamna i fredsmekanismen och vi kommer att helt sakna medel att föra den politik vi måste föra.
Jag hoppas att vi så snart som möjligt ska ha budgetplanen och stabilitetsinstrumentet, som under normala omständigheter ska finansiera fredsmekanismen och göra det möjligt att lösa problemet.
Det var en sak som jag inte riktigt förstod när det gäller samordningen mellan afrikanska länder.
Till Margrete Auken vill jag säga att även jag är positiv till att uppmuntra samordningen mellan de afrikanska länderna.
Samordning krävs på alla nivåer – på nationell nivå, eftersom det är vårt bistånd och eftersom det måste passa in i regeringens strategi för fattigdomsbekämpning, på regional nivå, och på internationell nivå, med övriga givare.
Jag anser därför uppriktigt att samordning också är en viktig faktor, utöver samordningen mellan våra egna medlemsstater.
Jag tror att det var Martin Libicki som betonade behovet av bistånd på lokal nivå.
Jag instämmer helt och fullt.
Dessutom är det just av detta skäl vi har avsatt betydande belopp till stöd för decentralisering.
För att diskutera detta har jag träffat Ousmane Sy, före detta inrikesminister i Mali, som vi för övrigt nyligen har tilldelat ett pris i Belgien.
Han håller på att utarbeta en studie om decentralisering för kommissionens räkning – i detta fall för mig – som särskilt behandlar Demokratiska republiken Kongo.
Han är mycket sakkunnig inom detta område.
Jag har också personligen lett arbetssammanträden om decentralisering i Rwanda och jag har sett bevis på de positiva effekter som detta har lett till på plats.
Jag delar därför dessa synpunkter.
Däremot anser jag inte att vi gör något ideologiskt ställningstagande genom att nämna reproduktiv hälsa.
Jag vill hävda att detta inte handlar om ideologi utan om humanism, och jag anser att humanismen är en del av alla demokraters gemensamma arv.
När det gäller WTO-mötet i Hongkong vill jag säga till Paul Rübig att vi som ni vet är mycket medvetna om denna fråga och vi hoppas fortfarande kunna nå en positiv överenskommelse i Hongkong.
Vad gäller ert förslag angående Europeiska investeringsbanken kan jag berätta för er att vi tillsammans med Philippe Maystadt arbetar på en lämplig strategi – detta är viktigt eftersom den bygger på exakt samma riktlinjer som de ni föreslog.
Jag sammanträffade med Maystadt i måndags och vi kommer att ha ytterligare ett möte i december.
Alldeles i början av nästa år kommer vi troligen att underteckna ett samförståndsavtal mellan EIB och kommissionen för att så att säga slå ihop resurser, men även för att se till att utvecklingsaspekten och de risker som är förenade med den beaktas bättre i EIB: s beslut om utvecklingsfrågor.
Jag tror att jag redan har svarat Pierre Schapira när jag besvarade en annan fråga.
Europeiska unionen – kommissionen och medlemsstaterna tillsammans – bidrar med mer än 60 procent till Internationella utvecklingsfonden.
Fru Hall tycker att vi ska satsa mer pengar.
Jag vill påstå att vi självklart är starkt engagerade i att förbereda och övervaka val, både i Kongo och på annat håll, och ni ville själv betona att vi hittills har åstadkommit en förändring i Demokratiska republiken Kongo.
Det betyder inte att allt kommer att vara enkelt att lösa och att situationen inte är fortsatt känslig, men bland all statistik jag får in varje dag ser jag att den senaste siffran över väljare som har registrerat sig i Kongo är 21 761 000.
Jag måste berätta att vi hade satt upp ett mål på 15 miljoner.
Vi är nu högt över det målet och det är mycket uppmuntrande att se att befolkningen har mött upp i så stort antal.
Vad gäller malaria kan ni vara säkra på att kommissionen finansierar den forskning som krävs för att hitta ett vaccin mot malaria, inom ramen för det sjätte ramforskningsprogrammet.
Även här är vi starkt engagerade, eftersom ni var angelägen om detta.
Michael Gahler sa att länderna i Europa ofta fortsätter att agera som moderna kolonialmakter, exempelvis genom att kontrollera naturtillgångarna.
Jag har inget att säga om detta.
Låt mig bara berätta för er att hela min strategi går ut på att försöka fjärma oss från dessa förmyndaraktiga och nykoloniala vanor eller reflexer, oavsett om de är medvetna eller ej.
Avslutningsvis vill jag säga att själva grunden och den underliggande filosofin i våra förslag är principen om egenansvar (ownership).
Herr talman!
Jag vill avsluta med att säga att översättningen av ordet ” ownership ” har rättats i den franska versionen.
Det översattes till franska med ordet för ” egendom ”, vilket inte är riktigt samma sak som ” egenansvar ”.
Egenansvar är därför själva kärnan i de nya förbindelser som vi vill upprätta med våra afrikanska vänner.
Det var det, herr talman.
Jag tror att jag varit så uttömmande som jag har kunnat.
Hur som helst vill jag tacka alla ledamöter som har stöttat oss så aktivt.
I synnerhet vill jag tacka Maria Martens, som har utarbetat ett helt enastående betänkande.
Under måndagens möte i rådet hoppas jag att allt detta ska hjälpa oss vidare i vår gemensamma uppgift, som är vårt engagemang för Afrika och behovet av att öppna denna världsdel.
