# ID: svediakorp-gov461628
# author: Benita Ferrero-Waldner, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-11-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 907
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Även om jag upprepar något som redan har sagts vill jag säga det, för jag menar att frågan är så allvarlig att det är nödvändigt.
Det var verkligen en mycket omfattande och snabb reaktion från alla EU-institutioner.
Ordförande José Manuel Barroso reagerade omedelbart på Europeiska kommissionens vägnar genom att uttala ett bestämt fördömande i så tydliga termer som möjligt.
Vi vet att Europaparlamentets talman också har fördömt detta uttalande kraftfullt, och som Douglas Alexander redan har sagt har Europeiska rådet också utfärdat ett kraftfullt uttalande från Hampton Court.
Jag upprepade också offentligt att Mahmoud Ahmadinejads uttalande om Israel var upprörande och helt oacceptabelt.
Det har också med rätta fördömts i de starkaste ordalag inom hela det internationella samfundet.
Jag vill tacka ordförandeskapet för att ha samlat våra delegationschefer kring uttalanden från ordförandeskapet tillsammans med kommissionen, särskilt i arabländerna.
Utrikesministrarna har dessutom upprepat detta kollektiva fördömande av uppmaningarna till våld och förstörelse av en stat.
De har också instämt i att ” sådana kommentarer leder till oro över Irans roll i regionen och dess framtida avsikter ”.
Det har varit en lång, otäck kedja av tidigare liknande uttalanden vid massmöten, militärparader och andra tillställningar om vi går hela vägen tillbaka till de tidiga revolutionsåren.
Men när de görs i det nuvarande känsliga klimatet, särskilt av statsöverhuvudet själv i samband med en konferens med rubriken ” Världen utan sionism ” menar jag att tiden är mogen att säga stopp och påminna den iranske presidenten om det ansvar som förknippas med att vara en medlem i familjen av nationer.
När det gäller den mest brännande frågan, kärnenergifrågan, menar vi fortfarande att engagemang är långt bättre än en risktagande politik, konfrontation och isolering.
Därför stöder vi de ansträngningar som görs av det brittiska ordförandeskapet, Frankrike, Tyskland, Javier Solana och likasinnade parter för att förmå Iran att samarbeta bättre med Internationella atomenergiorganet och Mohamed ElBaradei.
I detta avseende kommer nästa möte med IAEA: s styrelse att bli avgörande.
Självklart vill vi alla undvika att Iran blir en kärnvapenstat.
Men detta är inte det enda område där vi önskar att den iranska regeringen ska åstadkomma resultat.
Irans inställning till fredsprocessen i Mellanöstern är särskilt viktig.
Sedan den övergripande dialogen mellan EU och Iran inleddes, som följde efter den granskande dialogen, har den pekats ut som en av de viktigaste frågorna, vid sidan av massförstörelsevapen, terrorism och de mänskliga rättigheterna.
Under Mohammed Khatamis tid som president utnyttjade vi den kanalen med gott resultat.
Även om Iran inte erkände Israels existens officiellt kunde vi notera vissa positiva tecken och en bättre inställning till hela Mellanösternfrågan.
Närmare bestämt uttalades att Iran inte skulle hindra fredsprocessen och inte göra anspråk på att vara ” mer palestinskt än palestinierna ”.
Men de våldsamma uttalandena av president Ahmadinejad kom som ett bakslag.
Det gladde mig särskilt att notera, bland de många fördömanden det utlöste, att också den palestinska myndighetens representant, den palestinske chefsförhandlaren Saeb Erekat, visade prov på verkligt statsmannaskap genom att påminna om att PLO och den palestinska myndigheten har erkänt staten Israel, med vilken de fullföljer en fredsprocess.
Hotfulla neorevolutionära varningar från det iranska ledarskapet till andra muslimska länder om att inte erkänna Israel förefaller märkligt i otakt med den moderna världen och kan mycket väl slå tillbaka mot dem själva.
Under de senaste månaderna har EU bjudit in Iran att återuppta våra olika dialoger, genom att hålla möten inom både den övergripande dialogen och dialogen om de mänskliga rättigheterna.
Jag hoppas verkligen att Iran åter kommer att engagera sig i de processerna och ta tillfället i akt att tydliggöra sin position, skingra missförstånden och börja återupprätta ett allmänt förtroende som har blivit allvarligt skadat av de nyligen gjorda uttalandena.
Även om det inte är det rätta tillfället i dag skulle man kunna tala länge om de mänskliga rättigheterna och de positiva förväntningar som skapades under de första åren då Khatami var president och sedan om den negativa trend som följde och som tyvärr har befästs.
Det finns ett skriande behov av förbättringar, och det är tydligt att Europeiska unionen inte kan tiga i frågan.
Jag menar att vi måste försöka bygga broar med det iranska folket, och jag föredrar att tro att alla iranier inte står bakom uttalandena och den ståndpunkt som deras ledare intar.
Yttrande- och föreningsfriheten i Iran urholkas.
Vi måste fortsätta att noga övervaka bland annat behandlingen av enskilda fall, såsom Akbar Ganjis fall.
Men, som rådet uttalade tydligt förra veckan, ” Iran måste vidta åtgärder för att effektivt ta itu med alla områden som oroar EU om långsiktiga förbindelser mellan Iran och EU ska kunna utvecklas och försämrade förbindelser undvikas ”.
Det omfattar också Irans inställning till fredsprocessen i Mellanöstern.
Nu ligger bollen på den iranska regeringens planhalva.
Vi förväntar oss att den iranska regeringen ska utöva ett ansvarsfullt ledarskap, både inrikes och internationellt, som en grundläggande förutsättning.
Iran har utomordentliga historiska, kulturella och geopolitiska tillgångar liksom enorma naturtillgångar och mänskliga tillgångar.
Det medför ett särskilt ansvar att värna om fred och stabilitet i ett särskilt labilt närområde.
